lördag 4 juni 2016

Tacksamhetens regim. Om tacksamhet, medborgarskap, och mångkulturalism i en svensk migrationspolitisk debatt

(ursprungligen skriven som kandidatsuppsats i sociologi, vårterminen 2016)

Årtionden av invandring från olika länder har bidragit till en stor variation av olika kulturella praktiker och identiteter inom Sveriges gränser, och det samtida svenska samhället beskrivs därav ofta som mångkulturellt.
     Detta är dock ingen neutral observation; förekomsten av en mängd av olika kulturella praktiker och identiteter inom ett särskilt samhälle kan beskrivas och begreppsliggöras på en mängd olika sätt. Den särskilda artikulationen av Sverige som just mångkulturellt måste behandlas som sprungen ur en särskild uppfattning om vad kultur är, och således som en av flera möjliga beskrivningar av den svenska kulturella realiteten. Kort sagt måste den särskilda beskrivningen av Sverige som just mångkulturellt beskrivas som ett diskursivt fenomen – d.v.s. som sprungen ur en av flera möjliga uppsättningar av yttranden som producerar och produceras av ett särskilt sätt att tala om och förstå världen och samhället.
     Mångkulturalismen har kritiserats av postkoloniala forskare; Ahmed (2009, 2012), Anthias (2013), Bhabha (1994, 1998, 2000), Spivak (2006), m.fl., kritiserar mångkulturalismen som en motsägelsefull ideologi som riskerar att reproducera koloniala föreställningar om kulturell skillnad, trots att den syftar till att motarbeta rasism och etnonationalism. Mångkulturalismen formulerar enligt dem gränser mellan olika kulturer som fasta och urskiljbara; det är genom att uppmärksamma dessa tydliga gränser som minoritetskulturer kan definieras och tillerkännas rättigheter. Detta innebär en essentialistisk kultursyn, som placerar den "egna" kulturen i normativt centrum. Det ger de andra kulturerna en utanförposition varifrån de måste formulera sina krav på erkännande och jämlikhet.


1.1 Problem, syfte, och frågeställningar
Uppsatsens övergripande syfte är att bidra till en akademisk diskussion kring huruvida, och i så fall på vilket sätt, mångkulturalismens inneboende motsägelsefullhet kommer till uttryck i olika positioner inom svenska debatter om invandring och kulturell skillnad. Detta är av central sociologisk relevans eftersom att mångkulturalismen dels fungerar som ett diskursivt fenomen som beskriver vårt samhälle, men även som ett diskursivt fenomen som aktivt styr och formar vårt samhälle, då den fått fäste inom diverse politiska och byråkratiska fält. För att sociologiskt kunna ta grepp om samtidens samhällsutformning och maktstrukturer, i synnerhet fält och strukturer som är relaterade till invandring och kultur, är det därför nödvändigt att analysera mångkulturalismen som diskursivt fenomen.
     Det mer avgränsade syftet är att undersöka hur begreppet tacksamhet ges betydelse i svensk mångkulturalism, med utgångspunkt i en debatt som ägde rum på tidningars debatt-, insändar-, och ledarsidor under sommaren 2015.

     Den särskilda debatt jag undersöker initierades av en krönika av Somar Al-Naher (2015), där den nyligen instiftade lagen om att varje kommun måste hålla s.k. medborgarskapsceremonier för att fira nya medborgarskap kritiseras. När hon fick svar från f.d. migrationsministern Tobias Billström, som uppmanade henne att visa tacksamhet för att stater som Sverige tar emot flyktingar (Billström citerad i Bouvin 2015), kom debatten igång på allvar. Flertalet inlägg och artiklar publicerades som kritiserade antingen Billström eller Al-Naher, eller dem båda. I nästan en månad debatterades frågor kring tacksamhet, asyl, och medborgarskap på tidningarnas ledar-, debatt-, och insändarsidor.
    
Mångkulturalismen ses av de flesta debattinläggen som den mest korrekta beskrivningen av Sveriges kulturella realitet, samtidigt som den ses som det rimligaste viset att hantera kulturell variation på. Debatten kan därmed sägas röra sig inom en mångkulturalistisk diskursordning (se 2.2 för en vidare förklaring av detta begrepp), och är därför lämplig för en undersökning av svenska mångkulturalistiska diskurser.
 
   Därtill brukar diverse teoretiker (se Ahmed 2009; Taylor 2016) nämna krav på tacksamhet som ett av flera krav som ställs på etniskt, kulturellt, rasligt eller nationellt "annorlunda" subjekt inom ramarna för ett mångkulturellt eller mångfaldigt rum eller samhälle. Kraven på tacksamhet kan sägas vara symtomatiska för mångkulturalismens motsägelsefullhet; de vilar på antagandet att kulturell mångfald är viktigt och önskvärt, samtidigt som det anses nödvändigt för dominerande grupper att ställa särskilda krav på "annorlunda" subjekt för att de ska kunna integreras i det mångfaldiga sammanhanget. Att studera hur krav på tacksamhet artikuleras i en konkret debatt eller diskussion bör således vara en rimlig ingång för att analysera och diskutera den motsägelsefullhet som präglar mångkulturalismen.
    Detta syfte mynnar ut i följande forskningsfrågor:
      - Hur ges begreppet tacksamhet betydelse på olika vis i den s.k. tacksamhetsdebatt som ägde rum under juni 2015?
      - Vilka uppfattningar om
mångkultur, asyl och medborgarskap finns i debattinläggen, och hur kan dessa relateras till talet om tacksamhet?

1.2 Tidigare forskning
En stor del av den forskning som behandlar det svenska mångkulturalistiska samhället analyserar sociala fenomen, rum, och strukturer i ljuset av Sveriges tillstånd som mångkulturellt. Det kan t.ex. handla om hälsa och sjukvård (Bäärnhielm et al. 2005; Svenberg et al 2009), utbildning (Norberg 2000; Rathzel 2010), och jämställdhetsarbete (Helgren och Hobson 2008; Langvasbråten 2008).
     Viss forskning analyserar emellertid svenska diskurser kring mångkulturalism, och det är inom detta fält jag placerar mig. Ett viktigt verk här är Schieup och Ålund (1991) som tidigt identifierade interna motsägelser i svenska diskurser kring mångkulturalism. Verket diskuterar hur den särartspolitiska mångkulturalismen riskerar att cementera kulturella skillnader, och i en kulturalistisk diskurs göra dessa skillnader till förklaring för invandrade gruppers problem, vilket riskerar att (re-)producera social ojämlikhet, strukturell diskriminering, och segregation. Den svenska officiella mångkulturalismen och antirasismen beskrivs därför som paradoxal, då den omöjliggör en förståelse av faktiska rasistiska strukturer inom landets gränser. Detta har informerat flertalet efterföljande studier, inte minst Schierup och Ålunds egna studier sedan bokens publikation (Schierup & Ålund 2011; Ålund 1999, 2003).
     Ett annat exempel är Hübinette och Lundström (2011) som argumenterar för att Sverige, trots att landet officiellt betecknar sig som mångkulturellt och antirasistiskt, präglas av en definition av svenskhet som synonymt med vithet, vilket producerar rasistiskt förtryck av icke-vita. Detta samtidigt som officiella "färgblinda" och kulturalistiska diskurser förbiser förtryckets botten i "gamla" föreställningar om ras. En liknande diskussion ligger till grund för Dahlstedts och Hertzbergs (2007) studie av invandrares politiska deltagande. Liknande antaganden informerar också en del av de publikationer som givits ut som del av Utredningen om makt, integration och strukturell diskriminering (SOU 2005:41; SOU 2006:37).
     Dessa studier fokuserar huvudsakligen på officiella diskursers inneboende paradoxer, samt på hur dessa paradoxer riskerar att (re-)producera rasism, social ojämlikhet, och strukturell diskriminering. Här menar jag att det finns ett underskott av forskning som undersöker hur mångkulturalistiska diskurser, med tillhörande motsägelsefullheter, artikuleras och reproduceras inom massmediala debatter. Genom en behandling av detta relativt outforskade område bidrar min undersökning med en fördjupad tolkning av de mångkulturalistiska diskursernas konstituerande, och därmed en djupare förståelse av de ovan belysta paradoxernas förutsättningar och inre dynamik.
     Tacksamhet som ämne berörs heller inte överhuvudtaget i svensk forskning kring mångkulturalism. Här finns uppenbarligen en lucka att fylla; den sparsamma mängd tacksamhetsforskning som finns, såväl i Sverige som i utlandet, är huvudsakligen psykologisk, socialpsykologisk, eller sociologisk med fenomenologisk eller emotionssociologisk grund, och berör sällan frågor kring migration eller mångkultur. Betydande bidrag är bl.a. McCullough et al (2001) samt McCullough och Emmons (2004).
     Den forskning som överhuvudtaget kopplar tacksamhet till frågor kring invandring, mångkultur, och mångfald är sparsam. Ahmed (2009) kan dock nämnas. Hon diskuterar hur subjekt som uppfattas som kulturellt, etniskt eller rasligt annorlunda förväntas vara tacksamma för att få ha inkluderats i mångfaldiga rum
(2009: 41).
     En annan artikel som bör nämnas är Taylor (2016). Taylor visar på hur mottagandet av ungerska flyktingar som anlände till Storbritannien i kölvattnet av Ungernrevolten 1956 inordnades i en diskurs om "traditionell brittisk generositet". Detta ledde till en uppfattning om asyl som ett privilegium, och således som något som inte kan tas för givet. På basis av detta marginaliserades flyktingar som inte levde upp till särskilda förväntningar – exempelvis en tydlig förväntning om tacksamhet.
     I Ahmeds och Taylors artiklar blir det uppenbart att det finns en intressant dynamik mellan tal om tacksamhet och debatter kring migration och mångfald. Det är denna dynamik som jag undersöker fullt ut och i detalj; Ahmed berör endast problematiken flyktigt, och Taylor undersöker dynamiken så som den uppträder inom en diskursordning som på grund av sin historiska avlägsenhet skiljer sig från den mångkulturalistiska diskursordning jag undersöker.
Sammanfattningsvis önskar jag bidra till ett ökat fokus på diskurser om mångkulturalism inom massmedial debatt, vilket kan leda till djupare insikter om svenska mångkulturalistiska diskursers konstituerande. Därtill önskar jag med mitt särskilda fokus på diskurser relaterade till tacksamhet undersöka en intressant men outforskad dynamik mellan tal om tacksamhet och debatt kring mångkultur och migration. Utforskandet av denna dynamik kan fördjupa förståelsen för mångkulturalismens inre maktdimensioner, då den sparsamma litteratur som finns kring relationen mellan tacksamhet och mångkultur eller migration pekar på tacksamhetens roll i reproduktionen av maktstrukturer.


2 Teoretiska och metodologiska utgångspunkter
2.1 Textanalys och artikelsökning
För att svara på mina frågeställningar använder jag mig av textanalytisk metodologi. Detta eftersom att debatten jag undersöker utspelade sig på tidningarnas ledar-, debatt-, och insändarsidor. De uppfattningar och meningsfullheter jag undersöker är alltså förmedlade via text.
     Den textanalytiska metodologin förutsätter en datainsamlingsmetod som bygger på sökning efter och insamling av texter, ofta med hjälp av sökmotorer och databaser (Yin 2013: 150–153). Jag har använt databasen Retriever Research Mediarkivet som finns tillgänglig via Göteborgs Universitetsbiblioteks hemsida. Retriever katalogiserar alla stora svenska dagstidningar och landsortstidningar, samt en stor mängd tidskrifter, magasin, och material från TV och webb.
     Med hjälp av söktermen "Al-Naher" har jag hittat alla artiklar som är skrivna av, eller nämner, Somar Al-Naher, i samtliga svenska källor, och därefter har jag avgränsat sökningen till att enbart gälla juni, juli, augusti 2015. På så sätt kunde alla artiklar som relaterar till den debatt som utlöstes av just Al-Nahers krönika "Jag vill ha en ursäkt och inte en ceremoni" tas fram. Vid denna sökning fick jag fram 214 resultat. Detta innefattar dock alla artiklar Al-Naher skrivit inom tidsspannet, samt alla artiklar som överhuvudtaget nämner någon med namnet Al-Naher – alltså en hel del artiklar som inte har med debatten att göra. Även nyhetsartiklar och TT-utskick som utgör sammanfattningar av eller rapporteringar kring debatten – snarare än regelrätta inlägg – kom med i sökningen. För att få fram den egentliga debatten i sin helhet, dvs. den samling artiklar som faktiskt utgör inlägg i debatten, har alla dubbletter, alla sammanfattningar av debatten, samt orelaterade artiklar som nämner Al-Naher sållats bort. Kvar stod 21 unika ledartexter, debattartiklar eller insändare, från såväl de stora dags- och kvällstidningarna som region- och landsortstidningar, som på något sätt utgör inlägg i debatten (se 3.1 för en redovisning av dessa). Genom denna sökning och sållning kan alltså den massmediala debatt som följde Somar Al-Nahers krönika tas fram i sin helhet.

