(ursprungligen skriven inom ramarna för b-kurs i idéhistoria, höstterminen 2015)
1962 släpptes Rachel Carsons banbrytande populärvetenskapliga bok Silent Spring. Carsons huvudpoäng - ett fördömande av hur kemikalieindustrins måttlösa produktion och marknadsföring av, samt den amerikanska allmänheten och diverse amerikanska myndigheters hänsynslösa användning av, diverse miljögifter, fått förödande konsekvenser på naturen, en poäng som i förlängningen innebar ett ifrågasättande av efterkrigstidens antropocentriska, på framstegstanken baserade, vetenskapsoptimism - mötte stöd från delar av det vetenskapliga samfundet och en stor del av allmänheten, men även ett envist motstånd från kemikalieindustrin.
1962 släpptes Rachel Carsons banbrytande populärvetenskapliga bok Silent Spring. Carsons huvudpoäng - ett fördömande av hur kemikalieindustrins måttlösa produktion och marknadsföring av, samt den amerikanska allmänheten och diverse amerikanska myndigheters hänsynslösa användning av, diverse miljögifter, fått förödande konsekvenser på naturen, en poäng som i förlängningen innebar ett ifrågasättande av efterkrigstidens antropocentriska, på framstegstanken baserade, vetenskapsoptimism - mötte stöd från delar av det vetenskapliga samfundet och en stor del av allmänheten, men även ett envist motstånd från kemikalieindustrin.
I ljuset av detta har boken å ena
sidan kallats för "the classic that launched the environmental
movement",[1]
vilket väl sammanfattar dess inflytande på sociala och politiska diskurser
kring människans samröre med naturen. Å andra sidan var den framgångsrika
kemikalieindustrin inte beredd att låta en kvinnlig forskare, utan doktorsgrad,
ifrågasätta dess trovärdighet och integritet.[2]
Smutskastningskampanjer startades, Carson och hennes förlag fick motta åtaliga hot om stämningar, vissa delar av det vetenskapliga samfundet ifrågasatte Carsons vetenskapliga legitimitet på tveksamma grunder.[3] En del av dessa smutskastningskampanjer och delegitimeringsförsök var att anklaga Carson för att ha kommunistsympatier.
Smutskastningskampanjer startades, Carson och hennes förlag fick motta åtaliga hot om stämningar, vissa delar av det vetenskapliga samfundet ifrågasatte Carsons vetenskapliga legitimitet på tveksamma grunder.[3] En del av dessa smutskastningskampanjer och delegitimeringsförsök var att anklaga Carson för att ha kommunistsympatier.
Carson var inte
kommunist. Dock finns det vissa poänger i Silent
Spring som kan läsas som antikapitalistiska.
Carson fokuserar onekligen det blinda vinstintresset som en huvudsaklig orsak
till miljögifternas breda spridning. I en känd formulering beskriver hon sin
samtid som "an era dominated by industry, in which the right to make a dollar
at whatever cost is seldom challenged”,[4] vilket
bär tydliga antikapitalistiska under- och övertoner.
Dessa antikapitalistiska poänger kan dock sägas vara inbäddade i en bredare kritik av den blinda framstegstankens primat, och dess antropocentriska tendens att förbise vissa värden. En sådan bredare rationalitetskritik kan läsas som såväl antikapitalistisk som antimarxistisk. Sörlin är nämligen i Naturkontraktet tydlig med att påpeka att även Marx tänkande, trots sin radikala antikapitalistiska kritik av kortsiktiga profitintressen, till viss del präglas av en tydlig framstegstanke som tar sig uttryck i en teknik- och vetenskapsoptimism.[5] Hos Marx blir "kontrollen över naturen" ett "grundvillkor för historiens progression".[6]
Denna intressanta dubbelhet (att det hos Carson finns poänger som kan läsas som antikapitalistiska, samtidigt som dessa poänger inordnas i en bredare kritik av en rent instrumentell syn på naturen som även kan sägas omfatta en marxistisk natursyn) som aktiveras just på grund av att Carson anklagades för kommunistsympatier, gör att jag skulle vilja titta på hur en marxistisk läsning av Silent Spring skulle kunna se ut. Avfärdas boken på marxistiska, framstegsoptimistiska, grunder, eller tas Carsons fruktsamma kritik av kapitalismen tillvara på?
