Tacksamhetens regim. Om tacksamhet, medborgarskap, och mångkulturalism i en svensk migrationspolitisk debatt

(ursprungligen skriven som kandidatsuppsats i sociologi, vårterminen 2016)

Årtionden av invandring från olika länder har bidragit till en stor variation av olika kulturella praktiker och identiteter inom Sveriges gränser, och det samtida svenska samhället beskrivs därav ofta som mångkulturellt.
     Detta är dock ingen neutral observation; förekomsten av en mängd av olika kulturella praktiker och identiteter inom ett särskilt samhälle kan beskrivas och begreppsliggöras på en mängd olika sätt. Den särskilda artikulationen av Sverige som just mångkulturellt måste behandlas som sprungen ur en särskild uppfattning om vad kultur är, och således som en av flera möjliga beskrivningar av den svenska kulturella realiteten. Kort sagt måste den särskilda beskrivningen av Sverige som just mångkulturellt beskrivas som ett diskursivt fenomen – d.v.s. som sprungen ur en av flera möjliga uppsättningar av yttranden som producerar och produceras av ett särskilt sätt att tala om och förstå världen och samhället.
     Mångkulturalismen har kritiserats av postkoloniala forskare; Ahmed (2009, 2012), Anthias (2013), Bhabha (1994, 1998, 2000), Spivak (2006), m.fl., kritiserar mångkulturalismen som en motsägelsefull ideologi som riskerar att reproducera koloniala föreställningar om kulturell skillnad, trots att den syftar till att motarbeta rasism och etnonationalism. Mångkulturalismen formulerar enligt dem gränser mellan olika kulturer som fasta och urskiljbara; det är genom att uppmärksamma dessa tydliga gränser som minoritetskulturer kan definieras och tillerkännas rättigheter. Detta innebär en essentialistisk kultursyn, som placerar den "egna" kulturen i normativt centrum. Det ger de andra kulturerna en utanförposition varifrån de måste formulera sina krav på erkännande och jämlikhet.

Tage Lindbom och återupplivandet av de traditionella värdesystemen

(ursprungligen skriven som b-uppsats i idéhistoria, höstterminen 2015)

Konservatismens ställning på det svenska politiska och intellektuella landskapet är speciell. Å ena sidan tituleras Sverige ofta som ”världens mest progressiva land”, å andra sidan hörs med jämna mellanrum röster som talar om konservativa tankegångars frammarsch i samhället.

    Klart är i alla fall att bilden av Sverige som ett rakt igenom icke-konservativt land är falsk. Såväl inom som utanför de etablerade politiska korridorerna har det alltid funnits konservativa personligheter och tänkare som utövat inflytande på svenskt idéklimat.
     En av dessa personligheter var Tage Lindbom. Av biografer och krönikörer benämns han inte sällan som en slags mittpunkt för svensk konservativ idémiljö under 70-, 80- och 90-talen. Tobias Hübinette beskriver i ett kritiskt blogginlägg Lindbom som ”den svenska radikalkonservatismens ’grand old man’”[1] och berättar om Lindboms breda och brokiga beundrarskara – alla ifrån etablerade konservativa akademiker och journalister till radikala islamister till ”intellektuella fascister och nationalsocialister”[2] såg i Lindbom en förebild. Därtill är Lindbom den enda svenska tänkare som överhuvudtaget nämns i Russell Kirks ofta citerade grundverk om konservatismen – The Conservative Mind.[3]
     Men hur ser då Lindboms konservatism ut? Konservatismen benämns inte sällan som en svårsammanfattad ideologi – därmed är det inte från utgångspunkten självklart hur Lindbom tänkte bara för att han betecknas som ”konservativ”. Frågan är av relevans med tanke på ovan nämnda fenomen och företeelser – utreds Lindboms konservativa ideologi kan kanske, med tanke på hans ställning och inflytande, den svårnavigerade frågan kring konservatismens ställning på det politiska och intellektuella landskapet klargöras något.