2.2 Diskursanalys som analysmetod och teori
Textanalytisk metodologi implicerar dock inte enbart en särskild metod för datainsamling, utan även särskilda analysmetoder. I denna undersökning använder jag en diskursanalytisk analysmetod såsom den uttrycks av Laclau och Mouffe, på grund av följande anledningar:
     1) Laclau och Mouffe gör en stor poäng av att olika diskurser ständigt ifrågasätts och sätts i strid med andra diskurser. Då jag analyserar en debatt, dvs. en direkt konfrontation mellan olika diskursiva artikulationer av mening, passar sig denna typ av diskursanalys särskilt bra.
     2) Jag delar Laclau och Mouffes socialkonstruktionistiska vetenskapsteoretiska grundsyn. Jag ser inte den sociala världen som ett färdigkonstituerat objekt som kan studeras empiriskt med kliniska metoder – snarare skapas den sociala världen kontinuerligt genom komplexa nätverk av makt, kunskap, och mening.
     Nedan följer en utförligare redogörelse för deras teoretiska och metodologiska perspektiv, som klargör hur jag applicerar deras teorier och begrepp i analysen.
Laclau och Mouffe förstår det sociala som diskursivt konstruerat (Laclau & Mouffe 2001: 105–114; Winther-Jörgensen & Phillips 2000: 37–47). Med detta menas att det sociala inte är något givet som föregår och formar språkliga meningsfullheter, utan snarare att det sociala konstrueras genom olika artikulationer av språklig meningsfullhet.
     Laclau och Mouffe menar att företeelser eller fenomen aldrig kan bli till föremål för mänskligt vetande utan att ges språklig mening. Problemet är att mening inte produceras genom att tecken och symboler innehar direkta relationer med det de betecknar; ett tecken eller symbols betydelse är därmed alltid tillfällig och instabil – det finns ingenting utanför språket som kan garantera dess riktighet. Betydelse kan enbart fixeras tillfälligt genom att tecken inordnas i ett språkligt nätverk, en s.k. diskurs – en tillfällig och kontingent konfiguration av mening grundad på särskilda regelbundenheter som producerar ett särskilt synsätt på världen. Inom diskursen ges ett tecken mening genom att differentieras från andra tecken (Laclau & Mouffe 2001: 105–114; Winther-Jörgensen & Phillips 2000: 31–37).
    Laclau och Mouffe använder dock inte termer som tecken eller symboler, utan talar istället om element och moment (Laclau & Mouffe 2001: 105–107; Winther Jörgensen & Phillips: 32–34). Element betecknar tecken eller symboler som finns tillgängliga att inordna i en diskurs, dvs. särskilda tecken eller symboler som har obefintliga, oklara, eller omstridda betydelser. Moment betecknar element vars betydelse har fixerats genom att ha inordnats i en diskurs – en sådan fixering är dock, som nämnt, alltid instabil och tillfällig.
     Det som omvandlar element till moment, genom att antingen modifiera ett f.d. moments betydelse eller tillskriva ett tidigare odefinierat element en särskild fixerad betydelse, benämner Laclau och Mouffe artikulationer. Detta begrepp inbegriper alla praktiker "[that establishes] a relation among elements such that their identity is modified as a result of the articulatory practice" (Laclau och Mouffe 2001: 105), dvs. alla tänkbara sociala handlingar, talakter, texter, etc., som kan tänkas (re)producera betydelse hos en given uppsättning element. (2001: 105–107; Winther Jörgensen & Phillips 2000: 31–37).
    Artikulationernas omvandling av element till moment genom diskursiv meningskonstruktion kan dock aldrig vara helt fullständig eller stängd (Laclau och Mouffe 2001: 110–114; Winther Jörgensen och Phillips 2000: 30–37). Detta gör diskursen till fundamentalt instabil. En diskurs konstituerar därtill alltid sig själv genom att utesluta andra möjliga diskursiva meningskonstruktioner, och definierar sig således alltid i förhållande till ett yttre fält av meningsmöjligheter. Eftersom att diskursens konstruktion av mening dock aldrig kan vara fullständig så hotar detta yttre alltid att underminera diskursens sanningsanspråk.
     Denna yttre sfär av diskurser benämner Laclau och Mouffe (2001: 111–112) diskursivt fält. Winther-Jörgensen och Phillips (2000: 34, 63–65) menar att det finns vissa oklarheter kring detta begrepp. Betecknar det alla möjliga diskurser som finns om allt möjligt i världen, eller betecknar det enbart en samling diskurser som konkurrerar om och strider inom ett särskilt område? Winther-Jörgensen och Phillips föreslår att låta diskursivt fält beteckna den totala mängd diskurser som utesluts ur en given diskurs meningskonstruktion, medan de vill låta begreppet diskursordning beteckna en given uppsättning diskurser som strider inom ett visst område.
     Laclau och Mouffe utvecklar även begrepp för att beteckna hur en diskurs konkret konstrueras. De som jag i föreliggande analys använder mig av är nodalpunkt, flytande signfikant, myt.
    
Begreppen nodalpunkt och flytande signifikanter kan sägas referera till samma sak – särskilda privilegierade tecken kring vilka diskurser är organiserade – men där en nodalpunkt betecknar en central punkt i en särskild diskurs, dvs. ett privilegierat moment kring vilket diskursen är organiserad, betecknar flytande signifikanter särskilt viktiga element vars betydelse är omstridd och vilka flera diskurser därmed strider om att få artikulera på ett särskilt sätt (Laclau och Mouffe 2001: 111–114; Winther-Jörgensen och Phillips 2000: 32–37).
    Hos Laclau och Mouffe betecknar myt en särskild typ av flytande signifikant som refererar till en referensram som används för att inkapsla, representera, och tillskänka mening åt diskursen som helhet (Laclau 1990: 60–62; Winther-Jörgensen och Phillips 2000: 46–47). Ofta handlar det om strukturella storheter som "samhället", "nationen", "den västerländska kulturen", etc.
Analysen genomförs genom upprepade närläsningar av samtliga artiklar. Dessa närläsningar grundas på att jag betraktar texterna på ett särskilt sätt utifrån ovanstående teoribildning, som också bestämmer vad jag letar efter i artiklarna.
     I analysen av materialet väljer jag således att betrakta de enskilda artiklarna som artikulationer, dvs. som enskilda yttranden som (re)producerar mening på ett särskilt sätt. I dessa artikulationer urskiljer jag de privilegierade tecken kring vilka konstruktionen av mening organiseras: nodalpunkter och myter identifieras. Genom att se vilka betydelser som knyts till dessa tecken samt vilka olika betydelser som knyts till samma tecken i olika artiklar, identifierar jag vilka flytande signifikanter artiklarna strider om att definiera.
     Genom denna analys av de olika artikulationernas konstruktion av mening kartlägger jag delar av de diskursiva totaliteter ur vilka de är sprungna, och genom detta analyserar jag de olika diskursernas uppfattningar om de begrepp som jag behandlar i mina frågeställningar.
     Diskurserna betraktas som åtskilda, men närliggande; de delar alla särskilda mångkulturalistiska grundantaganden, men strider samtidigt om vad dessa innebär och hur de bör appliceras samhälleligt. De är därför att betrakta som existerande inom samma mångkulturalistiska diskursordning.
     En sådan diskursanalytisk läsning tar inte hänsyn till författarnas intentioner, utan vill snarare komma åt de grundläggande diskursiva principer som gör texterna meningsfulla på särskilda sätt. Dessa principer kommer till uttryck i själva texten och kan således sägas existera oberoende av författarnas egentliga avsikter, vilket innebär att författarna kanske inte skulle hålla med om mina tolkningar. Det påverkar dock inte giltigheten i min analys – de diskursiva principernas närvaro i själva texten påverkas inte av författarens viljor eller intentioner.

2.3 Mångkulturalismen och dess kritiker
De senaste 30 åren har frågor kring mångkulturalism diskuterats flitigt i politiska, mediala, och akademiska sammanhang. På grund av allt mer etnisk och kulturell variation inom ramarna för de västerländska nationalstaterna har mångkulturalismen som särskilt tankesätt utvecklats dels för att beskriva denna variation, dels för att hantera variationen inom ramarna för statlig verksamhet, myndighetsutövning, utbildning, etc. (Gunew 2004: 15; Hall 2000: 209).
     I detta avsnitt diskuterar jag några grundläggande komponenter som definierar mångkulturalismen som diskursordning, för att därefter bygga upp ett teoretiskt ramverk som fungerar som en kritik av denna diskursordning utifrån ett postkolonialt perspektiv. I analysen använder jag mig av min definition av mångkulturalism för att identifiera mångkulturalistiska uppfattningar, och av den postkoloniala kritiken av mångkulturalismen för att analysera de mångkulturalistiska diskursernas inre sprickor och begränsningar, samt dess maktaspekter.
     För att beskriva den mångkulturalistiska diskursordningens centrala komponenter använder jag två teoretiker som Sarah Song (2010) beskriver som särskilt centrala för mångkulturalistisk teori: Charles Taylor (1994) och Will Kymlicka (1998).[1]
     Såväl Taylor (1994: 46-56, 64-74) som Kymlicka (1998: 10-14, 44-54, 90-104, 206-208) uttrycker ett stöd för lagstiftning som syftar till att bevara kulturella minoriteters särart. De menar att ett sådant stöd inte alls är oförenligt med universalistiska principer om alla människors frihet och lika värde, även om det i strikt mening innebär att människor behandlas olika. Tvärtom menar de att universalistiska principer om alla människors frihet och lika värde till viss del kräver upprätthållandet av kulturell särart.
     I detta delar Taylor och Kymlicka uppfattningen att "gruppdifferentierade rättigheter" är något som tillskänks kulturella minoriteter av den dominerande kultur som kan sägas ha den lagstiftande makten. Ett mångkulturellt samhälle etableras genom att samhällets centrum, den dominerande kulturen, uppfyller minoritetskulturers krav på erkännande i en process där kulturerna definieras som tydligt avgränsade enheter, samtidigt som de ges särskilda rättigheter som garanterar deras kulturella överlevnad.
     Den grundläggande mångkulturalistiska diskurs som uttrycks av såväl Taylor som Kymlicka baseras således på 1) erkännandet av en mångfald, bestående av en taxonomi av tydligt avgränsade kulturella entiteter, med särskilda historier, säregenheter, och krav på särbehandling; 2) att detta erkännande utförs och implementeras av en dominerande kulturell sfär som besitter den lagstiftande makten; 3) att detta erkännande sedan leder till att de olika kulturella minoriteternas kulturella överlevnad garanteras juridiskt, samt att deras inneboende värde erkänns.
Mångkulturalismen – så som den uttrycks av Taylor och Kymlicka och så som den har anammats av diverse, främst västerländska, nationalstater – har dock stött på kritik från postkolonial teoribildning, som menar att mångkulturalismen riskerar att reproducera den eurocentriska maktstruktur den till viss del utger sig för att bekämpa (Anthias 2011; Azar 2006: 13-18; Bhabha 1994, 1998; Eriksson et al 1999: 40–44; Zizek 1997: 43–45). Detta eftersom att mångkulturalismen bygger på att Andra kulturer ständigt förpassas till en utanförposition, från vilken de ställer sina krav, krav som sedan kan erkännas eller avslås av det normativa centrumet – den dominerande, ofta europeiska eller västerländska kulturen.
     Den universalism som såväl Taylor som Kymlicka säger sig utgå från baseras i själva verket på en uppsättning av västerländska värden; på detta vis tillskrivs minoriteterna en utanförposition medan den västerländska normen placeras i centrum, trots att minoriteterna tillskänks ett visst erkännande.
Bhabha skriver: "Taylor always presents the multicultural or minority position as an imposition coming from the 'outside' and making its demands from there" (1998: 33).
     