För detta syfte har jag valt att läsa Sarah Greys "In defense of Rachel Carson", ursprungligen publicerad i tidskriften International Socialist Reviews 2008.
Dessa antikapitalistiska poänger kan dock sägas vara inbäddade i en bredare kritik av den blinda framstegstankens primat, och dess antropocentriska tendens att förbise vissa värden. En sådan bredare rationalitetskritik kan läsas som såväl antikapitalistisk som antimarxistisk. Sörlin är nämligen i Naturkontraktet tydlig med att påpeka att även Marx tänkande, trots sin radikala antikapitalistiska kritik av kortsiktiga profitintressen, till viss del präglas av en tydlig framstegstanke som tar sig uttryck i en teknik- och vetenskapsoptimism.[5] Hos Marx blir "kontrollen över naturen" ett "grundvillkor för historiens progression".[6]
Denna intressanta dubbelhet (att det hos Carson finns poänger som kan läsas som antikapitalistiska, samtidigt som dessa poänger inordnas i en bredare kritik av en rent instrumentell syn på naturen som även kan sägas omfatta en marxistisk natursyn) som aktiveras just på grund av att Carson anklagades för kommunistsympatier, gör att jag skulle vilja titta på hur en marxistisk läsning av Silent Spring skulle kunna se ut. Avfärdas boken på marxistiska, framstegsoptimistiska, grunder, eller tas Carsons fruktsamma kritik av kapitalismen tillvara på?
För detta syfte har jag valt att läsa Sarah Greys "In defense of Rachel Carson", ursprungligen publicerad i tidskriften International Socialist Reviews 2008.
Greys text utgör ett
tydligt försök att entusiastiskt omfamna Carson och hennes budskap. Genom en
läsning av Silent Spring som
tillskriver Carson djupa kritiska intentioner kan Carson artikuleras som en
tänkare som definitivt står till vänster på den politiska skalan. En sådan läsning
av Carson genomförs främst genom tre grepp.
För det första görs det genom att Grey förknippar Carson med diverse socialistiskt färgade signifikanter, som, även om de i sammanhanget parar ihop Carson med vänsterpolitik, inte explicit artikulerar Carson som just socialist, kommunist, marxist, etc.
Den främsta av dessa signifikanter är ”radical”. Genom detta epitet kan Carson tillskrivas en djup kritisk intention som kan tänkas sammanfalla med vänsterns miljöpolitiska kritik av samhället, utan att hon explicit behöver interpelleras som socialist. Redan i Greys inledande stycke skrivs det att Carsons bok ”helped radicalize millions of people”,[7] och senare i texten förklaras det att Carson fick möta så mycket motstånd just för att hon var så ”radical”.[8]
I textens andra stycke talas det dessutom om att Carsons ”radical legacy” inte på allvar förståtts eller omfamnats av såväl folk inom som utanför miljörörelsen.[9] I synnerhet har liberalfeminister, som ofta lyfter fram Carson som kvinnlig förebild, inte på allvar greppat radikaliteten i Silent Spring.[10] På så sätt skapas en distinktion mellan Greys läsning, som artikulerar Carson som just radikal, och andra läsningar, som ses som felaktiga just för att de inte greppat det radikala i Carsons budskap.
För det andra görs detta i hur konflikten mellan Carson och kemiindustrin artikuleras. Carsons motståndare interpelleras inom ramarna för en socialistisk begreppsvärld; de benämns som ”the Right”, ”profitable industries”, ”free market cheerleaders” m.m.[11] På detta sätt fokuseras just Carsons motstånd mot industrin och dess profitmotiv som grundläggande för hennes miljöpolitiska engagemang.
