(ursprungligen skriven som b-uppsats i idéhistoria, höstterminen 2015)
Konservatismens ställning på det svenska politiska och intellektuella landskapet är speciell. Å ena sidan tituleras Sverige ofta som ”världens mest progressiva land”, å andra sidan hörs med jämna mellanrum röster som talar om konservativa tankegångars frammarsch i samhället.
Konservatismens ställning på det svenska politiska och intellektuella landskapet är speciell. Å ena sidan tituleras Sverige ofta som ”världens mest progressiva land”, å andra sidan hörs med jämna mellanrum röster som talar om konservativa tankegångars frammarsch i samhället.
Klart är i alla fall att bilden av
Sverige som ett rakt igenom icke-konservativt land är falsk. Såväl inom som utanför
de etablerade politiska korridorerna har det alltid funnits konservativa
personligheter och tänkare som utövat inflytande på svenskt idéklimat.
En av dessa personligheter var Tage Lindbom. Av biografer och krönikörer benämns han inte sällan som en slags mittpunkt för svensk konservativ idémiljö under 70-, 80- och 90-talen. Tobias Hübinette beskriver i ett kritiskt blogginlägg Lindbom som ”den svenska radikalkonservatismens ’grand old man’”[1] och berättar om Lindboms breda och brokiga beundrarskara – alla ifrån etablerade konservativa akademiker och journalister till radikala islamister till ”intellektuella fascister och nationalsocialister”[2] såg i Lindbom en förebild. Därtill är Lindbom den enda svenska tänkare som överhuvudtaget nämns i Russell Kirks ofta citerade grundverk om konservatismen – The Conservative Mind.[3]
Men hur ser då Lindboms konservatism ut? Konservatismen benämns inte sällan som en svårsammanfattad ideologi – därmed är det inte från utgångspunkten självklart hur Lindbom tänkte bara för att han betecknas som ”konservativ”. Frågan är av relevans med tanke på ovan nämnda fenomen och företeelser – utreds Lindboms konservativa ideologi kan kanske, med tanke på hans ställning och inflytande, den svårnavigerade frågan kring konservatismens ställning på det politiska och intellektuella landskapet klargöras något.
En av dessa personligheter var Tage Lindbom. Av biografer och krönikörer benämns han inte sällan som en slags mittpunkt för svensk konservativ idémiljö under 70-, 80- och 90-talen. Tobias Hübinette beskriver i ett kritiskt blogginlägg Lindbom som ”den svenska radikalkonservatismens ’grand old man’”[1] och berättar om Lindboms breda och brokiga beundrarskara – alla ifrån etablerade konservativa akademiker och journalister till radikala islamister till ”intellektuella fascister och nationalsocialister”[2] såg i Lindbom en förebild. Därtill är Lindbom den enda svenska tänkare som överhuvudtaget nämns i Russell Kirks ofta citerade grundverk om konservatismen – The Conservative Mind.[3]
Men hur ser då Lindboms konservatism ut? Konservatismen benämns inte sällan som en svårsammanfattad ideologi – därmed är det inte från utgångspunkten självklart hur Lindbom tänkte bara för att han betecknas som ”konservativ”. Frågan är av relevans med tanke på ovan nämnda fenomen och företeelser – utreds Lindboms konservativa ideologi kan kanske, med tanke på hans ställning och inflytande, den svårnavigerade frågan kring konservatismens ställning på det politiska och intellektuella landskapet klargöras något.