Inom mångkulturalismen möjliggörs alltså en mångfald av kulturella identiteter och uttryck utan att den europeiska kulturens normativa centralitet utmanas; i själva verket bevaras den genom att den dominerande europeiska kulturen görs till uttolkare, bedömare, och erkännare av minoritetskulturer.
     Detta komplex diskuteras av Azar (2006). Azar använder ordet schibbolet som ett teoretiskt begrepp för att tala om
det faktiska eller symboliska instrument som åberopas av en dominerande grupp för att kategorisera, övervaka, och administrera gränsdragningar mot en eller flera Andra. Schibbolet kan så appliceras på alla olika typer av lösenord som bestämmer huruvida någon kan ges tillträde till ett särskilt territorium eller en särskild gemenskap. Sådana lösenord och gränsdragningar återkommer ständigt i det moderna Europas historia – i kolonialismens gränsdragningar mot barbarer och infödingar, i fascismens gränsdragningar mot icke-arier och dekadenta, i samtida gränsdragningar mot "oanpassningsbara" invandrare, etc.
      Azars begrepp är viktigt för min analys då han menar att schibbolet inte bara appliceras på subjekt som försöker passera över ett särskilt territoriums eller en särskild gemenskaps gränser, utan även inom territoriet eller gemenskapen i fråga. Genom detta blir det för Azar självklart att den samtida mångkulturalismen inte är ett "självklart begrepp", utan i själva verket beskriver kulturell variation på ett sätt som har sin botten i den europeiska kolonialismens besatthet av att särskilja europén från den Andre. Där koloniala schibbolet grundades på en föreställning om tydliga skillnader mellan olika raser grundar sig mångkulturalistiska schibbolet på en särskiljning mellan olika givna kulturer (Azar 2006: 13–18). Genom att europén även i mångkulturalismen sätts i centrum, och därmed ges tillåtelse att genom schibbolet särskilja mellan olika kulturer, "riskerar [mångkulturalismen] att i förtäckt och omedveten form återinföra ett gammalt rasindelningstänkande, men denna gång i hopp om en bevarad politisk oskuld" (2006: 15).
     Med hjälp av Azar är det således möjligt att kritisera mångkulturalismens förmodade ambitioner att bekämpa eurocentrism och rasism: mångkulturalismen fungerar genom att upprätta en kulturell taxonomi baserad på erkännande. För att detta skall fungera måste det finnas en normativt central kulturell sfär som tillskänker erkännande till olika kulturer genom att definiera, tolka och bedöma dem medelst schibbolet. Detta riskerar att reproducera eurocentriska maktordningar och koloniala indelningsprinciper.

2.4. Tacksamhet som begrepp
Min uppsats kräver en teoretisk inramning av begreppet tacksamhet som kan fånga begreppets dynamik, dvs. sättet på vilket det historiskt givits betydelse.
     Rimligtvis hämtas delar av dessa historiskt avlagrade betydelser i tidigare forskning. Genom att se på den socialpsykologiska och psykologiska forskningen kring tacksamhet inte som empiriska fakta, utan som en uppsättning diskursiva artikulationer som givit tacksamheten som element särskilda betydelser, kan en del av den dynamik som ryms inom begreppet avtäckas och analyseras. Detta, i kombination med den sparsamma socialkonstruktionistiska teoretisering kring tacksamhet som finns, utgör grund för min förståelse av tacksamhetsbegreppets inre dynamik.
     McCullough et al. (2001) summerar modern samhällsvetenskaplig och psykologisk tacksamhetsforskning i syfte att syntetisera den tidigare forskningens resultat till en sammansatt teori kring tacksamhetens karaktär. Denna artikel fungerar väl som indikator för vad tacksamhetsbegreppet innehåller för betydelser.
McCullough et al. (2001: 250–251) hävdar att tacksamhet är en moralisk affekt - dvs. en känsla som fyller särskilda funktioner i relation till moraliskt beteende. Denna funktionalistiska tanke hämtar de från flertalet forskare som berört tacksamhet under 1900-talet: Simmel, Gouldner, Schwartz, m.fl.
      Det funktionalistiska i detta tankesätt påminner om Mauss (2002) teori om gåvor, som spelar viss roll för förståelsen av tacksamhet. Mauss menar att arkaiska samhällens ekonomi baserades på det reciprokala givandet och mottagandet av gåvor, något som även reflekteras i dagens samhälle(n). I en sådan ekonomi kan ett misslyckande att på adekvat sätt ge åter för en gåva ses som en förolämpning och som ett tecken på just otacksamhet. Genom detta blir det uppenbart att tacksamheten har en funktion även hos Mauss, som en känsla som uppstår som en reaktion på gåvor, och som genom att uppmana mottagare av gåvor att återgälda gåvan, garanterar reciprokalitet och därmed det sociala systemets stabilitet.
      McCullough et al. (2001: 252–253) hävdar att det går att sammanfatta tacksamhetens moraliska innebörd i tre punkter: 1) Tacksamhet är en moralisk barometer. Den uppträder som en reaktion på att ett subjekt upplever någon form av fördel eller förmån som konsekvens av någon annans beteende. Därmed kan den fungera som barometer eller indikator på moraliskt beteende. 2) Tacksamhet motiverar moraliskt beteende genom att uppmuntra mottagare av fördelar eller förmåner att själva uppträda moraliskt. 3) Tacksamhet förstärker moraliskt beteende genom att uppmuntra välgörare att fortsätta bete sig moraliskt.
     Denna teoretisering skiljer sig nämnvärt från den sparsamma socialkonstruktionistiska behandlingen av tacksamhet (se Ahmed 2009; Taylor 2016). Inom socialkonstruktionistisk forskning om tacksamhet kopplas tacksamheten som element till olika maktrelationer. I dessa maktrelationer artikuleras tacksamheten ofta som ett krav som en grupp eller individ i dominansställning ställer på en underordnad individ eller grupp för att säkerställa reproduktionen av maktrelationen ifråga – avvikande eller subversiva handlingar eller åsikter kan kodas som uttryck för "otacksamhet" och fördömas.
På detta sätt har tacksamhet historiskt artikulerats som en känsla som är tätt förknippad med moralitet – tacksamheten har artikulerats som om den skulle ha en funktion i relation till moraliskt beteende. De socialkonstruktionistiska tankarna kring tacksamhet klargör dock att föreställningar om moraliskt beteende alltid är diskursivt konstruerade och således tätt sammankopplade med maktrelationer. Genom att uttrycka ett begär för att en underordnad grupp ska känna tacksamhet kan en överordnad grupp säkerställa att dennes artikulation av vad som är moraliskt beteende fastställas och reproduceras.
     Utifrån denna diskussion är det tydligt att den funktionalistiska tendens som återfinns i den (social-)psykologiska diskursen kring tacksamhet direkt relaterar till dess potential som maktreproducerande instrument – om tacksamhet uppfattas som reproducent, indikator, motivator, och förstärkare av moraliskt beteende så är det för att den tenderar att artikuleras på ett sätt som direkt reproducerar diskursens grundläggande maktstrukturer, så som de uttrycks genom diskursens särskilda föreställning om vad som är moraliskt beteende.


3 Analys
I detta avsnitt presenterar jag hur materialet analyserats och relaterats till den teoretiska bakgrunden, i syfte att besvara uppsatsens frågeställningar. Inledningsvis redogör jag för debattens faktiska förlopp. Därefter följer en redogörelse för de olika beståndsdelar – nodalpunkter, flytande signifikanter, myter, etc. – som sammantaget konstruerar debattens olika diskursiva positioner. Genom detta redogör jag för vad de diskursiva positioner som framträder kan säga om den mångkulturalistiska diskursordningen.

3.1 Redogörelse för debattens förlopp
Den 5 juni 2015 skrev debattören Somar Al-Naher en gästkrönika på Aftonbladets ledarsida (2015). I denna kritiserar hon den då nyligen stiftade lagen om att varje kommun måste hålla s.k. "medborgarskapsceremonier" för att "högtidlighålla nya svenska medborgare och markera medborgarskapets betydelse". Hon menar att den är ett hån mot alla, inklusive henne själv, som genomlidit den långdragna och förnedrande asylprocess som Sverige tillämpar, vari flyktingar misstänkliggörs, granskas, och kontrolleras av stat och myndigheter.
    Al-Nahers inlägg publicerades dagen innan nationaldagen – d.v.s. vid ett tillfälle då frågor kring medborgarskap, migration, svenskhet, etc., får extra stor genomslagskraft. Det är därför inte särskilt förvånande att Al-Naher redan på själva nationaldagen fick ett par upprörda svar på sin artikel; Adam Cwejman (2015) skrev ett blogginlägg på Göteborgspostens ledarblogg, Kent Ly (2015) skrev ett blogginlägg för lokaltidningen JKPG Live.
    Det mest uppmärksammade svaret blev dock ett facebookinlägg skrivet av Tobias Billström (Billström citerad i Bouvin 2015). I detta inlägg anklagar Billström Al-Naher för att vara otacksam; hon borde enligt honom känna tacksamhet för att det överhuvudtaget finns stater som Sverige "som bryr sig". Hade inte den svenska staten varit generös nog att bevilja Al-Naher och hennes familj uppehållstillstånd och senare medborgarskap hade inte Al-Naher suttit på Aftonbladets ledarredaktion, menar Billström.
Efter Billströms inlägg tog debatten fart på riktigt. Mellan sjätte och nionde juni publicerades flera debattinlägg (Bouvin 2015). Merparten är kritiska till Billströms inlägg som ses som i bästa fall okänsligt, i värsta fall maktfullkomligt. De inlägg som kan placeras i denna kategori är följande: Karin Petterssons ledare i Aftonbladet (2015-06-09), Elisabeth Hjorths krönika i Sydsvenskan (2015-06-09), Karl-Gustaf Skoogs insändare i Arbetarbladet (2015-06-09), Tjerstin Thorséns krönika i Helsingborgs Dagblad (2015-06-09), samt Reidar Carlssons ledare i Norrtelje Tidning (2015-06-09). Andra ser försiktigt positivt på Al-Nahers krönika, samtidigt som de påpekar att Billström har viktiga poänger. Tove Lifvendahls blogginlägg på Svenska Dagbladets ledarblogg (2015-06-06) samt Amanda Björkmans ledare i Dagens Nyheter (2015-06-09) hör till denna kategori. Därtill finns vissa inlägg som mer eller mindre helhjärtat sluter upp bakom Billströms position.  Till denna kategori hör Bengt Nordströms insändare i Barometern/Oskarshamnstidningen (2015-06-09), samt en artikel i Metro av Sara Skyttedal – dåvarande ordföranden för Kristdemokratisk Ungdom (2015-06-10). Skyttedal framför den mest hårdföra positionen i debatten; hon menar att tacksamhetskrav är nödvändiga för att motarbeta den "kravlösa migrationspolitiken".
     Efter den 10 juni fördes inte debatten med samma intensitet. Mellan 12 och 22 juni publicerades enbart en handfull debattartiklar och insändare, som främst fördömer Skyttedals inlägg. Till denna kategori hör Hugo Blomqvists insändare i Metro (2015-06-12), Kristian Lundbergs krönika i Dagen (2015-06-18), Tanvir Mansurs krönika i Metro (2015-06-22), samt en debattartikel i ETC (2015-06-22) skriven av Semanur Taskins, språkrör för Grön Ungdom Stockholm. Därtill publicerades en insändare, skriven av Shadi Farnang, i Dagens Nyheter (2015-06-17) som kritiserar Al-Nahers förmenta otacksamhet, i linje med Billströms och Skyttedals inlägg. Dessutom skrev Bethlehem Isaak en tämligen svårtolkad krönika i Expressen (2015-06-22), som kan sägas positionera sig mellan Al-Naher och Billström/Skyttedal.
     Efter detta kan debatten sägas vara mer eller mindre avslutad. Ett par artiklar publiceras förvisso i slutet av juni och tidigt i juli som, med en viss distans till själva debatten, uttrycker en kritik mot Billströms och Skyttedals positioner (Lundberg 2015; Ydring Runhammar och Mansurs 2015), men i övrigt publiceras inga inlägg som ämnar föra debatten vidare.
Vid en första anblick framträder debattinläggen som möjliga att kategorisera som tillhörande någon av tre olika positioner: 1) de som ifrågasätter Al-Nahers verklighetsbeskrivning genom att beskriva henne som "otacksam", 2) de som försvarar Al-Naher gentemot sådana anklagelser genom att hävda att de tacksamhetskrav som Billström med flera framför riskerar att (re-)producera en hierarki mellan "infödda svenskar", som slipper förhålla sig till tacksamhetskrav, och flyktingar och invandrare som ständigt måste anpassa sig efter sådana krav, 3) de som inte entydigt går att placera i det ena eller andra facket; inläggen som kan sägas höra till denna position erkänner ofta att Al-Naher blev illa behandlad vid sin ankomst till Sverige, samtidigt som de framhåller att Billström har rätt i att Sverige är exceptionellt i avseendet att det är ett land som "faktiskt bryr sig", och att detta är något som alla medborgare bör vara tacksamma för.

3.2 Asylprocessen som risk eller som möjlighet
En flytande signifikant som skapar skiljelinjer mellan debattens olika diskursiva positioner är asylprocess. En tydlig skiljelinje går mellan de som artikulerar asylprocessen som förknippad med risker, och de som artikulerar asylprocessen som förknippad med chanser. Denna skiljelinje är särskilt betydelsefull för den fortsatta analysen, dels för att den har stor betydelse för hur elementet tacksamhet artikuleras, dels för att den till viss del går på tvärs med de debattens tre positioner som beskrivits ovan.
     Skiljelinjen blir tydlig redan i kontrasten mellan Al-Nahers krönika och de initiala reaktionerna – Cwejmans och Lys respektive blogginlägg samt Billströms facebookinlägg.
     Al-Naher (2015) inleder sin krönika med att redogöra för sin erfarenhet av flyktingskap. Det artikuleras som intimt förknippat med å ena sidan ständig förflyttning och rörelse, å andra sidan ständiga känslor av panik och stress. Beskrivningen av ankomsten till Sverige ges betydelse genom att dels kontrasteras mot, dels relateras till, denna beskrivning; förflyttningen upphör, men känslorna av panik, stress, och rädsla kvarstår. Detta på grund av att asylprocessen inte innebär öppenhet och välkomnande, utan snarare ytterligare risker – främst risken att bli tillbakaskickad till landet man flytt ifrån. Genom kontroller, förhör, och byråkratiska beslutsprocesser gör sig denna risk ständigt påmind. Riskerna ges betydelse genom att kopplas samman med moment som betecknar negativa emotioner; moment som "sönderstressade", "ett nytt helvete", "helvetesprocessen", och "förnedringen" används för att beskriva asylprocessen (Al-Naher 2015).
     Centralt för denna artikulation är att där flyktingskapet innan ankomsten till Sverige inte kopplas samman med något tydligt antagonistiskt moment (någon förövare bakomliggandes panik- och stresskänslorna) kopplas asylprocessens panik, stress, och risk samman med (den svenska) staten som antagonistiskt moment eller förövare. Det beskrivs hur "[staten gjorde] allt i dess makt för att bli av med oss" (Al-Naher 2015): staten beskrivs som orsak till risken att bli tillbakaskickad "till landet man flytt ifrån". På detta sätt blir det tydligt att Al-Nahers redogörelse för sina egna erfarenheter inte primärt artikuleras som personlig förkunnelse; de artikulerade erfarenheterna av asylprocessens "helvete" politiseras genom att staten, och dess asyl- och flyktingpolitik, hålls direkt ansvarig för dess risker.
     Ovanstående artikulation av den svenska asylprocessen bestrids av bl.a. Cwejman, Ly, och Billström. Dessa vill istället förknippa asylprocessen med chanser och möjligheter, vilka sammankopplas med positiva emotionella moment. Denna artikulation kan exemplifieras av följande citat ur Cwejmans text:
Tacksamhet. Det är ett bestående intryck jag fått av mina föräldrar när de berättar om sin emigration till Sverige 'Vi fick pengar och husrum, en start på livet' har jag hört så många gånger att jag knappt kan räkna dem. 'Även din son, Adam Cwejman beviljas härmed medborgarskap' stod det i pappret från Migrationsverket. Jag slapp folkrepublikens pass som jag fötts med. Det är jag glad över, trots krånglet med Migrationsverket och pappersluntorna det genererade (Cwejman 2015)
Hos Cwejman förknippas asylprocessen med att få "pengar och husrum, en start på livet" – en uppsättning betydelsefulla chanser som tillskänker flyktingar möjligheter till ett nytt liv. Vidare kopplas den samman med positivt laddade emotioner, som glädje ("Det är jag glad över"), lättnad ("jag slapp"), och tacksamhet.
     Motsvarande artikulationer framkommer i Lys (2015) text – Ly talar om asylmottagandet som ett "välkomnande [...] med öppen famn" – samt hos Billström – asylprocessen, med tillhörande möjligheter, artikuleras som det som möjliggjort Al-Nahers position som framstående ledarskribent (se Billström citerad i Bouvin 2015).
     Sammanfattningsvis så etableras en diskursiv skiljelinje mellan artikulationen av asylprocessen som präglad av risker och artikulationen av asylprocessen som präglad av chanser och möjligheter.

3.3 Asyl och medborgarskap som välvilliga gåvor
Skiljelinjen som diskuterats ovan är viktig då den får konsekvenser för hur asyl och medborgarskap artikuleras i relation till det mångkulturalistiska Sverige. Artikulationen av asylprocessen som förknippad med möjligheter är grundad på en syn på asyl, och i förlängningen även medborgarskap, som en välvillig gåva, vilket i sin tur leder fram till att Sverige ses som en välvillig gåvogivare. Artikulationen av asylprocessen som förknippad med risker grundas på en syn på asyl och medborgarskap som rättigheter.
     Artikulationen av asyl som gåva återfinns exempelvis i ovanstående citat av Cwejman (2015): han talar om hur "Vi fick pengar och husrum, en start på livet", och om att "[vi inte] bör eller kan glömma vad detta landet gjorde för oss och våra föräldrar" (mina kursiveringar). Denna artikulation kan dock sägas få sitt tydligaste uttryck i Lys text. Ly skriver om Sverige som ett land som "välkomnade min familj med öppna armar, och som fortfarande öppnar sina barmhärtiga armar för många andra", och ”ett land som gett mig fina barndomsminnen, utbildning, ett ställe att kalla hem och tillhörighet" (Ly 2015). Texten avslutas med meningen "Vi är tacksamma för allt du gett oss!". Liknande artikulationer framträder också i Billströms text: " Tacksamhet över att det finns stater som [...] gav en fristad där ingen annan utväg fanns" (Billström citerad i Bouvin 2015; mina kursiveringar i samtliga citat).
     Möjligheterna och chanserna som förknippas med asylprocessen, och i förlängningen även medborgarskapet, uppfattas som givna – som välvilliga gåvor. I likhet med hur Mauss (2002) talar om gåvor så förutsätter denna artikulation att gåvan återgäldas, som ett bevis på mottagarens tacksamhet. Denna artikulation förutsätter också att det finns ett välvilligt subjekt som står bakom själva gåvan; i ovanstående citat tillskrivs myten Sverige denna position.
     Det är av vikt att Sverige benämns som just "Sverige" – ett otydligt element vars betydelse, i egenskap av myt, inte är uppenbar. Det kan tänkas handla om Sverige som nationell gemenskap, Sverige som kulturell sfär, Sverige som statsbildning, med mera. Cwejman och Ly pratar därför om Sverige i mer generella termer, genom vilka det blir möjligt att föreställa sig allt från den svenska staten, till den dominerande svenska kulturen, till den svenska nationella gemenskapen, som det välgörande givande subjektet.
     Detta skiljer sig betydligt från det sätt på vilket Al-Naher talar om "staten Sverige". Med denna artikulation tillgriper hon en politiserad kritik av Sverige som modern auktoritetsutövande statsbildning. När Cwejman och Ly istället pratar om "Sverige" i generella termer – som myt – talar de om ett subjekt som liksom statsmakten befinner sig i centrum, men som till skillnad från statsmakten inte innebär en känslolös byråkratisk regim, utan en övergripande nationell, kulturell, samt politisk sfär – det vill säga en sfär som innefattar såväl byråkratiska och organisatoriska strukturer som attityder, tankesätt, viljor, känslor, och egenskaper som kan ses som nationella och kulturella särdrag.
     Inom denna artikulation blir det möjligt att tillskriva myten Sverige särskilda särdrag. De moment som kopplas till myten Sverige är sådana som framstår som såväl positiva som mångkulturalistiska: Sverige "bryr sig", "ser människor som har det svårt" (Billström 2015), står för "öppenhet, rättsstat och demokrati" (Ly 2015), "solidaritet [...] och medvetenhet" (Taskin 2015), "har ambitionen att öppna hjärtan och dörrar" (Lifvendahl 2015), är "öppet och välbärgat (Ly 2015), samt "det land som per capita tar emot flest flyktingar i Europa" (Cwejman 2015). En stolthet över vad som upprepade gånger benämns som Sveriges ”fantastiskhet” etableras, och denna stolthet tar avstamp i bilden av Sverige som mångkulturellt och öppet. Sverige ses som annorlunda jämfört med andra länder – som exceptionellt i sin öppenhet, sin mångkulturalism och sin antirasism.
     Detta diskursiva mönster brukar benämnas svensk exceptionalism (Schierup och Ålund 2011), alternativt tanken om good Sweden (Hübinette och Lundström 2011). Dessa begrepp refererar till självbilden av Sverige som synnerligen tolerant, öppet, mångkulturalistiskt, och antirasistiskt i jämförelse med andra (västeuropeiska) länder – bilden av Sverige som "a paradise on earth and an accomplished utopia for human rights, democracy, gender equality, and anti-racism" (Hübinette och Lundström 2011:45). Denna självbild etablerades enligt Hübinette och Lundström (2011: 44-45) i samband med Sveriges utrikespolitiska engagemang mot apartheid och imperialism under 70- och 80-talen. Sedan dess har den förstärkts i och med Sveriges officiella mångkulturalism, och vad som uppfattas som en generös och öppen flyktingpolitik, under det sena 1900-talet och tidiga 2000-talet. Hübinette och Lundström menar att en sådan diskurs konstruerar bilden av Sverige som "a colour-blind country and thereby transforming racism into a non-Swedish issue" (2011: 44), vilket döljer att Sverige faktiskt präglas av rasistisk diskriminering, segregation, ojämlikhet, etc., i minst lika hög utsträckning som övriga västeuropeiska länder.
     I ljuset av denna exceptionalism är det möjligt, och nödvändigt, att kritisera artikulationen av asylprocessen som en gåva på samma vis som Bhabha (1994: 31-39, 1998: 31-36; Rutherford 1999: 282-285) kritiserar Taylors artikulation av mångkulturellt erkännande. I Taylors modell förpassas kulturella minoriteter ständigt till en utsida, varifrån de tvingas ställa sina krav, medan den normativa kulturella och nationella sfären kan cementera sin maktposition genom att placeras i centrum. På ett liknande vis placerar ovan diskuterade artikulationer myten Sverige i ett normativt centrum, medan flyktingar och invandrare hamnar i en utanförposition.
    Den svenska normativa kulturens centralitet etableras därmed i samma slag som den legitimeras; genom sin givande position befinner sig den svenska normativa kulturen i ett centrum, varifrån den kan skänka asyl och medborgarskap till flyktingar och invandrare som kommer utifrån; genom sin öppenhet, generositet, tolerans, etcetera, ses denna normativa centralitet som legitim, önskvärd, och nödvändig. 

3.4 Gåvodiskursen överskrider debattens ytliga skiljelinjer
Av största vikt är dock att artikulationen av asyl och medborgarskap som gåvor, med en tillhörande svensk exceptionalism, inte bara förekommer i de artiklar som explicit uttrycker ett missnöje med Al-Nahers förmodade otacksamhet. Det är en uppfattning som även återfinns dels i den "mellanposition" som jag beskrivit ovan, dels i en hel del av de artiklar som ämnar försvara Al-Nahers agerande.
     Dessa menar alltsomoftast att det Billström gör fel när han explicit kräver tacksamhet av Al-Naher är att han enbart ställer detta krav på invandrare och flyktingar (se Björkman 2015; Carlsson 2015; Lifvendahl 2015; Isaak 2015; Taskin 2015). Samtliga medborgare bör istället vara tacksamma för att ha fått växa upp i "det svenska välfärdssamhället" (Taskin 2015), "ett land som fler människor flyr till, än flyr från [...] ett land som har ambitionen att öppna hjärtan och dörrar" (Lifvendahl 2015). Sverige ses även här som exceptionellt – en exceptionalitet som man bör känna tacksamhet inför, vare sig man är infödd eller invandrad.
    Detta kan tyckas relativt oproblematiskt – till skillnad från Billström, Cwejman och Ly, tycks denna artikulation inte göra någon skillnad mellan invandrade och infödda svenskar. Asylprocessen och medborgarskapet ses dock även här på som gåvor, intimt förknippade med möjligheter och öppningar, med myten Sverige som välvilligt, givande subjekt i centrum. Skillnaden är att de infödda svenskarna också anses ha givits sitt medborgarskap - från "tidigare generationer" genom en ursprunglig tillhörighet till den kulturella/nationella sfär som myten Sverige betecknar, dvs. genom sin redan från början centrala position.
     Tydligast framkommer denna artikulation i Taskins (2015) debattartikel - "Vi som har fått allt detta serverat, vi har inte heller – precis som dem – byggt upp det svenska välfärdssamhället. Det har vi fått ärva", medan invandrares positionalitet i förhållandet till det givande centrat artikuleras explicit i Lifvendahls blogginlägg (2015): "Det är en tacksamhet som jag har många personliga skäl att känna; vänner, kollegor och andra okända som tack vare denna inställning från Sverige har fått möjligheten att bidra till att utveckla landet jag vill vara i" (mina kursiveringar i båda citaten). Även här förpassas invandrare till en utanförposition i förhållande till myten Sveriges centralitet, vilket riskerar att producera marginalisering samt reducera eventuell kritik av eller motstånd mot det svenska samhället till godtyckliga krav som kommer utifrån.
Vissa av de artiklar som på ytan motsätter sig Billström, Cwejman, Ly, etcetera, artikulerar alltså nodalpunkter såsom asylprocess, medborgarskap, och Sverige på sätt som i hög utsträckning liknar Billström med fleras artikulationer; de fält av mening som skapas av de på ytan motsatta artikulationerna liknar varandra i så hög utsträckning att det blir möjligt att säga att de tillsammans producerar, och därmed tillhör, en och samma diskurs. Denna diskurs kommer jag i den fortsatta analysen benämna gåvodiskursen.

3.5 Asyl och medborgarskap som ovillkorliga rättigheter
De inlägg som artikulerar asylprocessen som en gåva, och därigenom uttrycker en svensk exceptionalism, får sina huvudsakliga motpoler i debatten i de inlägg som explicit kritiserar det svenska flyktingmottagandet på basis av en artikulation av asyl som en ovillkorlig rättighet. Dessa inlägg ifrågasätter såväl artikulationen av asyl som en gåva, som den svenska exceptionalismen.
     Det tydligaste exemplet ur denna diskurs är Hugo Hultqvists debattartikel (2015) som har just rubriken "Asyl är ingen gåva - det är en rättighet". Hultqvist hävdar i motsats till Billström och Skyttedal att såväl asylskyddet som medborgarskapet utgör exempel på grundläggande mänskliga rättigheter som riskerar att hotas i den mån de behandlas som gåvor som godtyckligt ges bort – det riskerar att "tippa över till skyldighetskrav och suddar bort rättighetsperspektivet". Liknande positioner artikuleras av Pettersson (2015), Lundberg (2015), Mansur (2015), Thorén (2015), Lundberg (2015) och Mansur och Ydring Runhammar (2015).
     Dessa inlägg har inte en föreställning om Sveriges exceptionella givmildhet eller öppenhet som grundantagande. Snarare uttrycks ett erkännande av den politiska dimensionen i Al-Nahers artikulation av asylprocessen, och följaktligen ett stöd för hennes politiserade kritik av den svenska statens asylpolitik – en politik som artikuleras som "komplicerad både för myndigheter och individer" (Hultqvist 2015) som bäst, och som inhuman, stelbent och maktfullkomlig som värst. Därigenom erkänns också de risker som Al-Naher förknippar med asylprocessen, och synen på asyl och medborgarskap som möjligheter ifrågasätts.
     Artikulationen av asyl som en rättighet snarare än som en gåva motsäger den svenska exceptionalismen; asyl är inget som frivilligt ges av ett välvilligt centraliserat subjekt, utan snarare som någonting som bör finnas universellt tillgängligt oberoende av den eventuella välviljan hos ett givande subjekt. De tacksamhetskrav som Billström m.fl. uttrycker artikuleras som ett villkorande av denna rättighet. I detta ses de som ett uttryck för makt eller hierarkier som i kombination med ett villkorande av asylrätten riskerar att (re-)producera de risker som av dessa inlägg kopplas samman med asylprocessen.
Skillnaden mellan den diskurs som artikulerar asyl som en gåva och den diskurs som artikulerar asyl som en rättighet gör det möjligt att dra en faktisk skiljelinje mellan två åtskilda diskurser i debatten – dels en svensk-exceptionalistisk och mångkulturalistisk gåvodiskurs, dels en maktkritisk rättighetsdiskurs. Som tidigare nämnt så går denna skiljelinje bortom beskrivningen av skiljelinjen mellan försvarare och kritiker av Somar Al-Nahers ledarkrönika.[2]
    
3.6 Krav på tacksamhet kontra antaganden om tacksamhet
Den diskursiva skiljelinjen mellan gåvodiskurs och rättighetsdiskurs fungerar som en bakgrund gentemot vilken elementet tacksamhet ges olika betydelser. Här etableras en skiljelinje mellan de som ger tacksamhet en normativ, funktionell position inom ramen för ett tal om asyl och medborgarskap, oavsett om detta innebär att explicit krav bör ställas på invandrare eller ej, och de som anser att tacksamhet saknar relevans för ämnet. Denna skiljelinje följer i stort skiljelinjen mellan gåvodiskurs och rättighetsdiskurs, så till den grad att man tänka sig att en gåvodiskurs förutsätter ett normativt tal om tacksamhet.
     Inom gåvodiskursen finns det dock som tidigare diskuterat en uppsättning olika åsikter kring talet om tacksamhetskrav. Vissa av inläggen inom denna diskurs artikulerar explicit sådana krav, vissa anser att de inte enbart bör ställas på invandrare, vissa menar att tacksamhet främst uppträder som en "genuin" reaktion på att få asyl och/eller medborgarskap. De förenas dock i att de, via sin artikulation av asyl och medborgarskap som gåvor, förutsätter en tacksam reaktion, som erkänner värdet i gåvan, i likhet med Mauss teori om gåvor (2002).
     De som inom denna diskurs artikulerar explicita tacksamhetskrav är Billström, Cwejman, Ly, Nordstöms och Farnang. Dessa artiklar uttrycker ett behov att påvisa vikten av tacksamhet: hos exempelvis Ly så nämns ordet "tacksam" 11 gånger i en text som är ungefär en sida lång.
     I dessa artiklar artikuleras talet om tacksamhet som just krav i och med att tacksamheten ges en konstitutiv antonym i otacksamhet, vilket härrör från att dessa artiklar hårdast och mest explicit ger uttryck för en svensk exceptionalism och en syn på asyl/medborgarskap som gåva. Invandrare ses i enlighet med detta som skyldiga att uppvisa tacksamhet för att få ha givits tillträde till ett sådant öppet och tolerant land som Sverige. En brist på uppvisad tacksamhet leder till anklagelser om otacksamhet – en respektlöshet, bortskämdhet eller arrogans som anses ha sin grund i ett misslyckande att se och erkänna Sveriges exceptionalitet. Tacksamheten blir till ett krav som ställs på invandrare och flyktingar.
     Tydligt är i dessa inlägg att en oförmåga eller ovilja att uppfylla sådana krav upprör och chockerar. "Mig provocerar det något enormt" skriver Cwejman, med hänvisning till hur Al-Naher inte erkänner Sveriges "fantastiska välfärd" och exceptionella förmåga att ta emot och integrera invandrare och flyktingar. Farnang skriver att hon blir "bitter" när hon läser om att Al-Naher med flera är "otacksamma trots att Sverige ger dem en fristad". Ly uttrycker en närmast frenetisk indignation när han skriver att han blir "besviken och förbannad", på Al-Nahers "otacksamhet" som är "förödande och utvecklingshämmande för civilisationen och samhällsmoralen". Dessa uttryck för ilska, provokation, och bitterhet är uttryck för det undertryck med vilket dessa tacksamhetskrav artikuleras. Kritik mot det svenska samhället och det svenska flyktingmottagandets brister riskerar att underminera föreställningar om svensk exceptionalism i grunden. Därför måste sådan kritik, med märkbart undertryck, omkodas som uttryck för "otacksamhet" för att kunna avfärdas. På så vis kan Al-Nahers kritik mot Sverige artikuleras som hot snarare än som just kritik.
    Detta kan liknas vid hur det franska inrikesministeriet lade fram förslaget om att "utvisa alla inblandade 'utlänningar' - inklusive sådana som har giltigt uppehållstillstånd" (Azar 2006: 17) som svar på upplopp och oroligheter i Paris banlieus under 2005. Genom detta gjordes alla som inte ansågs uppfylla traditionella franska schibbolet till hotfulla, "främmande element", som genom sin hotfullhet och sitt främlingskap ansågs ha orsakat upploppen. Upploppen artikulerades som en fråga om kulturell skillnad och revoltörerna och upploppsmännen "[förskjöts] från den inrikespolitiska agendan till en fråga om farorna med invandring och behovet av deportering. Det är en klassisk exorcistisk gest" (2006:17).  När Al-Nahers kritik av asylmottagandet artikuleras som ett uttryck för otacksamhet så kan den, medelst en liknande exorcistisk gest, förvisas till, om inte till en utsida, så åtminstone till ett hotfullt Annanskap förknippat med moraliskt förkastliga egenskaper och uttryck – otacksamhet, arrogans, bortskämdhet.
     De övriga artiklar som utgör gåvodiskursen talar inte i lika hög utsträckning om tacksamhet i termer av krav. Tvärtom så kritiseras Billström med fleras explicita krav på tacksamhet. Denna kritik innebär i stort att det sätt på vilket Billström med flera ger tacksamheten en konstitutiv motpol i otacksamheten ifrågasätts. Det anses inte rimligt att tänka på någon som inte uppenbart demonstrerar en tacksamhet som otacksam och hotfull.
     Trots denna kritik så tillskrivs tacksamheten implicit en central funktion i den betydelsemässiga totalitet denna del av diskursen artikulerar. Tacksamheten ses som det mest förväntade, rimliga, och genuina svaret på Sveriges givmildhet, öppenhet, tolerans. På detta sätt upprätthålls den svenska exceptionalismen och synen på asyl och medborgarskap som gåvor, trots kritiken mot Billström med flera.
     Tacksamhetens naturaliserade funktion inom denna del av diskursen kan exemplifieras med hjälp av Skoogs insändare (2015). Skoog artikulerar en hård kritik mot Billströms agerande och uttalanden, vilka uppfattas som en del av Moderaternas tilltagande främlingsfientlighet och vänliga inställning mot SD. Skoog menar att han förstår Al-Nahers kritik "då en så stor del av partiväsendet i Sverige [...] helst skulle vilja avvisa flyktingar" – då kan man inte "känna sig välkommen och visa tacksamhet" (2015).
    Vad innebär då detta? Jo, att den naturliga reaktionen på att få asyl i Sverige, alternativt medborgarskap, anses vara att "känna sig välkommen och visa tacksamhet". Detta artikuleras som asylprocessens normaltillstånd, som skulle vara gällande om det inte vore för att rasister i form av SD och Billström förhindrar den svenska öppenheten och toleransen. Myten Sverige karaktäriseras egentligen av öppenhet, tolerans, etc., något som i normaltillståndet framkallar genuin tacksamhet från samtliga medborgare, men framför allt flyktingar och invandrare. Billströms uttalanden artikuleras som rasistiska och xenofobiska, och därmed som möjliga att ta avstånd ifrån, samtidigt som det blir möjligt att artikulera tacksamhet som en naturaliserad konsekvens av Sveriges exceptionella flyktingmottagande och officiella mångkulturalism.
     Även i Taskins (2015) artikel artikuleras Sveriges egentliga tillstånd som radikalt motsatt Billströms, Skyttedals, och SDs förmodade rasism och xenofobi:
Skyttedals och Billströms ordval är symptom på hur de ser på sina medmänniskor. Precis som Sverigedemokraternas besatthet av invandringsfrågan är en täckmantel för en viss form av människosyn [...] Det som gör Sverige till Sverige är den svenska befolkningens solidaritet, öppenhet och medvetenhet. (Taskin 2015)
Detta egentliga tillstånd är något som såväl invandrare som infödda svenskar bör vara tacksamma för: flyktingar anses "[tro] mer på Europa än vad vi någonsin kan göra", samtidigt som infödda svenskar "ska vara tacksamma för att vi bor i ett land som människor väljer att ta skydd i, vågar tro på och flyr till" (2015). Sverige är alltså egentligen solidariskt, öppet och medvetet – ett egentligt tillstånd som frammanar egentliga, naturliga, genuina reaktioner av tacksamhet, främst från invandrare men även från infödda svenskar. Tacksamheten ges fortfarande en central roll i denna del av diskursen, i det att den uppfattas som den naturaliserade, rimliga reaktionen på Sveriges exceptionalitet.
     I teoriavsnittet talade jag om hur forskningen definierat tacksamhet som något som uttrycks av en mottagare av tjänster, gåvor, eller dylikt inför en utförare av tjänster, givare av gåvor, eller dylikt (McCullough et al 2001). På detta vis förutsätter varje specifik artikulation av tacksamhet dels ett tacksamt subjekt som riktar sin tacksamhet mot en förmodad välgörare, dvs. en viss riktning eller intentionalitet, dels en särskild definition av moraliskt beteende som gör att en särskild handling kan uppfattas som, eller krävas att uppfattas som, moralisk.
     I ljuset av detta tillskrivs tacksamheten genom gåvodiskursens artikulation ett intentionellt objekt i myten Sverige. Detta då myten Sverige artikuleras som givare och bärare av det som flyktingar och invandrare uppmanas eller antas vara tacksamma för: medborgarskap samt diverse exceptionella mångkulturalistiska kvaliteter, som öppenhet, tolerans, medvetenhet, etc. Denna riktning placerar myten Sverige i ett normativt centrum; i egenskap av givare av medborgarskap och erkännare av kulturella minoriteter kan myten Sverige tillskrivas en central position i förhållande till utanförstående invandrade subjekt.
     Uppmaningen eller antagandet om tacksamhet blir därför också en uppmaning till, eller ett antagande om, erkännande av dels av den svenska mångkulturalismens maktstruktur, dels av en särskild moralitet baserad på en uppfattning om svensk exceptionalism. På detta sätt fungerar tacksamheten på ett sätt som reproducerar den svenska mångkulturalismens maktstrukturer. Invandrare och flyktingar uppmanas erkänna den dominerande svenska kulturens centralitet, samt denna dominerande kulturella sfärs förmodade godhet. Genom detta uppmanas de till att erkänna den dominerande svenska mångkulturalismens specifika artikulation av den kulturella realiteten i samma akt som de uppmanas eller antas erkänna samma artikulations legitimitet. De uppmanas eller antas omfamna och reproducera en specifik artikulation av den kulturella realiteten som ringar in den dominerande svenska kulturen, definierar den som öppen, tolerant, etc., samt placerar den i centrum genom att ge den en funktion som erkännare av kulturella minoriteter och givare av asyl och medborgarskap.
     När tacksamheten artikuleras som krav eller antagande så fungerar den som schibbolet. Dess krav på erkännande av den svenska mångkulturalismens maktstrukturer görs till en mekanism genom vilken gränsdragningen mellan värdiga och ovärdiga innehavare av medborgarskap administreras. Detta märks inte minst i den indignation som Cwejman, Ly, Billström med flera uttrycker när de upplever att Al-Naher misslyckas med att uppfylla deras krav på tacksamhet. Hennes kritik av Sverige kodas som ett uttryck för otacksamhet, vilket görs till grund för ifrågasättande av giltigheten i hennes medborgarskap.

3.7 Rättighetsdiskursens kritik mot allt tal om tacksamhet
Inom rättighetsdiskursen artikuleras asyl som en mänsklig rättighet, dvs. som något universellt och förutsättningslöst, och därmed som frikopplat från diverse motprestationer och förväntade känslomässiga reaktioner. Talet om tacksamhet frikopplas därmed mer eller mindre helt från asylfrågan. Till skillnad från en del av de ovan diskuterade artiklarna så antas inte tacksamheten vara den naturliga reaktionen på mottagande av asyl eller medborgarskap, utan uppfattas som något som saknar relevans i relation till asyl och medborgarskap överhuvudtaget.
     Detta eftersom att krav på, eller antaganden om, motprestationer eller särskilda känslomässiga reaktioner, riskerar att "tippa över till skyldighetskrav och sudda ut rättighetsperspektivet" (Hultqvist 2015) – "[n]är staten kräver tacksamhet för något som är mänskliga rättigheter, då slutar den vara ödmjuk", skriver Mansur (2015). Krav på, eller antaganden om, tacksamhet riskerar att cementera en hierarki mellan de som förväntas vara tacksamma och de som ställer kraven på tacksamhet – en hierarki som gör att flyktingar och invandrare misstänkliggörs så fort de artikulerar kritik mot det svenska asylmottagandet, vilket i förlängningen leder till att "en mångfald berättelser ur vardagen" (Hultqvist 2015) tystas.
     Denna frikoppling av tacksamhetsfrågan från frågor om asyl och medborgarskap möjliggörs genom att tacksamhet tydligt artikuleras som en känsla, och därmed som skiljd från åsikter och attityder. På grund av detta är det orimligt att uppmana en annan människa att vara tacksam. Detta artikuleras av Kristian Lundberg (2015) genom att tacksamheten inordnas i en kristen diskurs. Lundberg ser asylrätten för det första som analog med ett kristet kärleksbegrepp: "[i]bland kan kärlek också bara vara en slags känsla av tacksamhet. Det är  ingenting som kan tvingas på. Det bara finns där, som nåd". För det andra som frikopplad från just detta kärleksbegrepp: "[ä]r det inte egentligen själva grunden i all kärlek? Jag ger inte för att få utan just bara för att ge". Rättighetsdiskursen ser därmed tacksamheten som någonting som inte bör tas i beaktande vid diskussioner om asylrätt och medborgarskap. Detta urholkar det rättighetsperspektiv som bör ligga till grund för sådana diskussioner. Frikopplingen av tacksamheten från asyl- och medborgarskapsfrågor görs genom att artikulera tacksamheten som en opolitisk, spontant uppkommande känsla.


4 Sammanfattande diskussion
Den här uppsatsen har handlat om den så kallade tacksamhetsdebatt som ägde rum under juni 2015. Inom debatten framträder en mångfald positioner på olika nivåer. På en ytlig nivå uppstår skiljelinjer mellan de som försvarar och de som kritiserar den krönika av Somar Al-Naher som initierade debatten. På en diskursiv nivå uppstår en skiljelinje mellan å ena sidan vad jag kallar för en gåvodiskurs, å andra sidan vad jag kallar en rättighetsdiskurs. Gåvodiskursen artikulerar asyl och medborgarskap som gåvor som tillskänks invandrare och flyktingar av Sverige – ett moment som tillskrivs en uppsättning mångkulturalistiska egenskaper; rättighetsdiskursen artikulerar asyl och medborgarskap som rättigheter, dvs. som något som bör finnas tillgängligt oberoende av den eventuella välviljan hos ett givande subjekt. I gåvodiskursen ges tacksamheten en normativ funktion: invandrare och flyktingar uppmanas eller antas visa tacksamhet, vilket i förlängningen innebär att de uppmanas eller antas erkänna den maktordning som den svenska mångkulturalismen vilar på. Detta står i skarp kontrast mot hur tacksamhet artikuleras inom rättighetsdiskursen. Där frikopplas den från varje normativ, funktionell position; det ses som irrelevant att överhuvudtaget tala om tacksamhet i relation till asyl och medborgarskap.
      Den ytliga nivån relaterar till den diskursiva på komplexa vis: samtliga artiklar som kritiserar Al-Naher utgår ifrån en svensk-exceptionalistisk artikulation av asyl och medborgarskap som gåvor, medan bara en bråkdel av de artiklar som försvarar Al-Naher utgår ifrån en rättighetsdiskurs som fullt ut erkänner hennes politiserade kritik av den svenska asylprocessen. Mellan dessa två positioner finns inlägg som i varierande utsträckning försvarar Al-Naher samtidigt som de artikulerar asyl och medborgarskap som gåvor, uttrycker en svensk exceptionalism, och formulerar antaganden om tacksamhet.
     Min undersökning visar på den intima relation som finns mellan svensk mångkulturalism och uppfattningar om svensk exceptionalism. I debatten artikuleras Sverige konstant som ett synnerligen öppet, tolerant, och demokratiskt land i ljuset av sin mångkulturalism, vilket leder till att uppmaningar och/eller antaganden om tacksamhet formuleras. På detta vis blir talet om tacksamhet en nyckel för att kunna analysera samband mellan mångkulturalism, exceptionalism, och de maktrelationer som båda dessa vilar på. Detta eftersom att talet om tacksamhet tydligt blottar det sneda maktförhållande som finns mellan någon som avkrävs tacksamhet och någon som kräver tacksamhet för vad som artikuleras som den dominerande kulturens inneboende godhet, öppenhet, tolerans, etc.
    Mina frågeställningar och slutsatser gällandes samspelet mellan mångkulturalismen, exceptionalismen, och tacksamheten skulle kunna utvecklas såväl teoretiskt som empiriskt i vidare forskning. Vidare forskning skulle kunna undersöka hur begreppet tacksamhet artikuleras i bredare omfattning: i fler mediala debatter, i nyhetsrapportering, på sociala medier, officiella dokument och riktlinjer, med mera. Detta skulle vidga generaliserbarheten. Därtill skulle liknande frågeställningar kunna beforskas utifrån en fenomenologisk teoretisk-metodologisk grund: upplever invandrare och flyktingar tacksamhetskrav i vardagen? Hur påverkas de i så fall av detta? Detta skulle tillföra en subjektiv dimension som saknas i min analys. Uppenbart är hursomhelst att det finns en intressant och relativt outforskad dynamik i relationen mellan uppfattningar om tacksamhet och mångkulturalismens immanenta maktrelationer.


5 Käll- och litteraturförteckning
5.1 Primärkällor
     Al-Naher, Somar. 2015. Jag vill ha en ursäkt och inte en ceremoni. Aftonbladet. 5 juni. http://www.aftonbladet.se/ledare/ledarkronika/somaralnaher/article20914728.ab (hämtad 2016-04-25).
     Björkman, Amanda. Ett privilegium att slippa vara tacksam. Dagens Nyheter. 9 juni. http://www.dn.se/ledare/signerat/amanda-bjorkman-ett-privilegium-att-slippa-vara-tacksam/ (hämtad 2016-04-25).
     Bouvin, Emma. 2015. Billström: "Visa lite tacksamhet". Dagens Nyheter.  6 juni. http://www.dn.se/nyheter/sverige/billstrom-visa-lite-tacksamhet/ (hämtad 2016-04-25).
     Carlsson, Reidar. 2015. Det blir fel att ställa krav på tacksamhet. Norrtelje Tidning. 10 juni. http://norrteljetidning.se/ledare/1.3016010-det-blir-fel-att-stalla-krav-pa-tacksamhet (hämtad 2016-04-25).
     Cwejman, Adam. 2015. Nej, Sverige ska inte bocka, buga och be om ursäkt. Göteborgs Posten Ledarbloggen. 5 juni. http://blogg.gp.se/ledarbloggen/2015/06/05/nej-sverige-ska-inte-bocka-och-buga-och-be-om-ursakt/ (hämtad 2016-04-25).
     Farnang, Shadi. 2015. Vi ska vara tacksamma över att få leva i fred. Dagens Nyheter. 17 juni.
     Hjort, Elisabeth. 2015. Vem ska vara tacksam? Billströms självgodhet är verklighetsfrånvänd. Sydsvenskan. 8 juni. http://www.sydsvenskan.se/2015-06-08/vem-ska-vara-tacksam-billstroms-sjalvgodhet-ar-verklighetsfranvand (hämtad 2016-04-25).
     Hultqvist, Hugo. 2015. Asyl är ingen gåva – det är en rättighet. Metro. 12 juni. http://www.metro.se/metro-debatt/asyl-ar-ingen-gava-det-ar-en-rattighet/EVHofl!27qENevMaaOPg/ (hämtad 2016-04-25).
     Isaak, Bethlehem. 2015. Allt är inte svart och vitt – se alla gråskalor. Expressen. 22 juni. http://www.expressen.se/gt/kronikorer/betlehem-isaak/allt-ar-inte-svart-och-vitt-se-alla-graskalor/ (hämtad 2016-04-25).
     Lifvendahl, Tove. 2015. Att "backa Somar" är det enkla. Svenska Dagbladet. 6 juni. http://www.svd.se/att-backa-somar-ar-det-enkla (hämtad 2016-04-25).
     Lundberg, Kristian. 2015. Villkorslös kärlek. Dagen. 18 juni. http://www.dagen.se/kronikor/villkorslos-karlek-1.367441 (hämtad 2016-04-25).
     Lundberg, Patrik. 2015. Det går inte att tvinga någon till tacksamhet. Aftonbladet. 28 juni. http://www.aftonbladet.se/nyheter/kolumnister/patriklundberg/article21038349.ab (hämtad 2016-04-25).
     Ly, Kent. 2015. Vet hut! Punkt!. JKPG Live. 6 juni. http://www.jkpglive.se/blogginlagg/vet-hut-punkt/ (hämtad 2016-04-25).
     Mansur, Tanvir. 2015. Att säga förlåt är viktigt. Metro. 22 juni. http://www.metro.se/kolumner/att-saga-forlat-ar-viktigt/EVHofs!STnbAiD5Avh2/ (hämtad 2016-04-25).
     Mansur, Tanvir och Ydring Runhammar, Lisa. 2015. ABF Stockholm: Vi måste fortsätta prata om tacksamhetsskuld. Dagens Arena. 22 juni. http://www.dagensarena.se/opinion/abf-stockholm-vi-maste-fortsatta-prata-om-tacksamhetsskuld/ (hämtad 2016-04-25).
     Nordström, Bengt. 2015. Underligt sätt att visa tacksamhet. Barometern Oskarshamns Tidningen. 9 juni. http://www.barometern.se/reagera/underligt-satt-att-visa-tacksamhet/ (hämtad 2016-04-25).
     Pettersson, Karin. 2015. Att ställa krav är att bry sig. Aftonbladet. 9 juni. http://www.aftonbladet.se/ledare/ledarkronika/karinpettersson/article20931714.ab (hämtad 2016-04-25).
     Skoog, Karl-Gustaf. 2015. Hur menar Billström att de ska känna sig välkomna? Arbetarbladet. 9 juni. http://www.arbetarbladet.se/opinion/insandare/hur-menar-billstrom-de-ska-kanna-sig-valkomna (hämtad 2016-04-25).
     Skyttedal, Sara. 2015. Den som får asyl borde vara tacksam mot Sverige. Metro. 10 juni. http://www.metro.se/metro-debatt/sara-skyttedal-kdu-den-som-far-asyl-borde-vara-tacksam-mot-sverige/EVHofi!XJNGy0faaGULI/ (hämtad 2016-04-25).
     Taskin, Semanur. 2015. Det är vi som har en tacksamhetsskuld. ETC. 22 juni. http://www.etc.se/debatt/det-ar-vi-som-har-en-tacksamhetsskuld (hämtad 2016-04-25).
     Thorsén, Tjerstin. 2015. Fira som en riktig svensk. Sydsvenskan. 9 juni. http://www.sydsvenskan.se/2015-06-09/fira-som-en-riktig-svensk (hämtad 2016-04-25).

5.2 Övrig litteratur
     Ahmed, Sara. 2009. Embodying diversity: problems and paradoxes for Black feminists. Race, Ethnicity and Education 12 (1): 41-52.
     Ahmed, Sara. 2012. On Being Included. Racism and Diversity in Institutional Life. Durham: Duke University Press.
     Anthias, Floya. 2013. Moving beyond the Janus face of integration and diversity discourses: towards and intersectional framing. Sociological Review 61 (2): 323-343.
     Azar, Michael. 2006. Den koloniala bumerangen. Från schibbolet till körkort i svenskhet. Stockholm/Stehag: Brutus Östling Symposion.
     Bhabha, Homi K. 1994. The Location of Culture. London: Routledge.
     Bhabha, Homi K. 1998. Culture's in Between. I Multicultural States. Rethinking Difference and Identity, David Bennett (red). London: Routledge, 29-36.
     Bäärnhielm, Sofie, Ekblad, Solvig, Ekberg, Jan och Ginsburg, Bengt-Erik. 2005. Historical Reflections on Mental Health Care in Sweden: The Welfare State and Cultural Diversity. Transcultural Psychiatry 42 (3): 394-419.
     Dahlstedt, Magnus och Hertzberg, Fredrik. 2007. Democracy the Swedish Way? The Exclusion of 'Immigrants' in Swedish Politics. Scandinavian Political Studies 30 (2): 175-203.
     Eriksson, Catharina, Eriksson Baaz, Maria och Thörn, Håkan (red.). 1999. Globaliseringens kulturer. Den postkoloniala paradoxen, rasismen och det mångkulturella samhället. Nora: Nya Doxa.
     Gunew, Sneja. 2004. Haunted Nations. The colonial dimensions of multiculturalisms. London: Routledge.
     Hall, Stuart. 2000. Conclusion: The Multicultural Question. I Un/settled Multiculturalisms. Diasporas, Entanglements, Transruptions, Barnor Hesse (red.). New York City: Zed, 209-241.
     Hellgren, Zenia och Hobson, Barbara. 2008. Cultural dialogues in the good society: The case of honour killings in Sweden. Ethnicities 8, (3): 385-404.
     Hübinette, Tobias och Lundström, Carina. 2011. Sweden after the Recent Election: The Double-Binding Power of Swedish Whiteness through the Mourning of the Loss of "Old Sweden" and the Passing of "Good Sweden". NORA – Nordic Journal of Feminist and Gender Research 19 (1): 42-52.
     Kymlicka, Will. 1998. Mångkulturellt medborgarskap. Nora: Nya Doxa.
     Laclau, Ernesto. 1990. New Reflections of the Revolution of our Time. London: Verso.
     Laclau, Ernesto och Mouffe, Chantal. 2001. Hegemony and Socialist Strategy. Towards a Radical Democratic Politics. 2. uppl. London: Verso.
     Langvasbråten, Trude. 2008. A Scandinavian Model? Gender Equality Discourses on Multiculturalism. Social Politics 15 (1): 32-52.
     Mauss, Marcel. 2002. The Gift. The Form and Reason for Exchange in Archaic Societies. London: Routledge.
     McCullough, Michael E., Kilpatrick, Shelley D., Emmons, Robert A. och Larson, David B. 2001. Is Gratitude a Moral Affect?. Psychological Bulletin 127 (2): 249-266.
     McCullough, Michael, E. och Emmons, Robert A. (red.). 2004. The Psychology of Gratitude. New York City: Oxford University Press.
     Norberg, Katarina. 2000. Intercultural education and teacher education in Sweden. Teaching and Teacher Education 16: 511-519.
     Rutherford, Jonathan. 1999. Det tredje rummet. Intervju med Homi Bhabha. I Globaliseringens kulturer. Den postkoloniala paradoxen, rasismen och det mångkulturella samhället, Catharina Eriksson, Maria Eriksson Baaz och Håkan Thörn (red.). Nora: Nya Doxa, 282-293.
     Räthzel, Nora. 2010. The Injuries of the Margin and the Restorative Power of the Political: How Young People with Migrant Backgrounds Create their Capacity to Act. Journal of Intercultural Studies 31 (5): 541-555.
     Schierup, Carl-Ulrik och Ålund, Aleksandra (red.). 1991. The Paradoxes of Multiculturalism. Essays on Swedish Society. Aldershot: Aveburty.
     Schierup, Carl-Ulrik och Ålund, Aleksandra. 2011. The end of Swedish exceptionalism? Citizenship, neoliberalism and the politics of exclusion. Race & Class 53 (1): 45-64.
     Song, Sarah. 2010. Multiculturalism. Stanford Encyclopedia of Philosophy. http://plato.stanford.edu/entries/multiculturalism/ (Hämtad 2016-04-23).
     Spivak, Gayatri Chakravorty. 2006. In Other Worlds. Essays in Cultural Politics. London: Routledge.
     Svenberg, Kristian, Mattsson, Bengt och Skott, Carola. 2009. 'A person of two countries'. Life and health in exile: Somali refugees in Sweden. Anthropology & Medicine 16 (3): 279-291.
     Taylor, Becky. 2016. "Their Only Words of English Were 'Thank You'": Rights, Gratitude and Deserving Hungarian Refugees to Britain in 1956. Journal of British Studies 55 (1): 120-144.
     Taylor, Charles. 1994. Erkännandets politik. I Det mångkulturella samhället och erkännandets politik, Amy Gutmann och Charles Taylor (red.). Göteborg: Daidalos, 37-74
     Utredningen om makt, integration och strukturell diskriminering. 2005. Bortom Vi och Dom. Teoretiska reflektioner om makt, integration och strukturell diskriminering. Stockholm: Fritzes. (SOU 2005: 41).
     Utredningen om makt, integration och strukturell diskriminering. 2006. Om välfärdens gränser och det villkorade medborgarskapet. Stockholm: Fritzes. (SOU 2006: 37).
     Winther Jörgensen, Marianne och Phillips, Louise. 2000. Diskursanalys som teori och metod. Lund: Studentlitteratur.
     Yin, Robert A. 2013. Kvalitativ forskning från start till mål. Lund: Studentlitteratur.
     Zizek, Slavoj. 1997. Multiculturalism, Or, the Cultural Logic of Multinational Capitalism?. New Left Review 225: 29-51.
     Ålund, Aleksandra. 1999. Ethnicity, multiculturalism and the problem of culture. European Societies 1 (1): 105-116.
     Ålund, Aleksandra. 2003. Ethnicity, Social Subordination and Cultural Resistance. Comparative Social Research 22: 245-261.


