Kants samhälle och den djuriska multituden

(ursprungligen skriven inom ramarna för b-kurs i idéhistoria, höstterminen 2015)

The Animal That Therefore I Am (2008) är en postumt utgiven bok, skriven av den inflytelserike franska poststrukturalistiska filosofen Jacques Derrida, baserad på en serie föreläsningar som Derrida höll vid en konferens i Cérisy, med namnet ”The Autobiographical Animal”, 1997. Boken är en djupdykning i västerländskt filosofiskt tänkande kring djur och djuriskhet, och undersöker mer specifikt hur ett cartesianskt tankesätt har präglat tänkande kring djuret hos, förutom Descartes, Kant, Levinás, Lacan och Heidegger[1]. 

     Trots de olikheter som finns mellan dessa filosofer är det avgörande att de i Descartes efterföljd, medvetet eller omedvetet, förlitar sig på ett cogito (ett ”jag tänker”) som centralt för definitionen av människan och det mänskliga subjektet. Detta ligger till grund för en tanke på människan som å ena sidan självrefererande, självbiografisk, medveten om det egna varat i sig (i och med ”jag” i ”jag tänker”), å andra sidan tänkande, rationell, med fulländade språkliga förmågor, med förmåga att föreställa sig och tänka ting bortom deras fysiska representationer (i och med ”tänker” i ”jag tänker”).
     Denna subjektsfilosofiska grundsats får en baksida i och med vad som utesluts ur cogito, och som därmed direkt och indirekt tillskrivs djuret (l’animot), ett kollektivt singular som Derrida ser som särskilt våldsamt då det buntar ihop alla icke-mänskliga levnadsformer under en signifikant, som tillskrivs särskilda egenskaper. Dessa egenskaper varierar mellan de olika filosoferna, men något som förenar dem, och som kanske i själva verket konstituerar den cartesianska ådra som Derrida ämnar undersöka, är tanken på djuret som oförmögen till svar (response). Denna oförmåga ses som en konsekvens av att djuret saknar förmåga att lyfta sig ur den omedelbara fysiska verkligheten och tänka sig begrepp, ord och relationer som ting i sig, och därmed som föremål för språk och tänkande.

     Detta bottnar i en oförmåga till att säga ”jag”, en oförmåga till det grundläggande självbiografiska yttrande som cogito innebär, där varat begreppsliggörs som ett vara i sig, samtidigt som subjektet pekar tillbaks på sig själv och säger ”detta är jag” – en akt där upplevelsen av det egna varat tänks och görs till grund för en självmedveten, självbiografisk, självreflexiv subjektivitet. Djuret har tecken, läten och reaktioner, men inget svar, och därmed inget jag, ingen själ, inget förnuft, inget språk – de blir till maskiner, automatons, utan förmåga till true passions eller true sentiment.[2] Oavsett hur många frågor man ställer till dem kan de aldrig tänka eller yttra ett svar. Där dras en singulär, tydlig gräns mellan människa och djur:

No more than Descartes do they [Kant, Levinás, Lacan och Heidegger, min anm.] think to distinguish animals one from another, and, like Descartes, they speak of ’the animal’ as of a single set that can be opposed to ’us’, ’humans’, subjects or Da-seins of an ’I think’, ’I am’, along the line of a single common trait and other side of a single, indivisible limit.[3]

I denna essä vill jag fokusera på Derridas läsning av Kant i boken, då jag finner denna del särskilt intressant. Derrida lyfter nämligen fram en politisk eller social dimension av Kants filosofi, och därmed en politisk-filosofisk artikulation av den typ av cartesiansk antropocentrism som dissekeras i boken. Jag skulle, för att fördjupa läsningen av en sådan politisk-filosofisk antropocentrism hos Kant, vilja samläsa Derridas kapitel om Kant med en läsning av Hitchcocks Fåglarna (1963), som målar upp ett scenario vari ett litet samhälle (Bodega Bay), tillsynes utan förklaring eller anledning, attackeras och terroriseras av djur – mer specifikt, som titeln antyder, fåglar.
     Filmen målar upp en bild av ett samhälle och dess intressen som i våldsam konflikt med ett kaotiskt och djuriskt naturtillstånd. Här finns det gemensamma beröringspunkter med Kant. En samläsning som fokuserar dessa beröringspunkter samtidigt som den analyserar skillnader och sprickor de två verken emellan kan bidra med att belysa olika klangbottnar, artikulationer, mångtydigheter och självmotsägelser som annars hade legat oupptäckta i båda verken.

