(ursprungligen skriven som kandidatsuppsats i idé- och lärdomshistoria, höstterminen 2016)
Denna
uppsats handlar om politisk ontologi – ett särskilt ämnesområde inom politisk
teori som diskuterar vad det innebär att någonting är politiskt och hur detta
bör tänkas för att utrymmen för politisk förändring ska kunna skapas.[1]
Politisk ontologi kan till viss del sägas ligga till grund för alla politiska
ideologier och teorier, men utgör även ett specialiserat teoretiskt fokus för
en lös strömning av samtida kontinentala politiska tänkare. Fokus för denna
uppsats är att analysera två betydande verk härrörandes ur denna strömning.
Denna strömning har varit av betydelse dels för särskilda skolbildningar inom diverse samhällsvetenskapliga och humanistiska akademiska discipliner, dels för olika politiska rörelser som påverkat sentida politiska utvecklingar. Framför allt handlar det om oppositionella vänsterpolitiska grupper som hämtat inspiration från politisk-ontologiska tänkare som Giorgio Agamben, Slavoj Zizek, Alain Badiou, Judith Butler, Ernesto Laclau, Chantal Mouffe, Antonio Negri och Michael Hardt och därefter lyckats få betydande inflytande på vänsterns politiska framgångar. För studiet av samtidens samhällsvetenskapliga, humanistiska och vänsterpolitiska idéhistoria är det därför av stor vikt att denna kontinentala strömning, och det politisk-ontologiska tänkande som utgör själva dess teoretiska hjärta, närstuderas och diskuteras.
Den valda empirin för studiet av detta politisk-ontologiska tänkande är dels Hegemony and Socialist Strategy (1985) av Ernesto Laclau och Chantal Mouffe, dels Empire (2000) av Antonio Negri och Michael Hardt. [2] Dessa verk har valts då de är centrala för såväl de akademiska som de politisk-praktiska inflytanden som beskrivits ovan. Hegemony beskrivs inte sällan som en huvudsaklig inspiration för sentida vänsterpopulistiska rörelser (spanska Podemos, grekiska Syriza, med flera) samtidigt som den utövat påverkan på diskursanalytiska strömningar inom akademin.[3] Empire har däremot främst haft betydande inverkan på diverse utomparlamentariska vänsterströmningar (främst anti- och alterglobaliseringsrörelserna under tidigt 2000-tal, samt Occupyrörelsen efter 2008) samt på vissa strömningar inom samhällsvetenskapliga och humanistiska globaliseringsstudier.[4] För att ge sig i kast med det ovan beskrivna politisk-ontologiska tänkandet och dess inom- och utomakademiska inflytanden passar det sig därav väl att ta avstamp i just dessa verk.
Det övergripande syftet med denna uppsats är därför att analysera de politisk-ontologiska ställningstaganden som görs i dessa verk, och därmed studera vilka teoretiska ramverk som produceras i stort, samtidigt som det innebär en analys av de praktiska politiska konsekvenser dessa kan tänkas få. I denna analys använder jag mig av Gadamers hermeneutik i syfte att få förståelse för de politiska teorierna i stort och de politiska ontologierna i synnerhet.
Uppsatsen är upplagd på följande sätt: efter detta inledande avsnitt klargör jag mitt syfte och mina frågeställningar, för att sedan positionera min uppsats i relation till den tidigare forskning som gjorts kring Laclau och Mouffe och Negri och Hardt. Därefter diskuterar jag politisk ontologi som teoretiskt och idéhistoriskt begrepp samt min hermeneutiska metodologi, för att sedan inleda analysen med övergripande sammanfattningar och kontextualiseringar av de två verken. Sedan analyserar jag verkens politisk-ontologiska innehåll, vilka slutligen sammanfattas och diskuteras i ett avslutande avsnitt.
Denna strömning har varit av betydelse dels för särskilda skolbildningar inom diverse samhällsvetenskapliga och humanistiska akademiska discipliner, dels för olika politiska rörelser som påverkat sentida politiska utvecklingar. Framför allt handlar det om oppositionella vänsterpolitiska grupper som hämtat inspiration från politisk-ontologiska tänkare som Giorgio Agamben, Slavoj Zizek, Alain Badiou, Judith Butler, Ernesto Laclau, Chantal Mouffe, Antonio Negri och Michael Hardt och därefter lyckats få betydande inflytande på vänsterns politiska framgångar. För studiet av samtidens samhällsvetenskapliga, humanistiska och vänsterpolitiska idéhistoria är det därför av stor vikt att denna kontinentala strömning, och det politisk-ontologiska tänkande som utgör själva dess teoretiska hjärta, närstuderas och diskuteras.
Den valda empirin för studiet av detta politisk-ontologiska tänkande är dels Hegemony and Socialist Strategy (1985) av Ernesto Laclau och Chantal Mouffe, dels Empire (2000) av Antonio Negri och Michael Hardt. [2] Dessa verk har valts då de är centrala för såväl de akademiska som de politisk-praktiska inflytanden som beskrivits ovan. Hegemony beskrivs inte sällan som en huvudsaklig inspiration för sentida vänsterpopulistiska rörelser (spanska Podemos, grekiska Syriza, med flera) samtidigt som den utövat påverkan på diskursanalytiska strömningar inom akademin.[3] Empire har däremot främst haft betydande inverkan på diverse utomparlamentariska vänsterströmningar (främst anti- och alterglobaliseringsrörelserna under tidigt 2000-tal, samt Occupyrörelsen efter 2008) samt på vissa strömningar inom samhällsvetenskapliga och humanistiska globaliseringsstudier.[4] För att ge sig i kast med det ovan beskrivna politisk-ontologiska tänkandet och dess inom- och utomakademiska inflytanden passar det sig därav väl att ta avstamp i just dessa verk.
Det övergripande syftet med denna uppsats är därför att analysera de politisk-ontologiska ställningstaganden som görs i dessa verk, och därmed studera vilka teoretiska ramverk som produceras i stort, samtidigt som det innebär en analys av de praktiska politiska konsekvenser dessa kan tänkas få. I denna analys använder jag mig av Gadamers hermeneutik i syfte att få förståelse för de politiska teorierna i stort och de politiska ontologierna i synnerhet.
Uppsatsen är upplagd på följande sätt: efter detta inledande avsnitt klargör jag mitt syfte och mina frågeställningar, för att sedan positionera min uppsats i relation till den tidigare forskning som gjorts kring Laclau och Mouffe och Negri och Hardt. Därefter diskuterar jag politisk ontologi som teoretiskt och idéhistoriskt begrepp samt min hermeneutiska metodologi, för att sedan inleda analysen med övergripande sammanfattningar och kontextualiseringar av de två verken. Sedan analyserar jag verkens politisk-ontologiska innehåll, vilka slutligen sammanfattas och diskuteras i ett avslutande avsnitt.
