(ursprungligen skriven som kandidatsuppsats i sociologi, vårterminen 2016)
Årtionden av invandring från olika länder har bidragit till en stor variation av olika kulturella praktiker och identiteter inom Sveriges gränser, och det samtida svenska samhället beskrivs därav ofta som mångkulturellt.
Detta är dock ingen neutral observation; förekomsten av en mängd av olika kulturella praktiker och identiteter inom ett särskilt samhälle kan beskrivas och begreppsliggöras på en mängd olika sätt. Den särskilda artikulationen av Sverige som just mångkulturellt måste behandlas som sprungen ur en särskild uppfattning om vad kultur är, och således som en av flera möjliga beskrivningar av den svenska kulturella realiteten. Kort sagt måste den särskilda beskrivningen av Sverige som just mångkulturellt beskrivas som ett diskursivt fenomen – d.v.s. som sprungen ur en av flera möjliga uppsättningar av yttranden som producerar och produceras av ett särskilt sätt att tala om och förstå världen och samhället.
Mångkulturalismen har kritiserats av postkoloniala forskare; Ahmed (2009, 2012), Anthias (2013), Bhabha (1994, 1998, 2000), Spivak (2006), m.fl., kritiserar mångkulturalismen som en motsägelsefull ideologi som riskerar att reproducera koloniala föreställningar om kulturell skillnad, trots att den syftar till att motarbeta rasism och etnonationalism. Mångkulturalismen formulerar enligt dem gränser mellan olika kulturer som fasta och urskiljbara; det är genom att uppmärksamma dessa tydliga gränser som minoritetskulturer kan definieras och tillerkännas rättigheter. Detta innebär en essentialistisk kultursyn, som placerar den "egna" kulturen i normativt centrum. Det ger de andra kulturerna en utanförposition varifrån de måste formulera sina krav på erkännande och jämlikhet.
Årtionden av invandring från olika länder har bidragit till en stor variation av olika kulturella praktiker och identiteter inom Sveriges gränser, och det samtida svenska samhället beskrivs därav ofta som mångkulturellt.
Detta är dock ingen neutral observation; förekomsten av en mängd av olika kulturella praktiker och identiteter inom ett särskilt samhälle kan beskrivas och begreppsliggöras på en mängd olika sätt. Den särskilda artikulationen av Sverige som just mångkulturellt måste behandlas som sprungen ur en särskild uppfattning om vad kultur är, och således som en av flera möjliga beskrivningar av den svenska kulturella realiteten. Kort sagt måste den särskilda beskrivningen av Sverige som just mångkulturellt beskrivas som ett diskursivt fenomen – d.v.s. som sprungen ur en av flera möjliga uppsättningar av yttranden som producerar och produceras av ett särskilt sätt att tala om och förstå världen och samhället.
Mångkulturalismen har kritiserats av postkoloniala forskare; Ahmed (2009, 2012), Anthias (2013), Bhabha (1994, 1998, 2000), Spivak (2006), m.fl., kritiserar mångkulturalismen som en motsägelsefull ideologi som riskerar att reproducera koloniala föreställningar om kulturell skillnad, trots att den syftar till att motarbeta rasism och etnonationalism. Mångkulturalismen formulerar enligt dem gränser mellan olika kulturer som fasta och urskiljbara; det är genom att uppmärksamma dessa tydliga gränser som minoritetskulturer kan definieras och tillerkännas rättigheter. Detta innebär en essentialistisk kultursyn, som placerar den "egna" kulturen i normativt centrum. Det ger de andra kulturerna en utanförposition varifrån de måste formulera sina krav på erkännande och jämlikhet.