Derrida börjar med en dekonstruktion av Kants subjektsfilosofi, som, på cartesianskt vis, börjar i ett cogito, i ett ”jag tänker”.[4] Liksom beskrivits ovan blir det mänskliga subjektet i och med detta å ena sidan tänkande, å andra sidan självbiografiskt och självreflekterande. Samtidigt är subjektet hos Kant, troligtvis i polemik mot Hume,”a consciousness that remains the same throughout all its modifications”.[5] En människa, ett subjekt, en person som är en och samma, och därav rationalitetens, tänkandets och varats subjekt, som konstrueras i opposition mot tinget, saken, objektet, vartill djuret räknas – det är i denna uppdelning som Kants självklara hierarkisering av människa och djur grundas, men på ett förhållandevis originellt sätt. Den självbiografiska och tänkande satsen ”jag tänker”, som definierar den mänskliga subjektiviteten, föregår nämligen inte människans härskande över djuren och tingen – det är genom människans härskande över djuren som ett cogito kan etableras och vice versa.[6] Härskande och cogito etableras genom samma rörelse:”power over the animal is the essence of the ’I’ or the ’person’, the essence of the human”.[7]
    Derrida är dock noga med att påpeka att det ”jag” (”I” eller ”person”) som enligt Kant definierar det mänskliga subjektet inte etableras genom den verbala förmågan att säga ”jag”, utan snarare själva förmågan att tänka sig ett jag, att tänka varat i sig: ”this personal subject is capable of its selfness, is capable of doing it without saying it”.[8] Det är alltså förmågan till, och tänkandet och känslan av, ett ”jag” som särskiljer människan från djuren, och i själva verket det som definierar tänkandet som sådant.[9]
    Dessa tankar, och kanske framför allt tanken om det mänskliga subjektet som etablerat i samma rörelse som dess härskande över djuret, återfinns i den del av Kants politiska filosofi som Derrida läser.
     Kant menar nämligen att själva det mänskliga samhället, och den mänskliga socialiteten som sådan, är grundad i domesticeringen av djur – det finns ingen inledande rörelse vari det mänskliga samhället etableras, varpå djuren domesticeras.[10] Båda dessa processer sker i samma rörelse och ligger till grund och förutsättning för varandra. Denna samtidighet är nödvändig då Kant tillerkänner djuren och djuriskheten å ena sidan ett slags ”existerande-innan” (being-before eller Früher), det vill säga Kant för in tanken om djuret som existerande innan människan i någon form av naturtillstånd, å andra sidan en fysisk styrka som är överlägsen den mänskliga styrkan.[11] Detta styrkeförhållande kan endast omvändas i och med människans domesticering av djuren, vilket i sin tur möjliggör samhället: ”the socialization of human culture goes hand in hand with this weakening, with the domestication of the tamed beast: it is nothing other than the becoming-livestock of the beast”.[12]
     Ett liknande tankesätt präglar Kants tänkande kring skillnaden mellan ”mänskligt” och ”djuriskt” krig: det djuriska och det mänskliga kriget kan verka liknande sett till ytan, men en radikal skillnad återfinns i det att det djuriska kriget ämnar upprätthålla, försvara ”a bellicose state of nature”,[13] ett tillstånd som det mänskliga kriget i själva sin essens ämnar överskrida och ersätta med ett samhällstillstånd. Detta exemplifierar Kant med bin, och pratar om bins krigsföring som särskilt typisk för djuriskt krig.[14] Detta exempel är särskilt intressant, då teman kring bisvärmen och bikupan, och svärmens kaos som hotandes det mänskliga samhället, är av vikt för samläsningen med Hitchcocks film.

