Public Enemy och ”det svarta folket”. Populärmusik, hip-hop och identitetspolitik.

I denna essä kommer jag att, ur ett kultur- och politiskt-teoretiskt perspektiv, analysera ett klassiskt hiphopalbum som är känt lika mycket för sin musikaliska innovation och kvalitet som för sina uttalat politiska texter. Det handlar om Public Enemys Fear of a Black Planet från 1990 som är närmast universellt erkänd som en av hip-hopens bästa verk.
     Mitt specifika syfte kan sägas utgå ifrån Richard Middletons artikel ”Locating the People: Music and the Popular” från antologin The Cultural Study of Music. I artikeln diskuterar Middleton olika populärmusikaliska artikulationer av begreppet/subjektet Folk (the People), vilka han menar ofrånkomligen finns immanenta i all musik som uppfattas eller uppfattar sig själv som popular.[1] I populärmusiken återfinns the people alltid, antingen som en addresseringspunkt eller som en inneboende figur i själva musiken eller texten. Där Middleton dock utgår ifrån kommersiell populärmusik som inte medvetet  eller explicit tar politisk ställning, och diskuterar hur denna elaborerar med komplexa konfigurationer av subjektet the People längs klass-, köns- och rasmässiga linjer, så har jag för intresse att diskutera vilka artikulationer av populära subjekt som kan tänkas uppstå inom medvetet politisk musik, dvs. musik som aktivt manar till politisk handling och/eller uttryckligen utgår ifrån någon form av politiskt tänkande. Middleton uttrycker nämligen en relativ pessimism inför den konventionella och kommersiella  popmusikens potential att mobilisera en artikulation av the People som kan tänkas föranleda politisk förändring.[2] Bör denna relativa pessimism gälla också när musikmaterialet i fråga medvetet diskuterar och artikulerar populära och politiska subjekt i syfte att mobilisera dessa för politisk förändring, eller finns det här större möjligheter? Här uppstår en spänning som jag anser intressant att undersöka. Vilka artikulationer av populära subjekt kan uppstå inom en populärmusik som medvetet försöker ingripa i politiska kamper, rörelser och utvecklingar?
     Inom ramarna för denna spänning så anser jag det vara synnerligen intressant att diskutera just artikulationer av populära subjekt inom politisk hiphopmusik eftersom att denna ofta diskuterar, politiserar och kritiserar orättvisor relaterade till ras, etnicitet eller kultur. Detta gäller i synnerhet Public Enemy – gruppen är välkänd för sina politiska texter, som ofta griper in i och berör raspolitiska konflikter och radikalt afroamerikanskt politiskt tänkande. Gruppen utgår ofta ifrån vad som upplevs vara den svarta minoritetens upplevelser och intressen i ljuset av amerikanska sociala och politiska utvecklingar. Det populära subjekt de artikulerar rör sig således i hög grad kring uppfattningar om ett ”svart” folk.
     Givet att begreppet the People genom den västerländska idéhistorien varit överbestämd av betydelser relaterade till nation, etnicitet, kultur och ras så är det särskilt intressant att se hur detta begrepp artikuleras av en populärmusikalisk grupp som alltså medvetet tar ställning mot rasism och eurocentrism.[3] Vilka artikulationer av populära subjekt uppstår inom en populärmusik som medvetet kritiserar och gör motstånd mot rasistiska, eurocentriska och koloniala underbetydelser som varit immanenta i tidigare västerländska artikulationer av just begreppet the People?
     Med Stuart Hall, Gayatri Spivak, Ernest Laclau och Chantal Mouffe, med flera, är det här nödvändigt att upprepa att det aldrig kan finnas något fördiskursivt Folk som direkt ”talar för sig självt” - att tro detta är att reifiera och hegemonisera särskilda berättelser som representativa utan att synliggöra de särskilda diskursiva och maktrelaterade processer genom vilka dessa uppkommer.[4] Istället är varje artikulation av ett populärt subjekt redan från början diskursivt och representativt – det finns inget subjekt som föregår representationen, utan snarare är det så att representationen skapar sitt eget subjekt.

