Kants samhälle och den djuriska multituden

(ursprungligen skriven inom ramarna för b-kurs i idéhistoria, höstterminen 2015)

The Animal That Therefore I Am (2008) är en postumt utgiven bok, skriven av den inflytelserike franska poststrukturalistiska filosofen Jacques Derrida, baserad på en serie föreläsningar som Derrida höll vid en konferens i Cérisy, med namnet ”The Autobiographical Animal”, 1997. Boken är en djupdykning i västerländskt filosofiskt tänkande kring djur och djuriskhet, och undersöker mer specifikt hur ett cartesianskt tankesätt har präglat tänkande kring djuret hos, förutom Descartes, Kant, Levinás, Lacan och Heidegger[1]. 

     Trots de olikheter som finns mellan dessa filosofer är det avgörande att de i Descartes efterföljd, medvetet eller omedvetet, förlitar sig på ett cogito (ett ”jag tänker”) som centralt för definitionen av människan och det mänskliga subjektet. Detta ligger till grund för en tanke på människan som å ena sidan självrefererande, självbiografisk, medveten om det egna varat i sig (i och med ”jag” i ”jag tänker”), å andra sidan tänkande, rationell, med fulländade språkliga förmågor, med förmåga att föreställa sig och tänka ting bortom deras fysiska representationer (i och med ”tänker” i ”jag tänker”).
     Denna subjektsfilosofiska grundsats får en baksida i och med vad som utesluts ur cogito, och som därmed direkt och indirekt tillskrivs djuret (l’animot), ett kollektivt singular som Derrida ser som särskilt våldsamt då det buntar ihop alla icke-mänskliga levnadsformer under en signifikant, som tillskrivs särskilda egenskaper. Dessa egenskaper varierar mellan de olika filosoferna, men något som förenar dem, och som kanske i själva verket konstituerar den cartesianska ådra som Derrida ämnar undersöka, är tanken på djuret som oförmögen till svar (response). Denna oförmåga ses som en konsekvens av att djuret saknar förmåga att lyfta sig ur den omedelbara fysiska verkligheten och tänka sig begrepp, ord och relationer som ting i sig, och därmed som föremål för språk och tänkande.

En radikal miljökämpe? Rachel Carson och marxismen

(ursprungligen skriven inom ramarna för b-kurs i idéhistoria, höstterminen 2015)

1962 släpptes Rachel Carsons banbrytande populärvetenskapliga bok Silent Spring. Carsons huvudpoäng - ett fördömande av hur kemikalieindustrins måttlösa produktion och marknadsföring av, samt den amerikanska allmänheten och diverse amerikanska myndigheters hänsynslösa användning av, diverse miljögifter, fått förödande konsekvenser på naturen, en poäng som i förlängningen innebar ett ifrågasättande av efterkrigstidens antropocentriska, på framstegstanken baserade, vetenskapsoptimism - mötte stöd från delar av det vetenskapliga samfundet och en stor del av allmänheten, men även ett envist motstånd från kemikalieindustrin.

   I ljuset av detta har boken å ena sidan kallats för "the classic that launched the environmental movement",[1] vilket väl sammanfattar dess inflytande på sociala och politiska diskurser kring människans samröre med naturen. Å andra sidan var den framgångsrika kemikalieindustrin inte beredd att låta en kvinnlig forskare, utan doktorsgrad, ifrågasätta dess trovärdighet och integritet.[2]
   Smutskastningskampanjer startades, Carson och hennes förlag fick motta åtaliga hot om stämningar, vissa delar av det vetenskapliga samfundet ifrågasatte Carsons vetenskapliga legitimitet på tveksamma grunder.[3] En del av dessa smutskastningskampanjer och delegitimeringsförsök var att anklaga Carson för att ha kommunistsympatier.