     Genom att föra in Hitchcocks film i min framställning vill jag inte visa på något ”dolt kantianskt drag” hos Hitchcock, eller visa på att den kantianska diskurs som Derrida beskriver fått en sådan genomslagskraft att den kan ses som grundläggande för modern västerländsk populärkulturell porträttering och visualisering av l'animot. Snarare vill jag - i linje med hur Derrida läser Kant genom Descartes och i förlängningen även genom Levinás, Heidegger och Lacan - läsa Kant (genom Derrida) parallellt med en läsning av Fåglarna, och genom detta se hur olika uppfattningar, artikulationer, formuleringar och metaforer hos Kant kan bidra med att blotta olika betydelsebärande artikulationer i filmen. Samtidigt försöker jag se hur filmens visuella och dramatiska porträttering av djuriska ingripanden i samhället belyser, bekräftar, förstärker och problematiserar särskilda artikulationer, formuleringar, undertoner och inneboende motsägelser i Kant, och Derridas läsning av Kant.
    Själva premissen för Hitchcocks Fåglarna är tanken på att djur, tillsynes utan klar anledning, på ett brutalt, våldsamt, kaotiskt vis attackerar det mänskliga samhället och dess invånare. Fåglarna artikuleras som ett yttre hot som utan varning eller pardon attackerar främst en sammansatt samhällshelhet, snarare än enskilda individer. Filmen har ju naturligtvis huvudkaraktärer, enskilda individer som centreras i handlingen, men dessa blir inte utsatta för fåglarnas attacker på basis av individuella karaktärsdrag, biografier, eller handlingar, utan enbart för att de är en del av det samhälle, den helhet, som fåglarna attackerar. Huvudkaraktärerna drabbas enbart för att råkar befinna sig på, och handla inom ramarna för, de platser som fåglarna attackerar, platser som tydligt knyts till tanken på ett samhälle, tanken på mänsklig civilisation och socialitet. En skola, en restaurang, vägar och kommunikationer, attackeras, och den stabila och reciprokala socialitet som dessa möjliggör rubbas och störs.
    Särskilt tydligt framkommer detta i en scen som Slavoj Zizek ger särskilt utrymme i dokumentären The Perverts Guide to Cinema (2006): en svärm av fåglar (för de artikuleras just som en svärm, eller multitud, mer om detta senare) har precis indirekt orsakat en stor brand i Bodega Bays centrum, men efter detta snabbt dragit sig tillbaka. Plötsligt klipper filmen till vad som verkar vara en traditionell översiktsbild, där Bodega Bay syns från ovan. En fågel flyger in i bild, efterföljd av flertalet andra. De närmar sig allihop Bodega Bay, förberedandes ännu en attack. Det som först verkade vara en neutral översiktsbild visar sig vara en syn på Bodega Bay ur fågelperspektiv – i dess bokstavligaste mening. Tittaren får se hur fåglarna fokuserar objektet för sin aggression – vi får svart på vitt vad det faktiskt är som fåglarna ämnar attackera. Bodega Bay artikuleras som en sammansatt social helhet, som attackeras av en gemensam fiende: fåglarna, eller kanske snarare den sammansatta kraft (potentia) som fåglarnas gemensamma styrka och aggression bildar.

     Dessa moment i filmen kan kopplas samman med Kants tankar om samhället som grundat i och med domesticeringen av djuret. Utifrån Kant kan filmen därmed sägas porträttera det tillfälle då just denna domesticering av djuret, varpå samhällets själva grundpelare vilar, brakar samman. Det djuriska kriget som ämnar (åter)upprätta det kaotiska naturtillståndet återvänder med en oerhörd kraft. Den överlägsna fysiska styrkan gör sig påmind: när fåglarna attackerar står människorna och deras samhälle handfallna.
    Just detta, det faktum att människorna saknar tydlig förmåga att avvärja fåglarnas attacker och återuppbygga samhället, just på grund av fåglarnas existerande-innan och överlägsna fysiska styrka, pekar på en central instabilitet i Kants samhällsfilosofiska djursyn.
     På grund av djurets överlägsna fysiska styrka, och sina uppenbara krigiska ambitioner att återupprätta naturtillståndet, bör den ordning Kant beskriver enbart kunna upprätthållas genom att djuret behöver hållas nere, tämjas och domesticeras konstant, i en ständigt fortlöpande, pågående process, som varken kan avslutas eller pausas. Är inte det mänskliga samhället i sådana fall oerhört fragilt, om det enbart kan fortsätta existera om djuret konstant hålls nere? Vad är det som säkrar stabiliteten i samhällsordningen om djuret, som Kant tänker det, är oförmögen till rationellt tänkande, självbiografi, etcetera, och samtidigt ständigt villigt att (åter)ta makten? Vad är det då som gör att djuret kan kontrolleras på ett så stabilt sätt? Inget samhällskontrakt, ingen överenskommelse, som på hobbesianskt vis därmed skulle kunna säkra ordning i samma avslutande rörelse som människans, suveränens, överhöghet fastställs juridiskt, kan upprättas med djuret just på grund av denna brist på logos och autodeixis. Djuret är enligt Kant per definition oförmöget till ett cogito, ett jag, och därmed att uppfatta sig själv som person, en person som kan skriva under ett kontrakt.
     Hur är det möjligt att med rationella medel domesticera och förslava en svärm av levande ting som förenas i å ena sidan sin brist på autodeixis, tankeförmåga och rationalitet, å andra sidan i sin, jämfört med människan, överlägsna fysiska styrka? Jo, just genom våld, en ständig brutalisering - ett krig som är ständigt pågående, något som blir uppenbart när man läser Kant parallellt med Fåglarna.[15] Fåglarna attackerar inte på grund av kollektiv psykos, eller igenom en slags deus ex machina som önskar utsätta människorna för plågor och prövningar. Deras attacker är bara ett utslag av omvända styrkeförhållanden i det krig som utkämpas mellan djurets naturtillstånd och människans samhällstillstånd. Utifrån Kant blir den direkta anledningen till fåglarnas attacker uppenbar – de för ett djuriskt krig för att återupprätta ett naturtillstånd, något som möjliggörs av att det styrkeförhållande vari människan görs överlägsen djuret kollapsar, varpå djuret återfår möjligheten att utnyttja sin överlägsna fysiska styrka.