När detta görs artikuleras även implicit Carsons position inom ramarna för en socialistisk begreppsvärld, då hennes position kodas som motsatt motståndarnas. Eftersom att hon så tydligt ställs emot ”the Right” knyts hennes position implicit till ”the Left”.
För det tredje görs detta genom att ställa Carson på ”samma sida” som subjekt och kamper som förknippas med den socialism och vänsterpolitik. Främst görs detta genom att Carson kopplas samman med subjekt som ”workers”, ”housewives” och ”ordinary people”. Det miljöpolitiska budskap som Carson förmedlar beskrivs som liggandes i dessa subjekts intressen, då dessa subjekts – implicit undertryckta - röster får komma fram i framställningen: ”Silent Spring combined hard scientific evidence with the voices of ordinary American workers and housewives”.[12] Carson beskrivs därmed som representant för en undertryckt ”massa” som drabbats av miljögifternas verkningar, som omväxlande benämns som ”workers” och ”ordinary people”.
Även miljörörelsens förhållande till motståndet mot Vietnamkriget artikuleras på ett sätt som kopplar samman Carsons ekologism med vänsterpolitik. Grey beskriver nämligen det masspolitiska engagemanget mot Vietnamkriget som sammanstrålandes med, och förstärkandes, den av Carson initierade miljörörelsen.[13] Denna framställning skiljer sig stort från den Michael B. Smith gör:
För det första görs det genom att Grey förknippar Carson med diverse socialistiskt färgade signifikanter, som, även om de i sammanhanget parar ihop Carson med vänsterpolitik, inte explicit artikulerar Carson som just socialist, kommunist, marxist, etc.
Den främsta av dessa signifikanter är ”radical”. Genom detta epitet kan Carson tillskrivas en djup kritisk intention som kan tänkas sammanfalla med vänsterns miljöpolitiska kritik av samhället, utan att hon explicit behöver interpelleras som socialist. Redan i Greys inledande stycke skrivs det att Carsons bok ”helped radicalize millions of people”,[7] och senare i texten förklaras det att Carson fick möta så mycket motstånd just för att hon var så ”radical”.[8]
I textens andra stycke talas det dessutom om att Carsons ”radical legacy” inte på allvar förståtts eller omfamnats av såväl folk inom som utanför miljörörelsen.[9] I synnerhet har liberalfeminister, som ofta lyfter fram Carson som kvinnlig förebild, inte på allvar greppat radikaliteten i Silent Spring.[10] På så sätt skapas en distinktion mellan Greys läsning, som artikulerar Carson som just radikal, och andra läsningar, som ses som felaktiga just för att de inte greppat det radikala i Carsons budskap.
För det andra görs detta i hur konflikten mellan Carson och kemiindustrin artikuleras. Carsons motståndare interpelleras inom ramarna för en socialistisk begreppsvärld; de benämns som ”the Right”, ”profitable industries”, ”free market cheerleaders” m.m.[11] På detta sätt fokuseras just Carsons motstånd mot industrin och dess profitmotiv som grundläggande för hennes miljöpolitiska engagemang.
När detta görs artikuleras även implicit Carsons position inom ramarna för en socialistisk begreppsvärld, då hennes position kodas som motsatt motståndarnas. Eftersom att hon så tydligt ställs emot ”the Right” knyts hennes position implicit till ”the Left”.