Brister och begär i det politiska. Politisk ontologi i Ernesto Laclau och Chantal Mouffes Hegemony and Socialist Strategy samt Michael Hardt och Antonio Negris Empire.

(ursprungligen skriven som kandidatsuppsats i idé- och lärdomshistoria, höstterminen 2016)

Denna uppsats handlar om politisk ontologi – ett särskilt ämnesområde inom politisk teori som diskuterar vad det innebär att någonting är politiskt och hur detta bör tänkas för att utrymmen för politisk förändring ska kunna skapas.[1] Politisk ontologi kan till viss del sägas ligga till grund för alla politiska ideologier och teorier, men utgör även ett specialiserat teoretiskt fokus för en lös strömning av samtida kontinentala politiska tänkare. Fokus för denna uppsats är att analysera två betydande verk härrörandes ur denna strömning.
     Denna strömning har varit av betydelse dels för särskilda skolbildningar inom diverse samhällsvetenskapliga och humanistiska akademiska discipliner, dels för olika politiska rörelser som påverkat sentida politiska utvecklingar. Framför allt handlar det om oppositionella vänsterpolitiska grupper som hämtat  inspiration från politisk-ontologiska tänkare som Giorgio Agamben, Slavoj Zizek, Alain Badiou, Judith Butler, Ernesto Laclau, Chantal Mouffe, Antonio Negri och Michael Hardt och därefter lyckats få betydande inflytande på vänsterns politiska framgångar. För studiet av samtidens samhällsvetenskapliga, humanistiska och vänsterpolitiska idéhistoria är det därför av stor vikt att denna kontinentala strömning, och det politisk-ontologiska tänkande som utgör själva dess teoretiska hjärta, närstuderas och diskuteras.
     Den valda empirin för studiet av detta politisk-ontologiska tänkande är dels Hegemony and Socialist Strategy (1985) av Ernesto Laclau och Chantal Mouffe, dels Empire (2000) av Antonio Negri och Michael Hardt. [2] Dessa verk har valts då de är centrala för såväl de akademiska som de politisk-praktiska inflytanden som beskrivits ovan. Hegemony beskrivs inte sällan som en huvudsaklig inspiration för sentida vänsterpopulistiska rörelser (spanska Podemos, grekiska Syriza, med flera) samtidigt som den utövat påverkan på diskursanalytiska strömningar inom akademin.[3] Empire har däremot främst haft betydande inverkan på diverse utomparlamentariska vänsterströmningar (främst anti- och alterglobaliseringsrörelserna under tidigt 2000-tal, samt Occupyrörelsen efter 2008) samt på vissa strömningar inom samhällsvetenskapliga och humanistiska globaliseringsstudier.[4] För att ge sig i kast med det ovan beskrivna politisk-ontologiska tänkandet och dess inom- och utomakademiska inflytanden passar det sig därav väl att ta avstamp i just dessa verk.
     Det övergripande syftet med denna uppsats är därför att analysera de politisk-ontologiska ställningstaganden som görs i dessa verk, och därmed studera vilka teoretiska ramverk som produceras i stort, samtidigt som det innebär en analys av de praktiska politiska konsekvenser dessa kan tänkas få. I denna analys använder jag mig av Gadamers hermeneutik i syfte att få förståelse för de politiska teorierna i stort och de politiska ontologierna i synnerhet.
     Uppsatsen är upplagd på följande sätt: efter detta inledande avsnitt klargör jag mitt syfte och mina frågeställningar, för att sedan positionera min uppsats i relation till den tidigare forskning som gjorts kring Laclau och Mouffe och Negri och Hardt. Därefter diskuterar jag politisk ontologi som teoretiskt och idéhistoriskt begrepp samt min hermeneutiska metodologi, för att sedan inleda analysen med övergripande sammanfattningar och kontextualiseringar av de två verken. Sedan analyserar jag verkens politisk-ontologiska innehåll, vilka slutligen sammanfattas och diskuteras i ett avslutande avsnitt.