     Det djuriska kriget hos både Hitchcock och Kant är av särskilt intresse då båda använder sig av liknelser och allusioner till tanken på bikupan som typisk för det djuriska krigets organisation. Detta är explicit hos Kant,[16] medan en sådan metafor framträder hos Hitchcock genom att fåglarna i sina attacker uppträder som en myllrande, aggressiv svärm, utan centrum, hierarki eller tydlig organisation. En stor mängd och variation av fåglar attackerar, utan någon form av formation eller ordning, utan någon form av ledarfigur, och efter att ha orsakat oerhörd skada försvinner de lika fort som de kom – detta i kontrast mot det stabilt organiserade, formerade, hierarkiserade och differentierade mänskliga samhället som de attackerar. Människosamhället är kosmos som hotas av fågelsvärmens kaos.
     Bikupan eller bisvärmen som metafor för en myllrande mängd är i den politiska idéhistorien bland annat sammankopplad med begreppet multitude, den svärmiska mångfald som inte kan föras samman under en och samma beteckning, en sjudande massa utan ledare, centrum eller betydelsebärande gemensamma nämnare. Denna metaforiska klangbotten hos bikupan som begrepp tillför en mer konkret politisk-filosofisk dimension till Kants tänkande kring djuret och Hitchcocks framställning av det djuriska kriget, och paralleller kan dras till andra politiska filosofer som Hobbes, Spinoza och Negri.
     I verket De Cive av Hobbes är the Multitude namnet på en mängd människor innan ett samhällskontrakt. Detta förvandlar dem till ett folk, som fungerar som en suveränitet, en person. Multituden fungerar till skillnad från detta som en mängd med suveräna personer, med olika motstridiga intressen, viljor och anspråk, utan möjlighet att upprätta lagar, rättigheter eller säkerhet. [17] Multituden liknas vid bikupan, men där det för människor är omöjligt att upprätta ett samhälle på basis av en multitudisk organisation, är det den bäst fungerande organisationsformen för bin, då bin enbart lever av ”sense and appetite”[18] – de saknar människans prestige, heder och personliga viljor – vilket gör att deras personliga viljor sammanfaller med de gemensamma intressena.[19] Politisk suveränitet och makt och själva samhällstillståndet bygger hos Hobbes på att multituden negeras, att dess mångfald och frihet offras, och överlåts till en transcendent suveränitet.[20]
     Spinoza kritiserar en sådan negativ artikulation av multituden och menar att multituden immanent i sig själv bär på en positiv makt eller kraft (potentia) att konstituera rättigheter, en konstituerande makt som tydligt kan skiljas från suveränens avslutande, konstituerade makt (potestas).[21] Negri tar fasta på denna åtskillnad i sin artikulation av multituden som en potentiellt revolutionär formation, och önskar undersöka hur en multitud kan organisera sig själv som politiskt subjekt (multituden-för-sig) och hur detta politiska subjekt genom ett revolutionärt omstörtande av dagens postmoderna globala kapitalism, där multitudens heterogenitet bejakas, kan tänkas överbrygga gapet mellan konstituerande och konstituerad makt, genom att multitudens ständigt oavslutade potentia får ligga till grunden för en absolut demokrati.[22]
    Även Negri använder sig av bin – inom ramarna för beteckningen ”insekter” – samt fåglar (!), som metaforer för multituden som organisationsform. I Multitude (2004), skriven tillsammans med Michael Hardt, artikuleras en sådan liknelse på följande sätt, vilket direkt för oss tillbaks till Hitchcock, och därmed också till Kant:

When a distributed network attacks, it swarms its enemy: innumerable independent forces seem to strike from all directions at a particular point and then disappear back into the environment. From an external perspective, the network attack is described as a swarm because it appears formless. […] The network attack appears as something like a swarm of birds or insects in a horror film, a multitude of mindless assailants, unknown, uncertain, unseen and unexpected.[23] [mina markeringar]

Tydliga paralleller kan dras mellan den politiska filosofi som kretsar kring multitudens och suveränens problematik och den djursyn som finns hos Kant, som fördjupas och problematiseras via Hitchcock. Man kan se djuret hos Kant och Hitchcock som en slags multitud, genom de diskursiva kopplingarna mellan bin, fåglar eller insekter och den presuveräna heterogena politiska massan.
     Kant artikulerar biet, och i förlängning djuret (l’animot), och dess plats i det kaotiska naturtillståndet, som en svärm, en tillsynes kaotisk mängd som genom ”ruse, violence and exploitation”,[24] samt ”attacks” ämnar upprätthålla ett ”bellicose” naturtillstånd, en ”savage bestiality”,[25] det vill säga ett tillstånd innan ett samhällskontrakt: ”for, in their multiplicity, hive insects commit to a war that, according to Kant, cannot be compared to human wars”.[26] Bin kan enbart jämföras med människor i den mån de har en ”guide, master, sage”,[27] det vill säga i den mån ett bisamhälle har någon form av transcendent suverän makt. Biets själva organisationsform, dess krig och dess svärm, gör dock varje sådan jämförelse absurd.[28]
     Den fundamentala instabilitet i Kants antropocentriska samhällssyn som Fåglarnas skräckscenario visar på, kan ses som härledd ur en problematik som all politisk filosofi som ämnar negera kraften hos en multitud genom att konstituera en transcendent suveränitet (genom samhällskontrakt, domesticering, etcetera) måste tampas med: det faktum att om det finns någon form av risk att multituden kan producera någon form av immanent kraft, att den kan inneha någon form av politisk makt som konstitueras innan eller bortom suveränen, kanske immanent i multitudens själva konstitution, blir hela samhällskontraktet fundamentalt instabilt. Kan man inte se denna risk som det som konstituerar själva instabiliteten hos Kant? Han påstår själv att djuret har en ”superiority of powerfulness”,[29] och att samhället enbart kan existera i den mån en sådan kraft undertrycks.
     Fåglarna visar på risken med en sådan konstitution – samhället blir fragilt, instabilt, prekärt när det finns en risk att den multitud som suveränen ämnar göra maktlös kan producera någon form av handlingskraft, potens eller makt (potentia). Den enda rimliga reaktionen på en sådan risk blir ett krig, ett ständigt våld, för att försvara samhällstillståndet (det är kanske igenom denna impuls som det ”hate” och ”animosity” mot djuret, som Adorno identifierar och kritiserar hos Kant, opererar[30]). Det enda som återstår att göra är att, som en karaktär i Fåglarna föreslår, ”kill’em all, get rid of the messy animals!”.

 Källförteckning

Litteratur:

     Derrida, Jacques. The Animal That Therefore I Am. New York: Fordham University Press, 2008.
     Hardt, Michael och Negri, Antonio. Multitude. War and Democracy in the Age of Empire. London: Penguin, 2004.
     Hobbes, Thomas. De Cive. Austin: The Constitution Society, 1998 [1561]. http://www.constitution.org/th/decive.htm, hämtad 2015-10-29.
     Wåg, Mathias. ”Antonio Negri”. I Samtida Politisk Teori, Stefan Jonsson (red.), 309-330. Hägersten: TankeKraft, 2015.

Film:

     Fåglarna [The Birds]. DVD. Regisserad av Alfred Hitchcock, 1963.
     The Pervert’s Guide to Cinema. DVD. Regisserad av Sophie Fiennes, 2006.

---

[1] Derrida 2008.

[2] Ibidem, 82-83.

[3] Ibidem, 90.

[4] Ibidem, 92.

[5] Ibidem.

[6] Ibidem, 92-94.

[7] Ibidem, 93.

[8] Ibidem, 93.

[9] Ibidem, 92-95.

[10] Ibidem, 96-97.

[11] Ibidem, 96.

[12] Ibidem.

[13] Ibidem, 97.

[14] Ibidem, 96-97.

[15] Jmf. Derrida 2008, 100-105.

[16] Derrida 2008, 96-97.

[17] Hobbes 1998, kap. 6

[18] Ibidem, kap. 5.

[19] Ibidem, kap. 5

[20] Wåg 2015, 315-316.

[21] Ibidem, 315-317.

[22] Ibidem, 314-321.

[23] Negri och Hardt 2004, 91.

[24] Derrida 2008, 97.

[25] Ibidem, 97.

[26] Ibidem, 96.

[27] Ibidem.

[28] Ibidem, 96-98.

[29] Ibidem, 96.

[30] Ibidem, 100-105.