6 Bilagor
6.1 Appendix 1: Vidare redogörelse för Taylor och Kymlickas mångkulturalism(er)
I den ofta diskuterade essän Erkännandets politik (1994) argumenterar Charles Taylor för att en "politik för lika erkännande" bör bedrivas. Detta grundas i en idéhistorisk diskussion av identitetsbegreppet. Taylor menar att identiteten, i samband med att moderniteten inleds, börjar ses på som något som är unikt för varje enskild individ.
     Taylor menar att denna uppfattning är delvis riktig; sant är att varje människa har en särskild, unik identitet. Identiteten är dock inte monologisk, såsom tidiga moderna förespråkare av ett sådant autentiskt identitetsbegrepp vill hävda. Identiteten utvecklas inte genom att varje enskild människa utvecklar en identitet helt själv, utifrån någon form av inre essens eller kraft. Snarare etableras och utvecklas varje enskild identitet i dialogisk kommunikation med de människor, grupper och institutioner som den enskilda personen befattar sig med. Identiteter är således alltid i viss mån kollektiva, men fortfarande partikulära (Taylor 1994: 37-46).
     Identitetens dialogiska natur gör att erkännande blir en central del av den personliga och kollektiva identiteten, och följaktligen även den politiska verkligheten. Den som politiskt vägras erkännande av sin personliga identitet och sin grupptillhörighet riskerar att lida skada och missgynnas – detta belyses bland annat av samtida feministiska och antirasistiska tankar om att en brist på erkännande av den egna identiteten eller grupptillhörigheten leder till att förnedrande och förtryckande självbilder istället anammas av undertrycka subjekt (Taylor 1994: 37-38, 45-48).
     Denna insikt om den personliga identitetens beroende av erkännande kombineras senare i texten med en idéhistorisk exposé som fastlår att ett politiskt försvar av partikulära identiteters särart vuxit fram organiskt ur universella principer om människors lika värde – varje människa har, givet sitt grundläggande mänskliga värde, rätt till erkännande av sin(a) personliga och kollektiva identitet(er) (Taylor 1994: 46-56, 64-74). Detta får Taylor att utarbeta ett krav på att "vi inte bara ska låta [de olika kulturerna] överleva utan också erkänna deras värde" (1994: 67).
     Taylor antar att "alla mänskliga kulturer som har givit liv åt hela samhällen under en längre tidsperiod har något viktigt att säga alla människor" (1994: 69), och att en politik som utesluter eller misserkänner sådana "mänskliga kulturer som givit liv åt hela samhällen" per definition begår brott mot grundläggande principer om alla människor och gruppers rätt till respekt, och riskerar att producera förtryck och ojämlikhet. Genom detta ger han sitt stöd till 1)  lagtexter som tar i beaktande särskilda kulturella minoriteters behov av, och krav på, särskild behandling i syfte att bevara sin kulturella särart, 2) ett ifrågasättande av kanon som öppnar för att inkludera betydande verk från andra kulturer.
En liknande position utarbetas av Will Kymlicka i Mångkulturellt medborgarskap (1998). Kymlicka menar, liksom Taylor, att den samtida mångkulturalismens erkännande och positiva särbehandling av partikulära, kulturella minoriteter är sprungen ur en lära om universella mänskliga rättigheter, snarare än en antiindividualistisk partikularism.
     Kymlickas huvudsyfte är att ifrågasätta liberala inriktningar som hävdar att staten överhuvudtaget inte ska befatta sig med människors kulturella, etniska och nationella tillhörigheter. Dessa menar att staten endast ska finnas till för att upprätthålla de universella mänskliga rättigheter som är identiska för alla individer, oberoende av kulturell, etnisk eller nationell tillhörighet.
     Kymlicka menar att denna liberalism är grundad på en naiv, atomistisk individualism, dvs. en individualism som ser den enskilda individen som en fullkomligen fri entitet som, givet att staten upprätthåller universella mänskliga fri- och rättigheter, är såpass frigjord från varje givet sammanhang att hen kan forma och skapa sin egen identitet helt utifrån egen smak och tycke. Kymlicka (1998: 10-14, 90-104) håller med denna liberalism i att statens uppgift huvudsakligen är att upprätthålla mänskliga fri- och rättigheter, men menar att dessa universella fri- och rättigheter, såsom yttrandefrihet, mötesfrihet, valfrihet, samvetsfrihet, etc., endast blir begripliga mot bakgrund av partikulära kulturella sammanhang. Särskilt gäller detta liberala principer om valfrihet; en valfrihetsprincip blir meningslös om man inte också erkänner att det är särskilda kulturella sammanhang som tillskänker den enskilda individen valmöjligheter.
     Genom detta resonemang fastslår Kymlicka att en modern liberal politik bör försvara minoriteters krav på "gruppdifferentierade rättigheter", snarare än att försöka upprätthålla en skenbar universalism som i praktiken riskerar att undergräva enskilda individers faktiska fri- och rättigheter genom misserkännande av de kulturella sammanhang genom vilka fri- och rättigheter faktiskt blir begripliga. Staten bör sträva efter att upprätthålla och försvara det mångkulturella tillståndet genom särskild lagstiftning och myndighetsövning som erkänner och stödjer särskilda kulturella miljöers krav på bevarad särart (Kymlicka 1998: 206-208).
     Kymlicka menar dock att minoritetskulturernas krav på skydd av sin kulturella särart aldrig får strida mot liberala principer gällandes individens grundläggande fri- och rättigheter. För att särskilja mellan acceptabla och oacceptabla krav etablerar Kymlicka (1998: 44-54) en åtskillnad mellan krav på "inre restriktioner" och krav på "yttre skydd". Krav på "inre restriktioner" refererar till kulturella minoriteters krav på lagstiftning som skyddar mot "en destabiliserande inre oenighet (dvs. enskilda medlemmars beslut att inte följa traditionella sedvänjor)", medan krav på "yttre skydd" syftar till att "skydda grupper mot påverkan från yttre beslut" (Kymlicka 1998: 44). Kymlicka menar att en modern liberal stat är skyldig att uppfylla krav på skydd mot påverkan från yttre beslut, medan han menar att krav på inre restriktioner är oförenliga med liberala principer. I linje med detta menar Kymlicka också att en kultur, för att få erkännas av en liberal mångkulturalistisk stat, måste skriva under på liberala principer om individens fri- och rättigheter (1998: 164-167, 183-184).
     I frågan kring hur man undviker splittring och segregation i ett mångkulturalistiskt samhälle, kommer inte Kymlicka med något tydligt svar. Han antyder dock att det medborgarskap som binder individer över kultur- och etnicitetsgränserna till en särskild stat till viss del bidrar med en gemensam identitet som kan tänkas producera enhet. Därtill menar han att en strategi för integration, som bibehåller kulturella särarter, är en rimligare modell än assimilation för att producera enhet i ett presumtivt mångkulturellt samhälle; ifall minoriteter tillåts behålla kulturella säregenheter är det rimligare att integrationen in i det nya samhället går lättare till, och att en viss identifikation med det nya värdlandet grundläggs (Kymlicka 1998: 199-205).

6.2 Förtydligande redogörelse för gåvodiskursens och rättighetsdiskursens respektive förhållanden till mångkulturalismen
Det är på sin plats att förtydliga de respektive sätt på vilka gåvodiskursen och rättigheten förhåller sig till just mångkulturalismen som diskursordning, dvs. hur de förhåller sig till mångkulturalismen som ett fält av olika, inbördes stridande, diskurser som delar vissa gemensamma antaganden, vilka jag definierat genom min diskussion av Taylor och Kymlicka i 2.3.
     Gåvodiskursen, eller åtminstone den del av den som explicit motsätter sig Al-Nahers krönika, är lätt att missta som monokulturalistisk, assimilationistisk eller xenofobisk. Av största vikt är dock att hela artikulationen av asyl och medborgarskap som gåvor är sprungna ur tanken på Sverige som exceptionellt. Denna exceptionalitet ges betydelse genom att kopplas samman med moment som alltsomoftast hör mångkulturalistiska diskurser till – myten Sverige talas om som öppet, tolerant, solidariskt och det uttrycks en stolthet i att Sverige tar emot flest antal flyktingar per capita i hela EU. Därtill bevaras den dominerande kulturens normativa centralitet genom att tillskrivas en funktion som givare och erkännare av invandrare, flyktingar och minoriteter. Denna artikulation beskriver jag i avsnitt 2.3 som särskilt central för mångkulturalistiska diskurser. Genom att beskriva Sverige med dessa mångkulturalistiska moment, och därtill artikulera denna beskrivning som godartad och önskvärd, via en artikulation av asyl och medborgarskap som gåvor, så är det därmed tydligt att gåvodiskursen är placerad inom en mångkulturalistisk diskursordning. Ett undantag från detta är dock Skyttedals inlägg, som genom att koppla tacksamhetskravet till ett antal kulturella krav, och därefter göra denna uppsättning av krav till del av en mer restriktiv flyktingpolitik, snarare ter sig monokulturalistisk och assimilationistisk.
     Rättighetsdiskursen är däremot svårare att placera inom en mångkulturalistisk diskursordning, då dessa inlägg explicit ifrågasätter den centralitet som myten Sverige ges i de inlägg som utgör gåvodiskursen. Därmed ifrågasätts också beskrivningen av Sverige som exceptionellt öppet, tolerant, solidariskt, etcetera. Inom denna diskurs återfinns alltså en maktkritik som till viss del differentierar den från den definition av mångkulturalism som jag lagt fram i 2.3. Snarare speglar rättighetsdiskursen den postkoloniala kritiken av mångkulturalismen.
     Däremot så finns det beröringspunkter mellan rättighetsdiskursen och en rättighetsliberalism, genom centreringen av just rättighetsbegreppen. Liberalismen som politisk ideologi ligger, som beskrivit i 2.3, nära mångkulturalismen, vilken som bekant talar om gruppdifferentierade rättigheter. Detta rättighetsfokus gör att rättighetsdiskursen till viss del kan placeras inom en mångkulturalistisk diskursordning – det handlar om en partiell mångkulturalism som till viss del ifrågasätter den rådande mångkulturalistiska ordningens maktstrukturer.

6. 3 Appendix 3: Populärvetenskaplig framställning
Den 6 juni är Sveriges nationaldag, och dagen kommer som vanligt att firas på sina håll. Det kommer emellertid att ske i ett samhällsklimat där debatter och konflikter kring etnicitet samt kultur växer i både intensitet och omfång, medan högerextrema rörelser frodas och slår rot, samtidigt som människor på flykt från krigets Syrien söker skydd och trygghet i Europa.
     I den svenska debatten diskuteras ibland mångkultur. Sättet vi pratar om mångkultur på visar en särskild problematik som jag anser är central för att förstå dagens sociala och politiska konflikter kring kultur och etnicitet. Sverige betecknar sig officiellt som mångkulturellt – man kan t.o.m. tala om en mångkulturalism – men tvärtemot vad som ofta sägs så kan dock inte mångkulturalism sägas vara ett neutralt sätt att beskriva ett samhälle med många olika kulturella identiteter. Mångkulturalismen är en specifik åskådning, som utgår ifrån särskilda sätt att se på kultur och samhälle. Väsentligt för denna åskådning är synen på kultur som en relativt fast och sluten gemenskap, och uppfattningen att kulturer som befinner sig i minoritet ska kunna få erkännande av den kultur som innehar makten i ett särskilt land.
     Mångkulturalismen kan därför i sig själv sägas bära på en maktstruktur, där ett lands dominerande kultur tilldelas makt och företräde på kulturella minoriteters bekostnad. En officiell mångkulturalistisk hållning kan därför inte sägas vara någon garanti för jämlikhet mellan olika kulturella grupper, även om det ofta formuleras på det viset. En officiell mångkulturalistisk hållning leder lätt fram till att det egna landet ses som befriat från rasism och diskriminering, vilket istället riskerar att få motsatta effekter – det blir då svårt att uppmärksamma och motarbeta den rasistiska ojämlikhet som finns.
Med hjälp av diskursanalys kan denna problematik identifieras i en debatt som ägde rum för nästan exakt ett år sedan, just i samband med nationaldagen. Debatten initierades av skribenten Somar Al-Naher som skrev en krönika på Aftonbladets ledarsida med titeln "Jag vill ha en ursäkt och inte en ceremoni". I krönikan kritiserade Al-Naher den då nyligen stiftade lagen om att samtliga kommuner måste hålla så kallade "medborgarskapsceremonier". Al-Naher menar att denna lag är ett hån mot alla som genomlidit en asylprocess. Att få sitt medborgarskap firat av en stat som "[gjort] allt i dess makt för att bli av med [asylsökande]" beskrivs som en förolämpning.
     Al-Naher fick snabbt ett svar från före detta migrationsministern och nuvarande riksdagens vice talman Tobias Billström, som i ett facebookinlägg skrev att han tycker att Al-Naher "kan visa lite tacksamhet [...] över att det finns stater som Sverige som bryr sig".
     Efter Billströms inlägg debatterades frågor kring huruvida det är rimligt att avkräva tacksamhet från invandrare och flyktingar. I debatten kan man urskilja en dynamik som visar på hur föreställningen om Sverige som exceptionellt öppet och tolerant riskerar att förstärka den maktordning som den officiella mångkulturalismen kan sägas bygga på. Såväl de som kritiserade Al-Naher som de som försvarade henne valde nämligen att prata om asyl och medborgarskap som gåvor; på så vis förutsattes asyl och medborgarskap vara något som man får av någon eller något som någon skänker, och detta givande "någon" identifierades som föreställningen om Sverige.
     En sådan syn på asyl och medborgarskap leder lätt fram till att Sverige ses som exceptionellt generöst, öppet, tolerant, etcetera, vilket i sin tur leder till att de som kritiserar Sveriges asylmottagande som inhumant och exkluderande stämplas som "otacksamma". I enlighet med detta krävde många av inläggen i debatten att flyktingar och invandrare ska visa tacksamhet för sitt medborgarskap. Andra inlägg gick inte lika långt, men antog likväl att den naturliga reaktionen på att få asyl eller medborgarskap är att visa tacksamhet för Sveriges förmodade generositet.
     På så sätt ges talet om tacksamhet en viss funktion i relation till den maktordning som kan förknippas med Sveriges officiella mångkulturalism. Att kräva tacksamhet av invandrare och flyktingar, eller att anta att tacksamhet är en naturlig reaktion på att få asyl eller medborgarskap, blir ett sätt att säkerställa att invandrare erkänner bilden av Sverige som exceptionellt öppet och generöst, samt att invandrare erkänner den maktordning som den officiella mångkulturalismen vilar på.
     Sambandet mellan mångkulturalism, svensk exceptionalism och talet om tacksamhet kan verka obetydligt, men den självbelåtna självbild som förknippas med uppfattningen om Sverige som exceptionellt – vilken ligger till grund för just kravet på tacksamhet – riskerar att bli ett hinder i kampen mot rasism och ojämlikhet. Om kritik mot Sverige tolkas som uttryck för otacksamhet blir det omöjligt att bekämpa rasism och ojämlikhet. Därför måste den svenska mångkulturalismen tillåta självkritik. Det är endast genom kritik av det egna samhället som rasistiska strukturer kan upptäckas och bekämpas.

    






[1] Se 6.1 för en utförligare diskussion av Taylor och Kymlickas mångkulturalism(er).
[2] För en förtydligande redogörelse av gåvodiskursens och rättighetsdiskursens respektive förhållanden till mångkulturalism, se bilaga 6.2.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar