Jag funderar lite på det här med vissa band och artister som släppt en mycket bra skiva och sedan splittrats utan att hinna gå på en uppföljare - kan detta vara det perfekta sättet att bedriva musikaliskt artisteri? Du slipper pressen på att skapa en skiva som var ÄNNU BÄTTRE än den första och skapar samtidigt en mystik kring dig själv genom att ställa frågan "vad hade kunnat komma härnäst?" till dina fans.
Det finns två underkategorier inom denna kategori, kan man säga: s.k. collabs och "riktiga" band. I den första kategorin har vi saker som planerade att bara släppa just en skiva från början. Exempel kan vara Clint Ruins och Roli Mosimanns industriella psykopatband Wiseblood som endast släppte den eminenta Dirtdish, eller samarbetet mellan Dan the Automator, Kool Keith och Dj Qbert: Dr. Octagon, vars platta aldrig fick någon värdig uppföljare: precis som det var tänkt.
Den underbara kvaliteten och kreativiteten som uppstår när två eller flera genier möts är alltid överväldigande, men frågan är om inte den andra kategorin är betydligt intressantare, då den är mer mystisk på något sätt: varför gjorde aldrig Propellerheads en andra platta? Hur mycket bidrar faktumet att Sex Pistols splittrades bara några månader efter sitt albumsläpp till att Never Mind the Bollocks anses vara ett av världshistoriens bästa skivor?
Dessa band kan nästan räknas som musikvärldens skolmördare - de kommer fort, lämnar sitt avtryck på ett massivt, överväldigande sätt och försvinner lika snabbt som de kom. En kontroversiell parallell, men tillika passande.
Denna form av band är ju naturligtvis något man föredrar framför de band som gång på gång släpper "comebackplattor", gör återföreningsturnéer eller helt enkelt aldrig splittras med värdigheten i behåll.
söndagen den 2:e oktober 2011
måndagen den 19:e september 2011
Behövs AFA?
Nå, jag kan väl börja med att presentera min hypotes: ja, våld kan användas mot vissa rasister. Inte alla. Det beror på hur stor risken för att aktionen blir kontraproduktiv är. Ifall en grupp AFA-aktivister bestämmer sig för att kasta sten på några SDU:are som skall hålla tal på något torg blir aktionen omedelbart kontraproduktiv: dessa rasister har nämligen blivit såpass accepterade inom den politiska arenan att de kan väcka sympatier hos "vanligt folk", och får ofta utrymme för detta i borgarmedia vare sig de vill eller inte. "Vänsterextremister attackerade SD" är en inte allt för osannolik rubrik som trots allt skadar oss mer än vad det skadar våra fiender.
Sympatifaktorn är dock mycket lägre hos mer marginaliserade, mindre och - framför allt - mer extrema rasister och fascister, som exempelvis Folkfronten, SMR eller, på sin höjd, Nationaldemokraterna, då dessa inte har tillgång till att yttra sig i borgarmedia, eller heller en speciellt sympatisk ställning hos medelsvensson. "Vänsterextrema attackerade aktiva nazister" klingar bättre i vår målgrupps öron.
Förutom till mediabilden måste man naturligtvis se till taktiken: vad tjänar vi rent politiskt på våld mot högerextrema?
Som svar på den fråga får man väl ändå säga, let's face it, SD är för stora för att en mindre grupp vänsteraktivister skulle kunna minska deras medlemsflöde, och om vi på något sätt skulle göra det så ger vi dem anledning att gnälla i diverse tidningar, inte minst sin egna, som kan öka medlemsflödet igen.
Därmed inte sagt att jag anser att direkt aktion mot Sverigedemokraterna i allmänhet är dåligt. Bland annat är propagandasabotage fortfarande effektivt då detta sällan kan attributeras till en speciell organisation, och därför blir syndabocksrollen ineffektiv. Istället förlorar SD utrymme på den arena där de har störst chans att skaffa sig fler sympatisörer: på gator och torg, speciellt i arbetarkvarter i småstäder.
På samma arenor huserar även aktiva nazister, även om dessa även tenderar till att hålla till storstäder. Ovanstående taktik funkar även mot dessa, om inte ännu mera effektivt, då simpel propaganda såsom affischer och klistermärken på lyktstolpar och elskåp ofta är deras enda ventil, bortsett från internet. I kombination mot att fysiska styrkor håller de borta från torgen och "skrämmer" bort folk från organisationerna kan man hålla medlemsantalen mycket låga, och istället kamma in poäng och skaffa nya, egna medlemmar.
Dock kan nazism och rasism inte utrotas helt förrän vi har ett klasslöst och statslöst samhälle. Så sant som det är sant. Så länge som media och klassamhället uppmanar oss till att känna mer gemenskap bland våra landsmän än bland båra klassgelikar och så länge som nationalstaternas gränser effektivt drar ned våra chanser att lära känna och möta varandra kommer det finnas rasism, och det är därför vi behöver en klasspolitisk, och socialt utjämnande organisation som komplement till den direkt antirasistiska kampen, exempelvis en fackförening, och/eller ett revolutionärt parti (De Leon). Sammanfattningsvis kan man säga att den antirasistiska kampen måste bestå av tre parter för att fungera så effektivt som möjligt:
1. Fysiskt utjämnande faktorer som minskar rasisters direkt fysiska (vid evenemang och dylikt) och indirekt fysiska (propaganda och dylikt) närvaro genom direkt aktion och fysisk konfrontation.
2. Socialt utjämnande faktorer som aktivt verkar för den totala elimineringen av klassamhället och däri nationalstaten, vilket även torde eliminera rasismen som den ser ut idag.
3. En utbildande faktor som uppmärksammar systematisk rasism, smygrasism och öppen rasism för att få folk att reagera mot den och även upplysa om den antirasistiska kampen, och ovanstående. Allt detta för att få rasismen till en så låg nivå som möjlig inom ett kapitalistiskt samhälle.
Over and out // Ludvig.
måndagen den 15:e augusti 2011
Sommaren är slut - här är resultaten
Sommaren 2011 har varit en mycket aktiv sommar för mig, musikmässigt. Jag har varit på två festivaler och sett så många band jag bara orkat, inklusive några som jag kommer minnas som de bästa spelningar jag någonsin varit på. Både Hultsfred och WayOutWest bjöd på akter av världsklass, samt mindre band som man kommer se mer av i framtiden. Båda kategorierna var lika njutbara.
Först hade jag tänkt att ge er ett fett mastodontinlägg kring detta med recensioner på alla spelningarna, men jag insåg att jag varken har minnet, orket eller tiden till att göra något sånt "stort". Men även om ni blir lite besvikna så kan ni trösta er med en lista - sommarens tio bästa spelningar! Men, först lite allmänna ord kring de två festivalerna:
Hultsfred
Även om Hultsfred till stor del dömdes ut av kvällspressen på grund av dess låga publikantal och (till en början) dåliga väder var den generella bedömningen av festivalen från besökarna att det var ett alldeles förträffligt arrangemang. Det låga besökarantalet var i största grad ett alldeles för överspelat kort av Aftonbladet och company, då detta inte spelade så stor roll. De mest märkbara effekterna var att köerna till mat, toaletter, m.m. blev mindre och att man lättare kunde knö sig fram till en bra plats i publiken. I övrigt var folket piggt och glatt, vilket ledde till att spelningarnas röjsituation inte försämrades ett dugg. Vädret försämrade dock första dagen men under de resterande dagarna var det mer eller mindre idealiskt.
Line-upen var också helt fantastisk och hade bl.a. plats för 90-talsnostalgi som The Prodigy och Suede, men även nya, vilda och uppkommande odjur som Crystal Castles och naturligtvis de helt galna västkustrapparna med den jobbiga förkortningen: OFWGKTA. Det resterande programmet var fyllt av positiva överraskningar och infriade förväntningar, även om det fanns en del besvikelser, precis som på alla festivaler.
Way out West
Slottsskogen är fylld till bredden med hipsters, medelålders musikälskare och annat löst folk när en del av världseliten inom livemusik äntrar de tre scenerna - Azalea, Flamingo och Linné.
Stämningen är i största allmänhet mycket trevlig och gemytlig, trots att den genomsnittliga promillemängden är mindre och åldersvariationen är mer spridd än på Hultsfred. Dock är de två festivalerna svåra att jämföra - Hultsfred är en s.k. "tältfestival", av det klassiska formatet och förknippas oftast med termer som "bajamaja", "tältkaos" och "tre dygns konstant fylla", medan Way out West snarare fått epitetet "stadsfestival" där "kollektivtrafik" och "trendmedvetenhet" är fraser som sätter stämningen.
Men en sak hade de två festivalerna gemensamt: en helt fantastisk barrikad av världsartister. WoW (som den göteborgsbaserade festivalen ofta förkortas till, vilket är förvirrande för onlinegamers) hade lyckats håva in alltifrån indiefavoriter som Fleet Foxes och Tallest Man on Earth, tillsammans med halvnostalgiska paradnummer som Pulp och Robyn till levande legender som Prince, Thåström och Kanye West samt en del briljanta akter på uppgången som Janelle Monáe och Santigold. Alla dessa stora namn hjälpte till för att Slottsskogen under två dagar förändrades till ett sjujäkla partaj.
*trumvirvel*
Top 10 livespelningar jag bevittnat under sommaren 2011
10. Braids - 14 juli, White Stage, Hultsfredsfestivalen.
För min del började Hultsfredsfestivalen med en positiv överraskning då jag av en slump upptäckte ett - för mig - helt okänt Kanadensiskt band som spelade tidigt i Teaterladan.
Då jag äntrade den rotunda som - något slumpmässigt - döpts till "White Stage" slogs jag av en helt fantastiskt vacker, fyllig och fullkomlig ljudbild. Det var inga andra än Braids som förmedlat denna shoegaziga smekning som jag sedan kunde njuta av i en konstant timme.
Bandet var relativt litet för sin breda och fylliga ljudbild, - endast fyra personer - vilket kompenserades för genom att dessa fyra personer jobbade sina häckar av sig med att trycka på knappar, vrida på reglage, slå på trummor, spela på gitarrer och - som det kallas - "shoegaza". Utöver detta hade sångerskan Raphaelle Standell-Preston en otrolig pipa som ljöd fantastiskt ovanpå alla de effekter som applicerades på musiken. Teaterladan var ett nav av underbara ljud mellan 13.15 och 14.15 den dagen.
9. MF DOOM, 16 juli, Blue Stage, Hultsfredsfestivalen
Den maskprydde Daniel Dumile, a.k.a. Viktor Vaughn, a.k.a. Metal Face Doom har varit en tungviktare inom undergroundhiphopen ett bra tag (både bildligt och bokstavligt talat), och det var just därför som jag såg fram emot att se den frälsning av Hultsfred som skulle ske.
Peppen bara ökade efter att jag hade fört flera entusiastiska samtal med diverse publikmedlemmar och jublet nådde inga gränser när Dumile och hans - osannolikt nog - ännu mer överviktiga kollega äntrade scenen. Och det var nog detta (jublet, inte övervikten - tror jag) som gjorde att spelningen blev så bra som den blev - Doom hade med sig publiken, från början till slut - och vilket röj det blev!
Den samlade skara som stod framför Blue Stage a.k.a. Pampas denna kväll drog upp Dooms energi som svarade med att dra upp publikens - med besynnerliga konsekvenser. Vi hoppade runt som galningar till All Caps, Meat Grinder och Accordion från samarbetet med Madlib på den numera klassiska Madvillainy-plattan. Vi rappade med i Dooms låtar med mattema - Kon Queso, Beef Rapp, Hoe Cakes, One Beer - från 2004 års höjdpunkt MM... Food. Det var utan tvekan den samlade koncentrationen av positiv energi - något som Dooms gig på Way Out WEst saknade - och synkoperade beats som gjorde detta till en av Hultans höjdpunkter.
8. The Prodigy - 14 juli, Blue Stage, Hultsfredsfestivalen
Finns det något fetare än att se Keith Flint skrika fram "I'm the Firestarter - the twisted Firestarter"? Ja, det gör det - att få bevittna när Maxim får hela publiken att sätta sig under uppbyggnaden i Smack My Bitch Up är kanske snäppet tyngre. Allsången under Out of Space mäter sig också definitivt med de två tidigare nämnda höjdpunkterna.
Övrig info om denna underbara happening var att det - Morrissey undantaget - troligtvis var den spelning på Hultsfred som hade högst publikkoncentration - större delen av festivalbesökarna hade lyckats släpa sina druckna häckar till Green Stage för att dansa fötterna av sig till de av Liam Howlett arrangerade 303-gångarna och samplingarna som vi alla gillar så mycket.
The Prodigy hade också en helt underbar setlist - gamla klassiker som de tidigare nämnda dängorna tillsammans med exempelvis Their Law och Poison fick varvas med de något nyare arrangemangen från Invaders Must Die-plattan, där titelspåret och World's on Fire lyckades sätta sprätt på publikens energi bäst. Sammanfattningsvis: ett mycket kompetent och stabilt genomförande av The Prodigy med energi, finess och timing, utan några speciella överraskningar. På gott och ont. Dock topp åtta.
7
. Flogging Molly - 22 juni, Stora Scenen, Liseberg, Göteborg
Just det! Utöver de två festivalerna lyckades jag pallra mig till Sveriges framsida (se: Göteborg) för att kolla in de irländsk-amerikanska folkrockpunkarna i Flogging Molly på Liseberg, en arena som utan tvekan är en underskattad arena för livemusik: Stora Scenen drar mycket folk då priset är relativt lågt och passar perfekt för ett band som Molly med mycket publikkontakt.
Molly börjar smakfullt nog med min personliga favoritlåt från dem: The Likes of You Again, vilket är en låt som under dess gång växlar tempo och känsla ett antal gånger, den börjar akustiskt och lugnt för att sedan brista ut i ett tvåtaktsinferno, för komma in i midtempolunket någonstans i mitten, innan den går upp i varv ännu en gång - och på just detta planet kan låten vara symbolisk för hela spelningen. Bandet river av fem-sex högtemporöjare till att börja med så att man kan mosha ur sig sina aggressioner, för att sedan visa upp några av sina mer balladaktiga alster, vilket är skönt för oss längst fram i publiken som kan pusta ut och förbereda oss mentalt och fysiskt för den punkspark som inleds efter dessa två-tre långsammare låtar. Molly river då av sina bästa, kändaste och - kanske framför allt - snabbaste låtar, bl.a. Devil's Dancefloor, Tobacco Island och naturligtvis deras paradnummer Drunken Lullabies.
Sammanfattningsvis kan man säga att Flogging Mollys musik är lika röjig och punkig som den är mysig och "pub-ig", vilket är en kombination som går hem på Liseberg denna kväll, då stämningen bland publiken som konsekvens blir helt otroligt gemytlig och kamratlig. Detta i kombination med att Flogging Molly precis som The Prodigy har en mycket bra setlista där "gamla klassiker" varvas med låtar från den senaste skivan gör att irländarna levererar en minnesvärd spelning och en överträffning deras senaste sverigebesök på West Coast Riot 2008 - en festival även jag besökte det året.
6. 2ManyDJs - 15 juli, Green Stage, Hultsfredsfestivalen
Det faktum att dessa två belgiska herrar mixar samman och mashar upp AC/DC, Zombie Nation, The Prodigy, Talking Heads, The Specials, Guns N' Roses, MGMT, Boys Noize, Slayer, The Clash, Major Lazer, Nirvana, Mr. Oizo och övrig obskyr electro- och rockmusik till ett maximalt dansant hopkok bör väl räcka som motivering för att de ska få vara med på den här listan? Åh, just det, de hade festivalens snyggaste visuals också.
5. Thåström - 12 augusti, Azaleascenen, Way Out West, Göteborg
Man kan säga att Thåströms solokarriär har gått igenom minst två faser - vi har den industriella alternativrocken han företrädde på skivor såsom Mannen Som Blev En Gris och Det E Ni Som E Dom Konstiga Det E Jag Som E Normal och den något lugnare, mörkare och betydligt personligare stilen han hade som blueprint för skivor såsom Skebokvarnsv. 209 och Kärlek Är För Dom.
Dessa två faser ses av många som väldigt distinkta och åtskiljda, men Thåström gjorde här, på sitt enda liveframträdande i år, ett felfritt genomförande i att kombinera dessa två olika stilar. Han behåller det långsamma, drivande tempot och de imponerande vokalprestationerna som från de senare skivorna, men inför utan blyghet uppenbart aggressiva och industriella element som är framträdande hos den tidigare, rockigare perioden - bland dessa kan elgitarrens betydande roll, bakfilmerna från fabriker/fängelsen och de upphängda plåt- och stålbitarnas (som Pimme vid väl utvalda tillfällen bestämde sig för att banka på med ett järnrör för att skapa kaos) närvaro på scenen ges som exempel.
När det gäller låtmaterialet och framträdandet känns det som om vi bjuds på en resa genom ett liv - det känns som om Thåström är på ett annat andligt plan när han sjunger, och hans legendariska, larger-than-life-status bidrar till hans inställning till publiken och konserten - han njuter av varje sekund men är uppenbarligen koncentrerat och helt inne i det han gör, vilket märks på hans iögonfallande scennärvaro och spastiska rörelsemönster. Setlisten bjuder bl.a. på helt makalöst drivande, industriella och tungt hårda versioner av Miss Huddinge '72, Axel Landquist Park och - sist men absolut inte minst - Du Ska Va President. Obeskrivligt bra.
Bland det bästa på setlistan utöver det tidigare nämnda finns också en cover på Garbochocks psynkklassiker (kombination av psykedelika och punk) Streberbarn och en gudomlig variant av Ingen Sjunger Blues Som Jeffrey Lee Pierce där Thåström tar i med hela sitt hjärta i refrängen.
Konserten avslutas med en akustisk version av Die Mauer där Thåströms spastiska scennärvaro når sin kulm och hela publiken sjunger med. Han får den uppskattning och uppmärksamhet han förtjänar som den legend och ikon han är.
4. Janelle Monáe - 12 augusti, Azaleascenen, Way Out West, Göteborg
Janelle Monáe är en - för oss i Sverige - oupptäckt skatt. Hon är James Brown reinkarnerad och kraftfull kvinnlighet personifierad. Hennes debutalbum The Archandroid är en mastodont och tillika ett mästerverk med bland annat P. Diddy bakom spakarna.
Självaste Diddy är det dock inget spår av på Way out West, vilket jag inte ser som ett problem då Janelle har ett stort band med sig, bestående av trummis, gitarrist, pianist, basist, trombonist, trumpetare, slagverkare, MC, körtrio och stråksextett, vilket gör att scenutrymmet fylls på ett mycket trevligt sätt. Hur är då showen?
Jo, visuellt sett är showen makalös. Hela bandet uppträder i designersmokings och konserten är enligt Monáe modellerad för att likna en film så mycket som möjligt, vilket märks, då hennes sci-fi-influenser sätts på del när medeltidsliknande skräckfigurer dyker upp på scenen som Janelle skjuter ned med euforisk dans. Vi får även bevittna dansare i kroppsstrumpor, synkroniserade moves från blåssektionen och en sprudlande energi som förmedlas från Janelle Monáes kropp, som dessutom har festivalens snyggaste och originellaste frisyr.
Energiskt sett är showen makalös. Likt The Prodigy på Hultsfred får hon publiken att sätta sig ner under en uppbyggnad i låten Come Alive (War Of the Roses). Publiken hoppar sedan upp när beatet kommer igång igen. Likt James Brown dansar hon av sig en kappa hon motvilligt får på sin rygg. Likt Michael Jackson genomför hon en moonwalk på scenen. Likt Iggy Pop gör hon ett spontant publikbesök och allt känns helt underbart.
Musikaliskt sett är showen makalös. Förutom de - enligt min och de flesta recensenternas smak - bästa låtarna från Archandroid (Tightrope, Cold War, Dance or Die, Come Alive, m.fl.) får vi även lyssna till ett par låtar från hennes underskattade debut-EP (den mest nämnvärda låten i denna kategori är naturligtvis Sincerely Jane där stråksektionen får mycket utrymme.) och två bejublade, och noggrannt utvalda covers: Smile av Nat King Cole/Charlie Chaplin och den löjligt funkiga I Want You Back - original av Jackson 5. Allting genomförs naturligtvis med musikalisk och karismatisk bravur - jag vill speciellt nämna ett break i Tightrope där blåset funkar loss. Jag ryser.
Reflektion: jag är positivt överraskad, nöjd och har inte kunnat sluta lyssna på Archandroid sen jag kom hem från Göteborg.
3. OFWGKTA - 14
juli, Blue Stage, Hultsfredsfestivalen
Deras rykte föregår dem. Världens enda rapgrupp som styr upp moshpits. "På deras konserter skadar sig folk", säger musikpressen. Jag har sett fram emot denna konsert ända sedan de först bokades till smålandshålan och en regnig dag i Juli fick jag se mina förväntningar infrias under deras första sverigebesök.
Publiken är för det första helt fantastisk: kanske beror det på den relativt höga genomsnittliga promillehalten, eller helt enkelt på grund av det faktum att vi ÄNTLIGEN får se denna underbara grupp. I övrigt är omständigheterna någolunda avtändande - det spöregnar och Odd Futures frontman - Tyler the Creator - har brutit en fot, och spenderar därför större delen av spelningen med att sitta på en stol.
Men det är det faktum att OFWGKTA lyckas ta sig runt dessa ofördelaktiga omständigheter och ändå infria mina förväntningar som gör att de är bland de bästa jag sett. De lyckas skapa totalt kaos och nästintill livsfarliga moshpits med sitt konstanta antagoniserande av publiken och tidvis spontana stagedives - den mest spektakulära inträffade när LeftBrain dyker ut i publikhavet, flyter runt lite, tappar mikrofonen, men skiter i det och kommer tillbaks till scenen tomhänt men tillsynes lycklig. I övrigt kom jag undan lätt med blåmärken medan en vän fick en go smäll på käften som lämnade honom blödande. Det är väl så Tyler och company rullar.
Det enda klagomålet är att setet är lite för kort, men de lyckas ändå klämma sina mest energiska och adrenalinstinna hits, och ovanpå detta dessutom (föga överraskande förvisso) styra upp allsång under Yonkers. Fantastico.
2. Bootsy Collins - 15 juli, Blue Stage, Hultsfredsfestivalen
Bootsy är en legend om något. Han har gjort mycket legendariska saker under sin karriär - inklusive att spela med James Brown och Pfunkkollektivet och släppa några av 70-talets bästa funkplattor, och det känns som om hans status som legendar fortfarande återspeglas i hans beteende.
Många misstolkar detta (inklusive vår kära kvällspress), och säger att allting bara är en yta, en show, en stil. Men de fattar inte riktigt grejen - hela hans musikaliska uttryck, hans kläder och hans attityd präglas av det faktum av att han är en av de största inom genren, och visst, hos andra artister skulle det säkerligen bli lite drygt och tröttsamt, men likt många hiphopartister vänder Bootsy det till sin fördel då hans självmedvetenhet och energi blir publikens självmedvenhet och energi - alla dansar, och alla dansar bra!
Konserten igenom drar han igenom några av sina egna klassiska nummer - bl.a. Stretchin' Out, I'd Rather Be With You och Ahh.. the Name is Bootsy Baby! - vilket utan tvekan drar igång publiken och glädjer oss alla. Hans nya låtar håller dessutom måttet, vilket ärligt talat är över förväntan, då artister som hållt på så länge som Bootsy ofta förlorar stinget och förmågan att sätta sig in i trender efter en sisådär 30 år av aktivt turnerande och inspelningar. Det visade sig dock bevisligen bara vara en fördom.
Det som dock smäller högst är den enda gamla Parliamentlåten Bootsy drar igenom - Flash Light, där det fasta och funkiga beatet gör att varenda åskådare hoppar upp och ner. Alla sjunger med i den simpla texten - "Flash light, neon light" precis på samma sätt som vi hysteriskt skrikit "Bootsy!" genom hela Ahh.. The Name is Bootsy Baby! Efter ett tag bestämmer han sig för att dela publiken likt Moses delade Röda Havet och ta en promenad, vilket han senare genomför. Alla skakar hand, kramar och i största allmänhet tafsat på Bootsy och alla som är där får en nästintill religiös upplevelse att ta med sig hem. Fantastiskt!
1. Kanye West - 13 juli, Flamingoscenen, Way out West, Göteborg
Jag blev ombedd av en vän att beskriva Kanyes konsert lite kort och kunde bara säga "storslaget", vilket är det perfekta adjektivet för hans show på Way out West den 13 augusti.
För det första har han med sig ett tjugotal balettdansöser som är först upp på scen - de jobbar sig igenom en genomarbetad dans till Svansjön, vilket sedan övergår i den instrumentala varianten av H.A.M., som i sin fulla version släpptes på Kanyes samarbetsalbum med Jay-Z - Watch the Throne.
Redan nu känner man sig helt hänförd - dansöserna ger en episk känsla, vilket den enorma backdroppen föreställandes en gigantiskt tryckt version av Perganonaltaret naturligtvis förstärker. När H.A.M. sedan övergår i Dark Fantasy med sitt mässande av "Could we get much higher?" blir det naturligtvis allsång blandat med förväntan på när Kanye själv ska dyka upp. Det börjar plötsligt ryka längst ut på scenens plattform. Hela publiken tittar med förundran och förväntan mot plattformens håll. Plöstligt dyker han upp. I en kran. Två meter ovanför publiken. Alldeles strax släpps beatet och alla går lös. Could we get much higher?
Och under konsertens gång blir man översköljd av argument till varför Kanye lyckas både tillhöra hip-hopens avant-garde och mainstream. Man blir fullkomligt överöst av en originell hitkavalkad, och efter att inte varit så intresserad av Wests output blir jag helt och hållet övertygad om att hans låtmaterial är helt fantastiskt. Och det är jag inte ensam om att tycka. Alla låtar får otrolig respons hos publiken, och Kanye suger bara in sig berömmelsen och lägger det som energi i sitt framförande, vilket enligt mig når sin kulm när de bästa låtarna från Late Registration - Gold Digger, Touch the Sky - kommer upp på setlistan. Publiken blir fullkomlig galen efter att Kanye klippt beatet precis efter att Gold Digger kommit igång för att peppa publiken ytterligare. Need I Say More?
Ja, det gör jag, för det är enligt mig trots allt låtarna från My Beautiful Dark Twisted Fantasy som håller högst kvalitet - speciellt den supertunga Monster och den episka avslutningen i och med tjugominutersversionen av Runaway.
Och när jag nämner Runaway vill jag även försöka bemöta den kritik Kanye fick hos - you guessed it - kvällspressen. Tydligen "autotunade han bort" spelningen och drog all fokus åt sig själv och sina självcentrerade divalater. Det enda jag har att säga mot detta är att det bra väger upp det dåliga - hans otroliga kvalitet som producent och fullkomligt episka scenshow gör att man glömmer bort den autotunefest Kanye glider iväg på - främst under Runaway och låtarna från 808s and Heartbreak.
Personligen är jag som sagt inte direkt ett superfan av autotune, men det är ändå ett tecken på den variation Kanye har i sin produktion - han kan släppa ett beat som är tungt, funkig och baserat på en sampling av Curtis Mayfield för att sedan gå över till en melankolisk ljudbild med just autotune som bas. Jag känner att jag inte riktigt kan klaga, det finns ju trots allt en bredd.
Avslutningen är under all kritik. Övergången från mastodonten Runaway till Hey Mama kunde inte varit bättre och jag lämnar festivalområdet medveten om att jag bevittnat en av de bästa konserterna i mitt liv.
Bubblare/Honorable mentions: Munnen, bob hund, Duck Sauce, Riddarna, Kebnekajse, Prince, Tiësto, Pulp.
(bilderna är snodda från diverse sajter. ser du din bild och blir förbannad, hör av dig.)
Först hade jag tänkt att ge er ett fett mastodontinlägg kring detta med recensioner på alla spelningarna, men jag insåg att jag varken har minnet, orket eller tiden till att göra något sånt "stort". Men även om ni blir lite besvikna så kan ni trösta er med en lista - sommarens tio bästa spelningar! Men, först lite allmänna ord kring de två festivalerna:
Hultsfred
Även om Hultsfred till stor del dömdes ut av kvällspressen på grund av dess låga publikantal och (till en början) dåliga väder var den generella bedömningen av festivalen från besökarna att det var ett alldeles förträffligt arrangemang. Det låga besökarantalet var i största grad ett alldeles för överspelat kort av Aftonbladet och company, då detta inte spelade så stor roll. De mest märkbara effekterna var att köerna till mat, toaletter, m.m. blev mindre och att man lättare kunde knö sig fram till en bra plats i publiken. I övrigt var folket piggt och glatt, vilket ledde till att spelningarnas röjsituation inte försämrades ett dugg. Vädret försämrade dock första dagen men under de resterande dagarna var det mer eller mindre idealiskt.
Line-upen var också helt fantastisk och hade bl.a. plats för 90-talsnostalgi som The Prodigy och Suede, men även nya, vilda och uppkommande odjur som Crystal Castles och naturligtvis de helt galna västkustrapparna med den jobbiga förkortningen: OFWGKTA. Det resterande programmet var fyllt av positiva överraskningar och infriade förväntningar, även om det fanns en del besvikelser, precis som på alla festivaler.
Way out West
Slottsskogen är fylld till bredden med hipsters, medelålders musikälskare och annat löst folk när en del av världseliten inom livemusik äntrar de tre scenerna - Azalea, Flamingo och Linné.
Stämningen är i största allmänhet mycket trevlig och gemytlig, trots att den genomsnittliga promillemängden är mindre och åldersvariationen är mer spridd än på Hultsfred. Dock är de två festivalerna svåra att jämföra - Hultsfred är en s.k. "tältfestival", av det klassiska formatet och förknippas oftast med termer som "bajamaja", "tältkaos" och "tre dygns konstant fylla", medan Way out West snarare fått epitetet "stadsfestival" där "kollektivtrafik" och "trendmedvetenhet" är fraser som sätter stämningen.
Men en sak hade de två festivalerna gemensamt: en helt fantastisk barrikad av världsartister. WoW (som den göteborgsbaserade festivalen ofta förkortas till, vilket är förvirrande för onlinegamers) hade lyckats håva in alltifrån indiefavoriter som Fleet Foxes och Tallest Man on Earth, tillsammans med halvnostalgiska paradnummer som Pulp och Robyn till levande legender som Prince, Thåström och Kanye West samt en del briljanta akter på uppgången som Janelle Monáe och Santigold. Alla dessa stora namn hjälpte till för att Slottsskogen under två dagar förändrades till ett sjujäkla partaj.
*trumvirvel*
Top 10 livespelningar jag bevittnat under sommaren 2011
10. Braids - 14 juli, White Stage, Hultsfredsfestivalen.
För min del började Hultsfredsfestivalen med en positiv överraskning då jag av en slump upptäckte ett - för mig - helt okänt Kanadensiskt band som spelade tidigt i Teaterladan.
Då jag äntrade den rotunda som - något slumpmässigt - döpts till "White Stage" slogs jag av en helt fantastiskt vacker, fyllig och fullkomlig ljudbild. Det var inga andra än Braids som förmedlat denna shoegaziga smekning som jag sedan kunde njuta av i en konstant timme.
Bandet var relativt litet för sin breda och fylliga ljudbild, - endast fyra personer - vilket kompenserades för genom att dessa fyra personer jobbade sina häckar av sig med att trycka på knappar, vrida på reglage, slå på trummor, spela på gitarrer och - som det kallas - "shoegaza". Utöver detta hade sångerskan Raphaelle Standell-Preston en otrolig pipa som ljöd fantastiskt ovanpå alla de effekter som applicerades på musiken. Teaterladan var ett nav av underbara ljud mellan 13.15 och 14.15 den dagen.
9. MF DOOM, 16 juli, Blue Stage, Hultsfredsfestivalen
Den maskprydde Daniel Dumile, a.k.a. Viktor Vaughn, a.k.a. Metal Face Doom har varit en tungviktare inom undergroundhiphopen ett bra tag (både bildligt och bokstavligt talat), och det var just därför som jag såg fram emot att se den frälsning av Hultsfred som skulle ske.
Peppen bara ökade efter att jag hade fört flera entusiastiska samtal med diverse publikmedlemmar och jublet nådde inga gränser när Dumile och hans - osannolikt nog - ännu mer överviktiga kollega äntrade scenen. Och det var nog detta (jublet, inte övervikten - tror jag) som gjorde att spelningen blev så bra som den blev - Doom hade med sig publiken, från början till slut - och vilket röj det blev!
Den samlade skara som stod framför Blue Stage a.k.a. Pampas denna kväll drog upp Dooms energi som svarade med att dra upp publikens - med besynnerliga konsekvenser. Vi hoppade runt som galningar till All Caps, Meat Grinder och Accordion från samarbetet med Madlib på den numera klassiska Madvillainy-plattan. Vi rappade med i Dooms låtar med mattema - Kon Queso, Beef Rapp, Hoe Cakes, One Beer - från 2004 års höjdpunkt MM... Food. Det var utan tvekan den samlade koncentrationen av positiv energi - något som Dooms gig på Way Out WEst saknade - och synkoperade beats som gjorde detta till en av Hultans höjdpunkter.
8. The Prodigy - 14 juli, Blue Stage, Hultsfredsfestivalen
Finns det något fetare än att se Keith Flint skrika fram "I'm the Firestarter - the twisted Firestarter"? Ja, det gör det - att få bevittna när Maxim får hela publiken att sätta sig under uppbyggnaden i Smack My Bitch Up är kanske snäppet tyngre. Allsången under Out of Space mäter sig också definitivt med de två tidigare nämnda höjdpunkterna.
Övrig info om denna underbara happening var att det - Morrissey undantaget - troligtvis var den spelning på Hultsfred som hade högst publikkoncentration - större delen av festivalbesökarna hade lyckats släpa sina druckna häckar till Green Stage för att dansa fötterna av sig till de av Liam Howlett arrangerade 303-gångarna och samplingarna som vi alla gillar så mycket.
The Prodigy hade också en helt underbar setlist - gamla klassiker som de tidigare nämnda dängorna tillsammans med exempelvis Their Law och Poison fick varvas med de något nyare arrangemangen från Invaders Must Die-plattan, där titelspåret och World's on Fire lyckades sätta sprätt på publikens energi bäst. Sammanfattningsvis: ett mycket kompetent och stabilt genomförande av The Prodigy med energi, finess och timing, utan några speciella överraskningar. På gott och ont. Dock topp åtta.
7
. Flogging Molly - 22 juni, Stora Scenen, Liseberg, Göteborg
Just det! Utöver de två festivalerna lyckades jag pallra mig till Sveriges framsida (se: Göteborg) för att kolla in de irländsk-amerikanska folkrockpunkarna i Flogging Molly på Liseberg, en arena som utan tvekan är en underskattad arena för livemusik: Stora Scenen drar mycket folk då priset är relativt lågt och passar perfekt för ett band som Molly med mycket publikkontakt.
Molly börjar smakfullt nog med min personliga favoritlåt från dem: The Likes of You Again, vilket är en låt som under dess gång växlar tempo och känsla ett antal gånger, den börjar akustiskt och lugnt för att sedan brista ut i ett tvåtaktsinferno, för komma in i midtempolunket någonstans i mitten, innan den går upp i varv ännu en gång - och på just detta planet kan låten vara symbolisk för hela spelningen. Bandet river av fem-sex högtemporöjare till att börja med så att man kan mosha ur sig sina aggressioner, för att sedan visa upp några av sina mer balladaktiga alster, vilket är skönt för oss längst fram i publiken som kan pusta ut och förbereda oss mentalt och fysiskt för den punkspark som inleds efter dessa två-tre långsammare låtar. Molly river då av sina bästa, kändaste och - kanske framför allt - snabbaste låtar, bl.a. Devil's Dancefloor, Tobacco Island och naturligtvis deras paradnummer Drunken Lullabies.
Sammanfattningsvis kan man säga att Flogging Mollys musik är lika röjig och punkig som den är mysig och "pub-ig", vilket är en kombination som går hem på Liseberg denna kväll, då stämningen bland publiken som konsekvens blir helt otroligt gemytlig och kamratlig. Detta i kombination med att Flogging Molly precis som The Prodigy har en mycket bra setlista där "gamla klassiker" varvas med låtar från den senaste skivan gör att irländarna levererar en minnesvärd spelning och en överträffning deras senaste sverigebesök på West Coast Riot 2008 - en festival även jag besökte det året.
6. 2ManyDJs - 15 juli, Green Stage, Hultsfredsfestivalen
Det faktum att dessa två belgiska herrar mixar samman och mashar upp AC/DC, Zombie Nation, The Prodigy, Talking Heads, The Specials, Guns N' Roses, MGMT, Boys Noize, Slayer, The Clash, Major Lazer, Nirvana, Mr. Oizo och övrig obskyr electro- och rockmusik till ett maximalt dansant hopkok bör väl räcka som motivering för att de ska få vara med på den här listan? Åh, just det, de hade festivalens snyggaste visuals också.
5. Thåström - 12 augusti, Azaleascenen, Way Out West, Göteborg
Man kan säga att Thåströms solokarriär har gått igenom minst två faser - vi har den industriella alternativrocken han företrädde på skivor såsom Mannen Som Blev En Gris och Det E Ni Som E Dom Konstiga Det E Jag Som E Normal och den något lugnare, mörkare och betydligt personligare stilen han hade som blueprint för skivor såsom Skebokvarnsv. 209 och Kärlek Är För Dom.
Dessa två faser ses av många som väldigt distinkta och åtskiljda, men Thåström gjorde här, på sitt enda liveframträdande i år, ett felfritt genomförande i att kombinera dessa två olika stilar. Han behåller det långsamma, drivande tempot och de imponerande vokalprestationerna som från de senare skivorna, men inför utan blyghet uppenbart aggressiva och industriella element som är framträdande hos den tidigare, rockigare perioden - bland dessa kan elgitarrens betydande roll, bakfilmerna från fabriker/fängelsen och de upphängda plåt- och stålbitarnas (som Pimme vid väl utvalda tillfällen bestämde sig för att banka på med ett järnrör för att skapa kaos) närvaro på scenen ges som exempel.
När det gäller låtmaterialet och framträdandet känns det som om vi bjuds på en resa genom ett liv - det känns som om Thåström är på ett annat andligt plan när han sjunger, och hans legendariska, larger-than-life-status bidrar till hans inställning till publiken och konserten - han njuter av varje sekund men är uppenbarligen koncentrerat och helt inne i det han gör, vilket märks på hans iögonfallande scennärvaro och spastiska rörelsemönster. Setlisten bjuder bl.a. på helt makalöst drivande, industriella och tungt hårda versioner av Miss Huddinge '72, Axel Landquist Park och - sist men absolut inte minst - Du Ska Va President. Obeskrivligt bra.
Bland det bästa på setlistan utöver det tidigare nämnda finns också en cover på Garbochocks psynkklassiker (kombination av psykedelika och punk) Streberbarn och en gudomlig variant av Ingen Sjunger Blues Som Jeffrey Lee Pierce där Thåström tar i med hela sitt hjärta i refrängen.
Konserten avslutas med en akustisk version av Die Mauer där Thåströms spastiska scennärvaro når sin kulm och hela publiken sjunger med. Han får den uppskattning och uppmärksamhet han förtjänar som den legend och ikon han är.
4. Janelle Monáe - 12 augusti, Azaleascenen, Way Out West, Göteborg
Janelle Monáe är en - för oss i Sverige - oupptäckt skatt. Hon är James Brown reinkarnerad och kraftfull kvinnlighet personifierad. Hennes debutalbum The Archandroid är en mastodont och tillika ett mästerverk med bland annat P. Diddy bakom spakarna.
Självaste Diddy är det dock inget spår av på Way out West, vilket jag inte ser som ett problem då Janelle har ett stort band med sig, bestående av trummis, gitarrist, pianist, basist, trombonist, trumpetare, slagverkare, MC, körtrio och stråksextett, vilket gör att scenutrymmet fylls på ett mycket trevligt sätt. Hur är då showen?
Jo, visuellt sett är showen makalös. Hela bandet uppträder i designersmokings och konserten är enligt Monáe modellerad för att likna en film så mycket som möjligt, vilket märks, då hennes sci-fi-influenser sätts på del när medeltidsliknande skräckfigurer dyker upp på scenen som Janelle skjuter ned med euforisk dans. Vi får även bevittna dansare i kroppsstrumpor, synkroniserade moves från blåssektionen och en sprudlande energi som förmedlas från Janelle Monáes kropp, som dessutom har festivalens snyggaste och originellaste frisyr.
Energiskt sett är showen makalös. Likt The Prodigy på Hultsfred får hon publiken att sätta sig ner under en uppbyggnad i låten Come Alive (War Of the Roses). Publiken hoppar sedan upp när beatet kommer igång igen. Likt James Brown dansar hon av sig en kappa hon motvilligt får på sin rygg. Likt Michael Jackson genomför hon en moonwalk på scenen. Likt Iggy Pop gör hon ett spontant publikbesök och allt känns helt underbart.
Musikaliskt sett är showen makalös. Förutom de - enligt min och de flesta recensenternas smak - bästa låtarna från Archandroid (Tightrope, Cold War, Dance or Die, Come Alive, m.fl.) får vi även lyssna till ett par låtar från hennes underskattade debut-EP (den mest nämnvärda låten i denna kategori är naturligtvis Sincerely Jane där stråksektionen får mycket utrymme.) och två bejublade, och noggrannt utvalda covers: Smile av Nat King Cole/Charlie Chaplin och den löjligt funkiga I Want You Back - original av Jackson 5. Allting genomförs naturligtvis med musikalisk och karismatisk bravur - jag vill speciellt nämna ett break i Tightrope där blåset funkar loss. Jag ryser.
Reflektion: jag är positivt överraskad, nöjd och har inte kunnat sluta lyssna på Archandroid sen jag kom hem från Göteborg.
3. OFWGKTA - 14
juli, Blue Stage, Hultsfredsfestivalen
Deras rykte föregår dem. Världens enda rapgrupp som styr upp moshpits. "På deras konserter skadar sig folk", säger musikpressen. Jag har sett fram emot denna konsert ända sedan de först bokades till smålandshålan och en regnig dag i Juli fick jag se mina förväntningar infrias under deras första sverigebesök.
Publiken är för det första helt fantastisk: kanske beror det på den relativt höga genomsnittliga promillehalten, eller helt enkelt på grund av det faktum att vi ÄNTLIGEN får se denna underbara grupp. I övrigt är omständigheterna någolunda avtändande - det spöregnar och Odd Futures frontman - Tyler the Creator - har brutit en fot, och spenderar därför större delen av spelningen med att sitta på en stol.
Men det är det faktum att OFWGKTA lyckas ta sig runt dessa ofördelaktiga omständigheter och ändå infria mina förväntningar som gör att de är bland de bästa jag sett. De lyckas skapa totalt kaos och nästintill livsfarliga moshpits med sitt konstanta antagoniserande av publiken och tidvis spontana stagedives - den mest spektakulära inträffade när LeftBrain dyker ut i publikhavet, flyter runt lite, tappar mikrofonen, men skiter i det och kommer tillbaks till scenen tomhänt men tillsynes lycklig. I övrigt kom jag undan lätt med blåmärken medan en vän fick en go smäll på käften som lämnade honom blödande. Det är väl så Tyler och company rullar.
Det enda klagomålet är att setet är lite för kort, men de lyckas ändå klämma sina mest energiska och adrenalinstinna hits, och ovanpå detta dessutom (föga överraskande förvisso) styra upp allsång under Yonkers. Fantastico.
2. Bootsy Collins - 15 juli, Blue Stage, Hultsfredsfestivalen
Bootsy är en legend om något. Han har gjort mycket legendariska saker under sin karriär - inklusive att spela med James Brown och Pfunkkollektivet och släppa några av 70-talets bästa funkplattor, och det känns som om hans status som legendar fortfarande återspeglas i hans beteende.
Många misstolkar detta (inklusive vår kära kvällspress), och säger att allting bara är en yta, en show, en stil. Men de fattar inte riktigt grejen - hela hans musikaliska uttryck, hans kläder och hans attityd präglas av det faktum av att han är en av de största inom genren, och visst, hos andra artister skulle det säkerligen bli lite drygt och tröttsamt, men likt många hiphopartister vänder Bootsy det till sin fördel då hans självmedvetenhet och energi blir publikens självmedvenhet och energi - alla dansar, och alla dansar bra!
Konserten igenom drar han igenom några av sina egna klassiska nummer - bl.a. Stretchin' Out, I'd Rather Be With You och Ahh.. the Name is Bootsy Baby! - vilket utan tvekan drar igång publiken och glädjer oss alla. Hans nya låtar håller dessutom måttet, vilket ärligt talat är över förväntan, då artister som hållt på så länge som Bootsy ofta förlorar stinget och förmågan att sätta sig in i trender efter en sisådär 30 år av aktivt turnerande och inspelningar. Det visade sig dock bevisligen bara vara en fördom.
Det som dock smäller högst är den enda gamla Parliamentlåten Bootsy drar igenom - Flash Light, där det fasta och funkiga beatet gör att varenda åskådare hoppar upp och ner. Alla sjunger med i den simpla texten - "Flash light, neon light" precis på samma sätt som vi hysteriskt skrikit "Bootsy!" genom hela Ahh.. The Name is Bootsy Baby! Efter ett tag bestämmer han sig för att dela publiken likt Moses delade Röda Havet och ta en promenad, vilket han senare genomför. Alla skakar hand, kramar och i största allmänhet tafsat på Bootsy och alla som är där får en nästintill religiös upplevelse att ta med sig hem. Fantastiskt!
1. Kanye West - 13 juli, Flamingoscenen, Way out West, Göteborg
Jag blev ombedd av en vän att beskriva Kanyes konsert lite kort och kunde bara säga "storslaget", vilket är det perfekta adjektivet för hans show på Way out West den 13 augusti.
För det första har han med sig ett tjugotal balettdansöser som är först upp på scen - de jobbar sig igenom en genomarbetad dans till Svansjön, vilket sedan övergår i den instrumentala varianten av H.A.M., som i sin fulla version släpptes på Kanyes samarbetsalbum med Jay-Z - Watch the Throne.
Redan nu känner man sig helt hänförd - dansöserna ger en episk känsla, vilket den enorma backdroppen föreställandes en gigantiskt tryckt version av Perganonaltaret naturligtvis förstärker. När H.A.M. sedan övergår i Dark Fantasy med sitt mässande av "Could we get much higher?" blir det naturligtvis allsång blandat med förväntan på när Kanye själv ska dyka upp. Det börjar plötsligt ryka längst ut på scenens plattform. Hela publiken tittar med förundran och förväntan mot plattformens håll. Plöstligt dyker han upp. I en kran. Två meter ovanför publiken. Alldeles strax släpps beatet och alla går lös. Could we get much higher?
Och under konsertens gång blir man översköljd av argument till varför Kanye lyckas både tillhöra hip-hopens avant-garde och mainstream. Man blir fullkomligt överöst av en originell hitkavalkad, och efter att inte varit så intresserad av Wests output blir jag helt och hållet övertygad om att hans låtmaterial är helt fantastiskt. Och det är jag inte ensam om att tycka. Alla låtar får otrolig respons hos publiken, och Kanye suger bara in sig berömmelsen och lägger det som energi i sitt framförande, vilket enligt mig når sin kulm när de bästa låtarna från Late Registration - Gold Digger, Touch the Sky - kommer upp på setlistan. Publiken blir fullkomlig galen efter att Kanye klippt beatet precis efter att Gold Digger kommit igång för att peppa publiken ytterligare. Need I Say More?
Ja, det gör jag, för det är enligt mig trots allt låtarna från My Beautiful Dark Twisted Fantasy som håller högst kvalitet - speciellt den supertunga Monster och den episka avslutningen i och med tjugominutersversionen av Runaway.
Och när jag nämner Runaway vill jag även försöka bemöta den kritik Kanye fick hos - you guessed it - kvällspressen. Tydligen "autotunade han bort" spelningen och drog all fokus åt sig själv och sina självcentrerade divalater. Det enda jag har att säga mot detta är att det bra väger upp det dåliga - hans otroliga kvalitet som producent och fullkomligt episka scenshow gör att man glömmer bort den autotunefest Kanye glider iväg på - främst under Runaway och låtarna från 808s and Heartbreak.
Personligen är jag som sagt inte direkt ett superfan av autotune, men det är ändå ett tecken på den variation Kanye har i sin produktion - han kan släppa ett beat som är tungt, funkig och baserat på en sampling av Curtis Mayfield för att sedan gå över till en melankolisk ljudbild med just autotune som bas. Jag känner att jag inte riktigt kan klaga, det finns ju trots allt en bredd.
Avslutningen är under all kritik. Övergången från mastodonten Runaway till Hey Mama kunde inte varit bättre och jag lämnar festivalområdet medveten om att jag bevittnat en av de bästa konserterna i mitt liv.
Bubblare/Honorable mentions: Munnen, bob hund, Duck Sauce, Riddarna, Kebnekajse, Prince, Tiësto, Pulp.
(bilderna är snodda från diverse sajter. ser du din bild och blir förbannad, hör av dig.)
söndagen den 24:e juli 2011
Norge, Somalia, media och klass
Vi vet alla om vad som har hänt i Norge, och hela Europa sörjer de ungdomar som blev avrättade av en gärningsman som i Sverige skulle blivit klassad som Sverigedemokrat. Samtidigt pågår en av de värsta torkorna någonsin på Afrikas horn, vilket dock blir ignorerat av media. När jag ser mig runtomkring upptäcker jag att endast en liten skara människor är medvetna om Somalias problem, och dessa likt jag, förundras över huruvida Svensk media så gärna hellre pratar om den norska gärningsmannen än de gigantiska massor som dör på grund av brist på livsförnödenheter.
Visst, det enkla svaret kan vara att "det ligger närmare oss", men då kommer genast frågan fram till oss: varför har då massakrer i USA alltid fått företräde framför katastrofer i Afrika, Asien, etc., då den s.k. "tredje världen" trots allt, rent geografiskt ligger närmare oss? Nej, jag tror snarare att geografi bara är en liten faktor i detta spel, det handlar snarare om medielogik, klass och historia.
Och för att kunna ge ett uttömmande svar på ovanstående frågor måste naturligtvis problemets själva rötter definieras: varför händer detta, och vad kickar igång processen framåt till katastrof?
När det gäller Norge har vi en vad media gillar att kalla "ensam galning" (men som med bättre logik naturligtvis kallas för terrorist) som planerat ett dåd under en period av drygt tio års tid. Precis som i nästintill alla dagspolitiska frågor ligger klass till grund för hans tänkande: gärningsmannen kommer uppenbarligen från den härskande klassen och ser upprört på hur hans älskade etnokulturella definitioner som skapas för att splittra arbetarklassen hotas av invandring och dylikt.
Men eftersom vi sett "mildare" former av främlingsfientlighet som bottnar i ovanstående problematik i mittfåran och i media - Sverigedemokrater i riksdagen, på tv-intervjuer etc. - kan media "vifta bort" den problematik som dådet bottnar i och istället definiera det som en enskild psykstörning hos gärningsmannen, i stil med "han var ju störd i huvudet, och det kommer alltid finnas folk som är störda i huvudet, så vad ska vi göra åt saken?".
Somalias fattigdom och svält är dock ett problem som är alldeles för djupt bottnat i vårt system för att media skall kunna fokusera på det: de kan inte vifta bort det med någon enkel ursäkt på samma sätt som skjutningarna i Norge kan skyllas på en mans galenskap. För om vi blir utsatta av bilder på den extrema ojämlikhet som finns i världen utan någon enkel förklaring kanske vi börjar ifrågasätta den värld vi lever i: varför har vi så mycket mat, pengar, kläder, whatever, när Somalierna har nästintill ingenting? Kanske skulle detta öka ett medvetande om den extrema orättvisan och dess grundläggande botten i kapitalackumulationen och mervärdesprincipen, vilket i sin tur skulle kunna leda till ett möjligt tankeuppror bland oss "ignoranta västerlänningar". Faktum är ju trots allt att det är de i denna så kallade "tredje värld" som tillverkar större delen av våra kläder, bildelar, mobiltelefoner och förbrukningsvaror - varor som cheferna i respektive företag tjänar mångmiljonbelopp på, medan de faktiska producenterna tjänar nästintill existensminimum, endast för att de tidigare nämnda cheferna vill maximera profiten och minimera arbetskraftskostnaderna.
Och detta vill naturligtvis inte medierna ska hända då de är en av de grundläggande pelarna i dagens samhälle: mediena är en av de institutioner som den härskande klassen har monopol på, och för att de skall kunna behålla sin härskande position måste de naturligtvis skyla över de problem som vi "ignoranta västerlänningar" undermedvetet vet finns där i samhället, men inte tänker på dagligen.
Utöver den globaliserade kapitalismen ligger naturligtvis Afrikas koloniala historia till grund för dess nuvarande fattigdom. Västerlandet våldförde sig kontinuerligt på den Afrikanska kontinenten under en period av ca. trehundra års tid, och gör det fortfarande om man har ser på den globaliserade kapitalismen som sådan. Detta har inte bara slagit Afrikanerna i knävecken i deras strävan mot jämlikhet och demokrati, utan även tömt Afrika på rika naturtillgångar och oljefyndigheter vilket skulle kunnat garanterat en välfärd för många Afrikanska nationer.
Media ser också detta som en anledning till att inte rapportera från Somalia: de vill inte ge västvärlden ett dåligt samvete, då detta också skulle kunna uppmana till upproriska känslor.
Medias bild av Breivik som galning är menat att leda till klassenighet: vi uppmanas se bort från de problem som skapar främlingsfientlighet och istället skylla allt på en man, och enas i vårt hat mot denna mannen. I stället bör vi ta itu med både Somalia och Norge och ifrågasätta det samhälle som orsakar dessa katastrofer: varför i helvete har alla högre uppsatta inom företag så mycket pengar medan de som producerar varorna har nästintill ingenting? Och hur fan har man mage att ifrågasätta någons rätt till att existera och fullt uttrycka sig på grund av deras religion, hudfärg, kultur, kön, etnicitet eller sexualitet när man själv har det mycket bättre ställt än de man beskyller för "samhälleligt förfall"?
Jag säger som alltid: ifrågasätt allt, gör uppror, starta kravaller! Dock vill jag avsluta med en solidaritetshälsning både till de kämpande Somalierna och de norrmän som dödats och påverkats av främlingfientlighetens yttersta form.
Bloggat: Svensson, Kildén & Åsman, Röda berget, Jinge, Högbergs tankar, Sebastians tankar, Camillas vrå, Henrik Alexandersson, Martin Moberg, Roger Jönsson
Borgarmedia: AB, AB, AB, DN, DN, DN, DN, DN, DN, DN, DN, DN, DN, SvD, SvD, HD, SR, SR, SVT, HD, GP, GP, GP, EX, EX, EX, EX, NRK, NRK, NRK, NRK, AP, AP, VG, VG
Visst, det enkla svaret kan vara att "det ligger närmare oss", men då kommer genast frågan fram till oss: varför har då massakrer i USA alltid fått företräde framför katastrofer i Afrika, Asien, etc., då den s.k. "tredje världen" trots allt, rent geografiskt ligger närmare oss? Nej, jag tror snarare att geografi bara är en liten faktor i detta spel, det handlar snarare om medielogik, klass och historia.
Och för att kunna ge ett uttömmande svar på ovanstående frågor måste naturligtvis problemets själva rötter definieras: varför händer detta, och vad kickar igång processen framåt till katastrof?
När det gäller Norge har vi en vad media gillar att kalla "ensam galning" (men som med bättre logik naturligtvis kallas för terrorist) som planerat ett dåd under en period av drygt tio års tid. Precis som i nästintill alla dagspolitiska frågor ligger klass till grund för hans tänkande: gärningsmannen kommer uppenbarligen från den härskande klassen och ser upprört på hur hans älskade etnokulturella definitioner som skapas för att splittra arbetarklassen hotas av invandring och dylikt.
Men eftersom vi sett "mildare" former av främlingsfientlighet som bottnar i ovanstående problematik i mittfåran och i media - Sverigedemokrater i riksdagen, på tv-intervjuer etc. - kan media "vifta bort" den problematik som dådet bottnar i och istället definiera det som en enskild psykstörning hos gärningsmannen, i stil med "han var ju störd i huvudet, och det kommer alltid finnas folk som är störda i huvudet, så vad ska vi göra åt saken?".
Somalias fattigdom och svält är dock ett problem som är alldeles för djupt bottnat i vårt system för att media skall kunna fokusera på det: de kan inte vifta bort det med någon enkel ursäkt på samma sätt som skjutningarna i Norge kan skyllas på en mans galenskap. För om vi blir utsatta av bilder på den extrema ojämlikhet som finns i världen utan någon enkel förklaring kanske vi börjar ifrågasätta den värld vi lever i: varför har vi så mycket mat, pengar, kläder, whatever, när Somalierna har nästintill ingenting? Kanske skulle detta öka ett medvetande om den extrema orättvisan och dess grundläggande botten i kapitalackumulationen och mervärdesprincipen, vilket i sin tur skulle kunna leda till ett möjligt tankeuppror bland oss "ignoranta västerlänningar". Faktum är ju trots allt att det är de i denna så kallade "tredje värld" som tillverkar större delen av våra kläder, bildelar, mobiltelefoner och förbrukningsvaror - varor som cheferna i respektive företag tjänar mångmiljonbelopp på, medan de faktiska producenterna tjänar nästintill existensminimum, endast för att de tidigare nämnda cheferna vill maximera profiten och minimera arbetskraftskostnaderna.
Och detta vill naturligtvis inte medierna ska hända då de är en av de grundläggande pelarna i dagens samhälle: mediena är en av de institutioner som den härskande klassen har monopol på, och för att de skall kunna behålla sin härskande position måste de naturligtvis skyla över de problem som vi "ignoranta västerlänningar" undermedvetet vet finns där i samhället, men inte tänker på dagligen.
Utöver den globaliserade kapitalismen ligger naturligtvis Afrikas koloniala historia till grund för dess nuvarande fattigdom. Västerlandet våldförde sig kontinuerligt på den Afrikanska kontinenten under en period av ca. trehundra års tid, och gör det fortfarande om man har ser på den globaliserade kapitalismen som sådan. Detta har inte bara slagit Afrikanerna i knävecken i deras strävan mot jämlikhet och demokrati, utan även tömt Afrika på rika naturtillgångar och oljefyndigheter vilket skulle kunnat garanterat en välfärd för många Afrikanska nationer.
Media ser också detta som en anledning till att inte rapportera från Somalia: de vill inte ge västvärlden ett dåligt samvete, då detta också skulle kunna uppmana till upproriska känslor.
Medias bild av Breivik som galning är menat att leda till klassenighet: vi uppmanas se bort från de problem som skapar främlingsfientlighet och istället skylla allt på en man, och enas i vårt hat mot denna mannen. I stället bör vi ta itu med både Somalia och Norge och ifrågasätta det samhälle som orsakar dessa katastrofer: varför i helvete har alla högre uppsatta inom företag så mycket pengar medan de som producerar varorna har nästintill ingenting? Och hur fan har man mage att ifrågasätta någons rätt till att existera och fullt uttrycka sig på grund av deras religion, hudfärg, kultur, kön, etnicitet eller sexualitet när man själv har det mycket bättre ställt än de man beskyller för "samhälleligt förfall"?
Jag säger som alltid: ifrågasätt allt, gör uppror, starta kravaller! Dock vill jag avsluta med en solidaritetshälsning både till de kämpande Somalierna och de norrmän som dödats och påverkats av främlingfientlighetens yttersta form.
Bloggat: Svensson, Kildén & Åsman, Röda berget, Jinge, Högbergs tankar, Sebastians tankar, Camillas vrå, Henrik Alexandersson, Martin Moberg, Roger Jönsson
Borgarmedia: AB, AB, AB, DN, DN, DN, DN, DN, DN, DN, DN, DN, DN, SvD, SvD, HD, SR, SR, SVT, HD, GP, GP, GP, EX, EX, EX, EX, NRK, NRK, NRK, NRK, AP, AP, VG, VG
söndagen den 12:e juni 2011
måndagen den 6:e juni 2011
Skända flaggan!
Varför ska jag fira dagens blågula toppstyre?
Den centralmakt som styrt i ett par hundra år har aldrig gjort mig något gott. Den har bara sett till att polisväsende och militär skyddat den och nationen finns endast till för att garantera den förtryckande strukturens stabilitet.
Varför ska jag hylla den meningslösa och icke-existerande nationalidentiteten?
Vart du är född spelar ingen roll då detta inte kan påverkas av din vilja. Vi är alla lika, vi är alla olika, oavsett kultur, religion, nationalitet. En gemensam "nationalidentitet" är endast något fiktivt som finns på högerkanten och är inte något som jag tänker hylla.
Varför ska jag uppmuntra till splittringen mellan förtryckta baserat på nationalitet och kultur?
Nationalstatens mening är - och har alltid varit, sen dess grundade under feodalismen, ett organ för att splittra och trycka ned upproriska krafter. Hade inte arbetarklassen varit splittrade genom de så kallade "nationerna" hade revolutionen ägt rum för länge sedan. Som det sägs - intergalaktisk solidaritet, arbetarklassen har ingen planet.
Varför ska jag se till att fira den dag där "svenskhet" är det finaste och allt annat är "fult"?
När man viftar med den blågula flaggen gör man det för att man anser att den är finare än alla andra flaggor. I all nationalism, patriotism och nationalstolthet finns det en självgodhet som grundar sig i föreställningen om att ens egen nation är lite bättre än alla andras. Varför annars vara stolt över den liksom? Det finns ingen som helst nationalstolthet som inte grundar sig på ens egna påstådda "överhöghet".
Varför ska jag finna stolthet i de två färgerna som symboliserar den förtryckande centralmakt vi har idag?
Jag vill inte stoltsera med en blågul flagg. Jag har inte valt att låta dessa färger representera mig. Vem har bestämt det och varför ska han/hon/dem bestämma vilka färger jag ska underkasta mig? Åt helvete med det blågula, jag tänker aldrig underkasta mig något annat än det rödsvarta.
Varför ska jag vara positiv mot de herrar och damer som styr landet käpprätt ner i helvetet?
Det enda som nationalstaten är idag är centralstyret, regeringsmakten och våldsapparaten, och om jag är emot allt dessa tre står för, varför ska jag då hylla det som de representerar? Många säger att de är emot regeringen för "att de älskar Sverige och inte vill se det gå åt det hållet", och då säger jag för mig själv: "du vet att det Sverige du talar om endast innebär regeringen och centralstyret? Det finns inget annat till Sverige, det är allt det är. Nationell identitet är en imaginär företeelse."
Varför ska jag vara positivt lagd mot staten när den står för allt jag kämpar emot?
Ge mig svar! Jag hatar kapitalet, den parlamentariska "demokratin", statsstyret, polisen, militären, näringslivet och myndigheterna! Varför ska jag tjäna Sverige när det är just Sverige de vill tjäna? Åt helvete med nationaldagen och nationalidéen! Förtryckta folk har inget hemland!
Den centralmakt som styrt i ett par hundra år har aldrig gjort mig något gott. Den har bara sett till att polisväsende och militär skyddat den och nationen finns endast till för att garantera den förtryckande strukturens stabilitet.
Varför ska jag hylla den meningslösa och icke-existerande nationalidentiteten?
Vart du är född spelar ingen roll då detta inte kan påverkas av din vilja. Vi är alla lika, vi är alla olika, oavsett kultur, religion, nationalitet. En gemensam "nationalidentitet" är endast något fiktivt som finns på högerkanten och är inte något som jag tänker hylla.
Varför ska jag uppmuntra till splittringen mellan förtryckta baserat på nationalitet och kultur?
Nationalstatens mening är - och har alltid varit, sen dess grundade under feodalismen, ett organ för att splittra och trycka ned upproriska krafter. Hade inte arbetarklassen varit splittrade genom de så kallade "nationerna" hade revolutionen ägt rum för länge sedan. Som det sägs - intergalaktisk solidaritet, arbetarklassen har ingen planet.
Varför ska jag se till att fira den dag där "svenskhet" är det finaste och allt annat är "fult"?
När man viftar med den blågula flaggen gör man det för att man anser att den är finare än alla andra flaggor. I all nationalism, patriotism och nationalstolthet finns det en självgodhet som grundar sig i föreställningen om att ens egen nation är lite bättre än alla andras. Varför annars vara stolt över den liksom? Det finns ingen som helst nationalstolthet som inte grundar sig på ens egna påstådda "överhöghet".
Varför ska jag finna stolthet i de två färgerna som symboliserar den förtryckande centralmakt vi har idag?
Jag vill inte stoltsera med en blågul flagg. Jag har inte valt att låta dessa färger representera mig. Vem har bestämt det och varför ska han/hon/dem bestämma vilka färger jag ska underkasta mig? Åt helvete med det blågula, jag tänker aldrig underkasta mig något annat än det rödsvarta.
Varför ska jag vara positiv mot de herrar och damer som styr landet käpprätt ner i helvetet?
Det enda som nationalstaten är idag är centralstyret, regeringsmakten och våldsapparaten, och om jag är emot allt dessa tre står för, varför ska jag då hylla det som de representerar? Många säger att de är emot regeringen för "att de älskar Sverige och inte vill se det gå åt det hållet", och då säger jag för mig själv: "du vet att det Sverige du talar om endast innebär regeringen och centralstyret? Det finns inget annat till Sverige, det är allt det är. Nationell identitet är en imaginär företeelse."
Varför ska jag vara positivt lagd mot staten när den står för allt jag kämpar emot?
Ge mig svar! Jag hatar kapitalet, den parlamentariska "demokratin", statsstyret, polisen, militären, näringslivet och myndigheterna! Varför ska jag tjäna Sverige när det är just Sverige de vill tjäna? Åt helvete med nationaldagen och nationalidéen! Förtryckta folk har inget hemland!
tisdagen den 24:e maj 2011
Cannes 2011
Filmnörd som jag är måste jag naturligtvis slänga in en kommentar kring den senaste Cannesfestivalen och alla dess kontroversiella omständigheter - det finns väl ingen som kan ha undgått Guldpalmen och skandalerna kring von Trier? Olyckligtvis blir kommer nog inlägget inte bli så substansrikt då jag faktiskt inte sett någon av filmerna i fråga.
Hursomhelst, så blev det Terrence Malicks rulle The Tree of Life som vann guldpalmen. Eller, det känns konstigt att kalla den "rulle", då den har blivit hyllad av kritiker runt om i världen och innehåller toppskådisar såsom Sean Penn och Brad Pitt. Regissören - Terrence Malick - har blivit jämförd med Stanley Kubrick då han gärna finslipar materialet både före och efter produktion - viket märks, då Malick liksom Kubrick koncentrerade sin enorma talang till några få verk. Övriga likheter kan ses i deras dragningar till filosofiska teman och bildpoetisk visualitet.
En annan film som verkar ha filosofiska drag och bildpoetisk potential (dock åt ett mer nattsvart undergångstänkande håll) är Lars von Trier's Melancholia, som behandlar jordens undergång genom ett par människors ögon. Vad jag läst om filmen så verkar den onekligen intressant, den verkar innehålla filmiska element som jag är ett stort fan av: storslagen visualitet, spekulativ filosofi, deprimerande handling, bra skådespeleri, okronologisk/icke-linjärt narrativ samt antagligen tillfredsställande mängder av sex och våld.
Kort och gott är Melancholia en film jag måste kolla in, då samma kritiker som jag tidigare nämnt även hyllat denna film till skyarna, både på grund av von Triers regi och Kirsten Dunsts skådespeleri.
Naturligtvis måste jag även kommentera von Triers så kallade "naziuttalanden" som känns uppblåsta. Han drog helt enkelt fel skämt vid fel tillfälle, och har efter detta blivit ofördelaktigt citerad. Man måste dessutom komma ihåg att dessa uttalanden har mycket att göra med von Triers identitets- och familjekriser - han fick reda att hans far inte var den han trodde vid sin mors dödsbädd; av uttalandena att döma var den han trodde var hans pappa jude, och den riktiga pappan var tysk.
Hursomhelst är von Triers uttalande ungefär i samma nivå med vad Berlusconi vräker ut sig under en vecka, men han får fan ingen persona non grata!
Vill man läsa mer om Cannesfestivalen rekommenderar jag SubDVDs Cannesblogg, speciellt fokuserat på de alternativa filmerna på festivalen.
Borgarmedia: GP, GP
Hursomhelst, så blev det Terrence Malicks rulle The Tree of Life som vann guldpalmen. Eller, det känns konstigt att kalla den "rulle", då den har blivit hyllad av kritiker runt om i världen och innehåller toppskådisar såsom Sean Penn och Brad Pitt. Regissören - Terrence Malick - har blivit jämförd med Stanley Kubrick då han gärna finslipar materialet både före och efter produktion - viket märks, då Malick liksom Kubrick koncentrerade sin enorma talang till några få verk. Övriga likheter kan ses i deras dragningar till filosofiska teman och bildpoetisk visualitet.
En annan film som verkar ha filosofiska drag och bildpoetisk potential (dock åt ett mer nattsvart undergångstänkande håll) är Lars von Trier's Melancholia, som behandlar jordens undergång genom ett par människors ögon. Vad jag läst om filmen så verkar den onekligen intressant, den verkar innehålla filmiska element som jag är ett stort fan av: storslagen visualitet, spekulativ filosofi, deprimerande handling, bra skådespeleri, okronologisk/icke-linjärt narrativ samt antagligen tillfredsställande mängder av sex och våld.
Kort och gott är Melancholia en film jag måste kolla in, då samma kritiker som jag tidigare nämnt även hyllat denna film till skyarna, både på grund av von Triers regi och Kirsten Dunsts skådespeleri.
Naturligtvis måste jag även kommentera von Triers så kallade "naziuttalanden" som känns uppblåsta. Han drog helt enkelt fel skämt vid fel tillfälle, och har efter detta blivit ofördelaktigt citerad. Man måste dessutom komma ihåg att dessa uttalanden har mycket att göra med von Triers identitets- och familjekriser - han fick reda att hans far inte var den han trodde vid sin mors dödsbädd; av uttalandena att döma var den han trodde var hans pappa jude, och den riktiga pappan var tysk.
Hursomhelst är von Triers uttalande ungefär i samma nivå med vad Berlusconi vräker ut sig under en vecka, men han får fan ingen persona non grata!
Vill man läsa mer om Cannesfestivalen rekommenderar jag SubDVDs Cannesblogg, speciellt fokuserat på de alternativa filmerna på festivalen.
Borgarmedia: GP, GP
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)