För det tredje görs detta genom att ställa Carson på ”samma sida” som subjekt och kamper som förknippas med den socialism och vänsterpolitik. Främst görs detta genom att Carson kopplas samman med subjekt som ”workers”, ”housewives” och ”ordinary people”. Det miljöpolitiska budskap som Carson förmedlar beskrivs som liggandes i dessa subjekts intressen, då dessa subjekts – implicit undertryckta - röster får komma fram i framställningen: ”Silent Spring combined hard scientific evidence with the voices of ordinary American workers and housewives”.[12] Carson beskrivs därmed som representant för en undertryckt ”massa” som drabbats av miljögifternas verkningar, som omväxlande benämns som ”workers” och ”ordinary people”.
Även miljörörelsens förhållande till motståndet mot Vietnamkriget artikuleras på ett sätt som kopplar samman Carsons ekologism med vänsterpolitik. Grey beskriver nämligen det masspolitiska engagemanget mot Vietnamkriget som sammanstrålandes med, och förstärkandes, den av Carson initierade miljörörelsen.[13] Denna framställning skiljer sig stort från den Michael B. Smith gör:
Despite the initial uproar over pesticides there was a marked decline of the general public’s interest in the issue by 1965. Environmental activists kept the issue on the table but attention soon shifted to other social problems: student unrest, Vietnam War, racial tensions.[14]
Grey väljer, i motsats
till ovanstående, att framställa det som att miljöengagemanget intensifierades
av Vietnamkriget: det med vänstern så förknippade motståndet mot Vietnamkriget
blir sammankopplat med miljöengagemanget, och kodas därför som just
vänsterpolitiskt.
Carson kopplas även samman med Marx i slutet av texten. Det uttalas explicit att Carson”was not a Marxist”, men att hon ”fought against the same long-standing ideas of ’man’s dominion over nature’ that Karl Marx had opposed a century earlier”.[15]
Marx och Carson står alltså på samma sida, för miljöns egenvärde, mot industrin och dess profitmotiv. För att en sådan framställning ska vara möjlig krävs just ovanstående radikaliserande läsning av Carson, men även en läsning av Marx som förbiser hans antropocentrism.
En sådan läsning blir möjlig då Marx inte var entydigt antropocentrisk – som Michael Löwy påpekar präglas Marx av en viss dubbelhet när det gäller det ekologiska.[16] Framför allt hans tidigare skrifter präglas av en ”naturalism”, en syn på människan som sammanbunden med naturen,[17] som hör ihop med en kritik av kapitalismens exploatering av naturen, medan senare skrifter som Den tyska ideologin och Grundrisse till viss del innehåller en ”[okritisk] beundran för den kapitalistiska produktionens ’civilisatoriska’ insats och dess brutala tyglande av naturen”.[18] Marx måste alltså läsas selektivt för att kunna paras ihop med Carsons ekologism, på samma sätt som Carson måste läsas på ett särskilt ”radikaliserande” vis för att kunna paras ihop med Marx.
Carson kopplas även samman med Marx i slutet av texten. Det uttalas explicit att Carson”was not a Marxist”, men att hon ”fought against the same long-standing ideas of ’man’s dominion over nature’ that Karl Marx had opposed a century earlier”.[15]
Marx och Carson står alltså på samma sida, för miljöns egenvärde, mot industrin och dess profitmotiv. För att en sådan framställning ska vara möjlig krävs just ovanstående radikaliserande läsning av Carson, men även en läsning av Marx som förbiser hans antropocentrism.
En sådan läsning blir möjlig då Marx inte var entydigt antropocentrisk – som Michael Löwy påpekar präglas Marx av en viss dubbelhet när det gäller det ekologiska.[16] Framför allt hans tidigare skrifter präglas av en ”naturalism”, en syn på människan som sammanbunden med naturen,[17] som hör ihop med en kritik av kapitalismens exploatering av naturen, medan senare skrifter som Den tyska ideologin och Grundrisse till viss del innehåller en ”[okritisk] beundran för den kapitalistiska produktionens ’civilisatoriska’ insats och dess brutala tyglande av naturen”.[18] Marx måste alltså läsas selektivt för att kunna paras ihop med Carsons ekologism, på samma sätt som Carson måste läsas på ett särskilt ”radikaliserande” vis för att kunna paras ihop med Marx.
Ett marxistiskt
mottagande av Silent Spring kan
alltså se ut på ovanstående vis: ett mottagande som grundar sig på en läsning
av Carson där just de antikapitalistiska poängerna fokuseras, förstärks och
centraliseras. Carson kodas som ”radikal”, bl.a. genom att paras ihop med
subjekt, kamper och tänkare som traditionellt sett ”tillhört” vänstern – hon
görs därmed till möjlig att inordna i en vänsterpolitisk miljöanalys. Andra
samtida marxistiska läsningar – bl.a. Martin Empsons recension i Socialist Review,[19]
samt John Bellamy Fosters och Brett Clarks artikel ”Rachel Carson’s Ecological
Critique” i Monthly Review[20] –
följer liknande mönster, i de att de benämner Carson som ”radical” och parar
ihop henne med socialistiskt färgade rörelser, subjekt och tänkare, inte minst
Marx själv.
En intressant del av detta, som skulle kunna undersökas vidare i en annan text, är att det för ett sådant ihopparande krävs en särskild Marxläsning, som fokuserar hans tidigare ”naturalism”, och förbiser hans senare, mer antropocentristiska och teknikoptimistiska, tankar om naturen.
En intressant del av detta, som skulle kunna undersökas vidare i en annan text, är att det för ett sådant ihopparande krävs en särskild Marxläsning, som fokuserar hans tidigare ”naturalism”, och förbiser hans senare, mer antropocentristiska och teknikoptimistiska, tankar om naturen.
Litteraturförteckning
Bellamy Foster, John & Clark, Brett. ”Rachel Carson’s Ecological
Critique”. Monthly Review 59 no. 9
(2008). Hämtad från http://monthlyreview.org/2008/02/01/rachel-carsons-ecological-critique/, 5/10-15.
Carson, Rachel. Silent Spring.
Boston/New York City: Mariner/Houghton Mifflin Harcourt, 2002.
Empson, Martin. ”In perspective: Silent
Spring”. Socialist Review 63 no.
10 (2012). Hämtad från http://socialistreview.org.uk/374/silent-spring,
5/10-15.
Grey, Sarah. ”In defense of Rachel Carson”. International
Socialist Review 57 no. 1 (2008). Hämtad från http://www.isreview.org/issues/57/feat-rachelcarson.shtml,
5/10-15.
Lear, Linda. “Introduction by Linda Lear”. I Silent Spring, Rachel Carson, x-xix. Boston/New York City:
Mariner/Houghton Mifflin Harcourt, 2002.
Löwy, Michael. ”Från
Marx och Engels till ekosocialism”. Tidsignal
6 no. 2 (2010): 31-43.
Smith, Michael B. “’Silence, Miss Carson!’. Science, Gender and the
Reception of Silent Spring”. Feminist Studies 27 no. 3 (2001):
733-752.
Snaprud, Per. “Därför
smutskastas fortfarande Tyst vår”. Forskning
& Framsteg 47 no. 1 (2012).
Sörlin, Sverker. Naturkontraktet. Om naturumgängets idéhistoria.
Stockholm: Carlsson, 2001.
[1] Se omslaget till Carson 2002.
[2] Lear 2002, xvii.
[3] Smith 2001; Snaprud 2012.
[4] Carson 2002, 13.
[5] Sörlin 1991, 97-99.
[6] Ibidem, 98.
[7] Grey, 2008.
[8] Ibidem.
[9] Ibidem.
[10] Ibidem.
[11] Ibidem.
[12] Ibidem.
[13] Ibidem.
[14] Smith 2001, 748.
[15] Grey 2008.
[16] Löwy 2010.
[17] Ibidem, 32-33.
[18] Ibidem, 35.
[19] Empson 2012.
[20] Bellamy Foster & Clark 2008.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar