måndag 20 mars 2017

Public Enemy och ”det svarta folket”. Populärmusik, hip-hop och identitetspolitik.

I denna essä kommer jag att, ur ett kultur- och politiskt-teoretiskt perspektiv, analysera ett klassiskt hiphopalbum som är känt lika mycket för sin musikaliska innovation och kvalitet som för sina uttalat politiska texter. Det handlar om Public Enemys Fear of a Black Planet från 1990 som är närmast universellt erkänd som en av hip-hopens bästa verk.
     Mitt specifika syfte kan sägas utgå ifrån Richard Middletons artikel ”Locating the People: Music and the Popular” från antologin The Cultural Study of Music. I artikeln diskuterar Middleton olika populärmusikaliska artikulationer av begreppet/subjektet Folk (the People), vilka han menar ofrånkomligen finns immanenta i all musik som uppfattas eller uppfattar sig själv som popular.[1] I populärmusiken återfinns the people alltid, antingen som en addresseringspunkt eller som en inneboende figur i själva musiken eller texten. Där Middleton dock utgår ifrån kommersiell populärmusik som inte medvetet  eller explicit tar politisk ställning, och diskuterar hur denna elaborerar med komplexa konfigurationer av subjektet the People längs klass-, köns- och rasmässiga linjer, så har jag för intresse att diskutera vilka artikulationer av populära subjekt som kan tänkas uppstå inom medvetet politisk musik, dvs. musik som aktivt manar till politisk handling och/eller uttryckligen utgår ifrån någon form av politiskt tänkande. Middleton uttrycker nämligen en relativ pessimism inför den konventionella och kommersiella  popmusikens potential att mobilisera en artikulation av the People som kan tänkas föranleda politisk förändring.[2] Bör denna relativa pessimism gälla också när musikmaterialet i fråga medvetet diskuterar och artikulerar populära och politiska subjekt i syfte att mobilisera dessa för politisk förändring, eller finns det här större möjligheter? Här uppstår en spänning som jag anser intressant att undersöka. Vilka artikulationer av populära subjekt kan uppstå inom en populärmusik som medvetet försöker ingripa i politiska kamper, rörelser och utvecklingar?
     Inom ramarna för denna spänning så anser jag det vara synnerligen intressant att diskutera just artikulationer av populära subjekt inom politisk hiphopmusik eftersom att denna ofta diskuterar, politiserar och kritiserar orättvisor relaterade till ras, etnicitet eller kultur. Detta gäller i synnerhet Public Enemy – gruppen är välkänd för sina politiska texter, som ofta griper in i och berör raspolitiska konflikter och radikalt afroamerikanskt politiskt tänkande. Gruppen utgår ofta ifrån vad som upplevs vara den svarta minoritetens upplevelser och intressen i ljuset av amerikanska sociala och politiska utvecklingar. Det populära subjekt de artikulerar rör sig således i hög grad kring uppfattningar om ett ”svart” folk.
     Givet att begreppet the People genom den västerländska idéhistorien varit överbestämd av betydelser relaterade till nation, etnicitet, kultur och ras så är det särskilt intressant att se hur detta begrepp artikuleras av en populärmusikalisk grupp som alltså medvetet tar ställning mot rasism och eurocentrism.[3] Vilka artikulationer av populära subjekt uppstår inom en populärmusik som medvetet kritiserar och gör motstånd mot rasistiska, eurocentriska och koloniala underbetydelser som varit immanenta i tidigare västerländska artikulationer av just begreppet the People?
     Med Stuart Hall, Gayatri Spivak, Ernest Laclau och Chantal Mouffe, med flera, är det här nödvändigt att upprepa att det aldrig kan finnas något fördiskursivt Folk som direkt ”talar för sig självt” - att tro detta är att reifiera och hegemonisera särskilda berättelser som representativa utan att synliggöra de särskilda diskursiva och maktrelaterade processer genom vilka dessa uppkommer.[4] Istället är varje artikulation av ett populärt subjekt redan från början diskursivt och representativt – det finns inget subjekt som föregår representationen, utan snarare är det så att representationen skapar sitt eget subjekt.

Att kontrastera Public Enemy mot Erik Lundin

En läsning av Public Enemys artikulationer av ett svart populärt subjekt på Fear of a Black Planet är egentligen ganska svår att genomföra – skivan är oerhört tät, såväl textmässigt som musikaliskt, och präglas av tvära kast mellan olika ämnen och ett slags ”uppskjutande” där poänger och meningar sällan fullföljs helt och hållet innan andra ämnen börjar föras på tal. En möjlig ingång till att analysera artikulationerna av ett svart populärt subjekt kan vara att kontrastera dem emot hur en annan hiphoplåt, från en annan tid och en annan kontext, artikulerar ett liknande, ras- och etnicitetsmässigt ”annorlunda” populärt subjekt som står i motsättning till ett rasistiskt och eurocentriskt status quo. En sådan jämförelsepunkt kan återfinnas i Erik Lundins låt Suedi, som kom ut 2015, och som har beskrivits som bland de mest politiskt kraftfulla och nyanserade svenska hiphoplåtarna som kommit ut de senaste åren.
     Erik Lundins låt är intressant då det annorlunda populära subjekt som adresseras och presenteras i låtens text präglas av de instabiliteter, diskontinuiteter, och hybridtillstånd som ofta anses prägla diasporiska subjekt och dess (post-)koloniala och migrationsrelaterade kontexter.[5] Lundins text centreras kring berättelser om förortsmiljön som präglad av en mängd kulturellt och politiskt hybrida identiteter och praktiker, som redan från början är inlindande i olika typer av maktkonflikter och ojämlikheter. I Lundins värld finns det inga stabila identiteter eller grupper som föregår eller bestämmer olika konflikter eller maktstrukturer – varje identitetsformation är redan från början inlindad i olika konflikter och maktrelationer, och produceras inom dessa kraftförhållanden.
     För Lundin uppkommer denna insikt inte genom någon slags akademisk teoretisk reflexion, utan  genom ett återberättande av erfarenheter av en uppväxt i förortsmiljö, och de kulturella och politiska identiteter, praktiker och tillstånd som präglar och präglas av denna miljö. Han beskriver hur det i förorten kanske är ”bråkigt, men aldrig tråkigt, mångfaldigt flerspråkigt” och hur han under sin uppväxt  tagit del av såväl ”traditionellt svenska” praktiker - att ”ha Ketchup på det mesta” och titta på ”Björnes magasin och Pippi Långstrump” - som att ”kicka boll med Taiwan, sippa Ayran, mat från Thailand”.[6] Lundin beskriver på detta vis hur kulturella praktiker i förortsmiljön lösgörs från sina förmodade ”ursprung” och blir till delar av en allmän kulturell hybriditet. Även förortsslangen beskrivs på ett liknande kontextbundet och hybridiserat vis: ”Vi förvrängde dialekten, snodde massa ord från släkten, vad blev effekten? Förortsslang det gav respekten”.[7]
     Förortsslangen, och i förlängningen även förortsmiljön, är alltså inte ett ”möte” eller ett ”utbyte” mellan en mängd av olika för-existerande kulturer, utan ett tillstånd producerat i själva det Tredje Rummet, det hybrida och kommunikativa rum där mångfacetterade, disjunktiva och fragmentariska kulturella identiteter, praktiker och upplevelser uppstår och där förmodat ”autentiska” kulturers och identiteters existens som redan från början konstruerade blir uppenbara.[8] Allt detta är dock ständigt intrasslat i maktrelationer och strukturer, vilket blir uppenbart i Lundins text – det poängteras hur absurt det är att förorten, i all sin segregation och kriminalitet, bara befinner sig ”fjorton stopp från monarkin”, från centrums höga medelinkomster och kungahusets förmodade ”äkta svenskhet”, och hur den ojämlikhet och det annanskap som skapas av detta avstånd kan tänkas som orsaken till såväl kriminalitet som jihadism, eftersom att ”den som inte passar in gör allt för att stå ut, för att stå ut”.[9] Förortens kulturella praktiker och politiska former tar sitt ursprung i denna konflikt- och ojämlikhetssituation – konflikten föregås inte av dessa praktiker och former.
      Erik Lundins artikulation av ett annorlunda och populärt subjekt grundar sig alltså i ett tal om förtryckta, marginaliserade och segregerade subjekt som redan från början inbegripna i maktstrukturer, och som strukturerade och interpellerade genom dessa strukturer, snarare än i ett tal om en föregiven kulturell eller nationell essens som sedan inordnas i olika typer av politiska och kulturella konflikter och utbyten. Detta medför att hela förortsmiljön, och hela det hybrida tillstånd som den präglas av, politiseras – såväl ”ortenpolitik”, kriminalitet och jihadism, som förortsslang, Ayran, thaimat, präglas av politiska diskurser och strukturer. De politiska konflikter som strukturerar den rasmässiga ojämlikhet som på sätt och vis utgör låtens politiska kontext rinner genom samtliga av dessa fenomen – inte bara igenom en juridisk eller ekonomisk politisk struktur.

Fear of a Black Planets stabila svarta subjekt
Suedi
bär på en mängd av likheter med många av låtarna på Public Enemys Fear of a Black Planet. Förutom att såväl Erik Lundin som Public Enemy talar utifrån erfarenheter av rasmässig ojämlikhet och marginalisering i mestadels urbana miljöer, så finns det likheter i den textmässiga tätheten och komplexiteten. Det finns dock även en mängd skillnader. Att belysa och analysera dessa skillnader gör det möjligt att återge Public Enemys artikulation av ett populärt svart subjekt.
     Sammanfattningsvis så kan man nämligen säga att det i Public Enemys texter inte finns någon tillstymmelse till att grunda det Annorlunda populära subjektet i en grundläggande diskursivitet, och därmed i erfarenheter av diskontinuitet, instabilitet och orenhet, på det sätt som Erik Lundin gör. Istället är de svarta subjekt som Public Enemy talar till och om ständigt förbundna med varandra i och med sin gemensamma tillhörighet till en tydlig och kontinuerlig svart tradition av kultur, politik och musik som sammantaget bildar en slags kvasiessentiell identitet, som i sin tur formerar basen för själva den svarta politisk-kulturella identifikationen.
     Det handlar om en specifikt afro-amerikansk identitet, dvs. någonting som formats genom själva den amerikanska historien och framför allt genom slaveriet snarare än någon slags ”afrikansk” kulturell uridentitet. På detta vis finns det en viss likhet med Lundin i och med att det handlar om en diasporisk erfarenhet – dock handlar det för Public Enemy om en diaspora som i grund och botten ändå är förenad och sammanlänkad på mer än bara en imaginär nivå – genom ras i en närmast biologisk mening – och som genom den moderna historien kultiverat olika uttryck för den rasmässiga föreningen till en stor tradition. Det först efter den rasmässiga identifikationen som det svarta populära subjektet och dess kulturella uttryck tvingas in i maktrelationer och tvingas göra motstånd. Det finns här inget avbrutet, hybridiserat eller redan-från-början konstruerat, utan istället en stabil politisk och kulturell tradition som, även om den är diasporisk på ett grundläggande plan, föregår maktrelationerna och de politiska konflikterna i och med att själva identifikationen, själva gruppidentiteten och därmed själva det populära subjektet, grundas i någonting fördiskursivt.
      Det är i denna artikulation av det svarta populära subjektet, med tillhörande identitet, som ordet ”we” får betydelse i Public Enemys texter. Det populära och rasifierade subjektets relativa stabilitet är bl.a. uppenbart i låten Brothers Gonna Work It Out som, efter ett kort intro, utgör skivans egentliga öppningsspår. Här pratar Chuck D om att ”We rumble from our lower level”,  ”Three Stones From the Sun, We need a piece of this rock”, ”United we stand, yes divided we fall, together we can stand tall, brothers that try to work it out, they get mad, revolt, revise, realize, they're super bad”.[10] Den svarta befolkningen i USA talas om som stark i sin enighet, och som genom denna enighet kapabel till att genomdriva politisk förändring, som i just detta textstycke artikuleras som riktad mot att få en egen stat eller ett eget landområde - ”a piece of this rock”.
     Liknande artikulationer förekommer i albumets stora hit Fight the Power:
As the rhythm designed to bounce what counts is that the rhymes, designed to fill your mind, now that you've realized the pride's arrived – we got to pump the stuff to make us tough. From the heart, it's a start a work of art, to revolutionize, make a change, nothing's strange. People, people, we are the same, no, we're not the same cause we don't know the game. What we need is awareness, we can't get careless, you say what is this? My beloved, let's get down to business, mental self-defensive fitness.[11]
Vad som löper genom dessa rader är att Chuck D försöker aktivera och politisera en svart politisk subjektivitet som artikuleras som för-existerande och för-diskursiv, men som konstant blivit förtryckt. ”'Cause we don't know the game” - det svarta folket är uteslutet ur ”the game”, men själva ”vi:et” föregår ändå uteslutandet. För att motarbeta detta kräver Chuck D ”mental self-defensive fitness” och att ”the pride's arrived” - alltså en politisk aktivering och mobilisering av det ”vilande” populära, svarta subjektet.
     Detta svarta, populära subjekt utgör det ”we” som löper genom Chuck Ds texter. Vi:et han talar om är ständigt stabilt. I de tidigare nämnda citaten betonas ständigt den populära subjektivitetens grundläggande enighet och sammanbundenhet, för att sedan kopplas till mästersignifikanten ”black”.
     Detta är även uppenbart i hur Chuck D på vissa ställen diskuterar vad som beskrivs som problem inom ”the black community”. Problemen artikuleras som någon form av hot mot den grundläggande enigheten. Även dessa hot görs därmed till föremål för politisk handling, i syfte att stabilisera och kultivera den grundläggande och stabila svarta identiteten. I Brothers Gonna Work It Out är detta budskap uppenbart i själva titeln – den uttrycker att det finns vissa faktorer som hotar den svarta enigheten, men att dessa inte utgör några egentliga problem för att i slutändan kommer ändå the ”Brothers Work it Out”. Det förekommer även i textraden ”Teach a man how to be a father, to never tell a woman he can't bother”[12] - Chuck D kritiserar vad som upplevs som problem med faderskap inom the black community. Även här utgör the black community en enad, sammanlänkad populär subjektivitet som först efter själva sin konstitution, efter själva sin ursprungliga stabila och eniga sammansättning, riskerar att hotas av sociala problem. Själva subjektiviteten är inte i sig konstituerad genom sociala problem. Likaså är det först efter subjektivitetens ursprungliga konstruktion som den tvingas in i en monolitiskt underordnad position i samhället - ”we don't know the game” - och därmed lieras med vissa politiska intressen.
     Observationen att det finns svarta som förnekar eller sviker dessa politiska intressen leder dock inte fram till någon form av omartikulation av det svarta populära subjektets grundläggande stabilitet – istället inrättas en exorcistisk diskursiv mekanism för att utesluta avvikande eller förärdiska element ur den svarta subjektiviteten utan att dess stabilitet hotas: ”every brother ain't a brother, 'cause a black hand squeezed on Malcolm X, the man”.[13] Avvikelser från den stabila svarta subjektiviteten externaliseras därmed och görs till ”undantag som bekräftar regeln” medelst en exorcistisk gest - ”every brother ain't a brother”.
     Till skillnad från i Erik Lundins låt problematiseras därmed inte själva vi:et, själva den politiska och identitetsmässiga grunden för den populära subjektiviteten och dess eventuella instabilitet eller konstruerade natur, genom att själva dess kulturella och diskursiva grund relateras till, och dras in i, maktstrukturer och politiska konflikter. Snarare utgör den svarta subjektiviteten en stabil, grundläggande identifikation som först efter sin konstitution dras in i maktstrukturer och politiska konflikter. Dessa konflikter är ständigt närvarande i Chuck Ds texter: Burn Hollywood Burn talar om hur svarta historiskt porträtterats negativt inom den amerikanska filmindustrin; Anti-Nigger Machine kritiserar polisvåld och censur av svart musik; Revolutionary Generation diskuteras exploatering och diskriminering av svarta kvinnor. Arvet från slaveriet och Jim Crow förekommer ständigt som retorisk-diskursiva figurer. Dessa berättelser om förtryck och makt vävs dock inte in i en diskussion kring det svarta populära subjektets konstitution – det förblir stabilt.

Public Enemys bundenhet till tidigare traditioner av svart identitetspolitik
Det är också uppenbart att Public Enemys artikulation av ett svart populärt subjekt, deras ständiga hänvisningar till forna svarta radikaler och frihetskämpar, utgör ett försök att länka samman hiphopmusiken i allmänhet, och Public Enemys hiphopmusik i synnerhet, med en större svart kulturell och politisk tradition. Genom att hänvisa till, samt sampla tal ifrån, Malcolm X, Huey P. Newton, Khalid Abdul Muhammad, Louis Farrakhan, Assatu Shakur, samt i vissa stunder även Martin Luther King Jr. och Jesse Jackson, försöker Public Enemy etablera en kulturell intertextualitet där deras politiska budskap läses i samklang med tidigare svarta politiska rörelsers. Detta är också uppenbart i hur Chuck D rent musikaliskt använder sin röst – hans djupa stämma lånar en hel del från den svarta medborgarrättsrörelsens retoriska traditioner.
     Ur ett snävare perspektiv kan detta även läsas som ett försök att föra in hiphopkulturen i en större svart musiktradition. Med sin musik och med sina texter försöker Public Enemy peka på den svarta kulturens grundläggande enighet genom att trycka på för det första hiphopens bundenhet till svarta musikaliska traditioner genom att ständigt sampla en mängd av svarta artister och grupper, för det andra, som tidigare nämnt, hiphopens bundenhet till en svart radikal politisk tradition genom att ständigt utgå ifrån och referera till denna traditions främsta figurer och retoriska stilgrepp. Allt detta måste också ses som en del av Public Enemys försök att politiskt aktivera det stabila men ”vilande” svarta populära subjektet – man artikulerar hiphopen som ett politiskt instrument för att framdriva ”power to the people”, på ett sätt som gjorts av tidigare traditioner svart kultur och politik, men som anses ha gått förlorat i den politiska samtiden.
      Ur denna artikulation av det Annorlunda populära subjektet kan flera kopplingar med historiska kulturella och politiska formationer läsas. För artikulationen av den svarta befolkningen som en stabil kulturellt och politiskt enad subjektivitet är ju inget som Chuck D helt och hållet kommit på själv, utan bakom hans uttalanden finns det en hel historia av liknande artikulationer som griper in i, påverkar, och influerar hans tal på ett intertextuellt vis. Främst skulle jag vilja hävda att Public Enemys artikulation är nära besläktad med den moderna identitetspolitiken. Med ”identitetspolitik” menar jag här inte någon typ av nedsättande beteckning för ”icke-materiell” politisk verksamhet, på det sätt som det ibland används av ortodoxa marxister, utan helt enkelt en typ av politiska rörelser som till skillnad från mer poststrukturalistiskt influerade politiska rörelser inte direkt problematiserar eller dekonstruerar sina egna identitetsbegrepp.
      Som tidigare diskuterats så vilar Public Enemys artikulation av ett svart populärt subjekt på en fundamental stabilitet som kan sägas återfinnas i någon typ av rasmässig enhet, vilket medför en särskild politisk underordning och därmed särskilda politiska intressen. Detta är i det väsentligaste en artikulation som är som hämtad från 1900-talets moderna identitetspolitik – identiteten ses, som Sara Edenheim skriver, som ”medfödd, eller i alla fall statisk” och grundad i ”avgränsade och autonoma egenskaper som gruppen delar”, vilket blir till grund för en emancipatorisk politik grundad på ett sökande efter erkännande.[14] Chuck D ser den svarta populära subjektiviteten som grundad i en statisk rasmässig enighet, dvs. vissa avgränsade och autonoma egenskaper, vilka medför särskilda politiska positioner, vilket leder fram till en erkännande- och rättighetsbaserad politik – Chuck D vill ha ”a piece of this rock” och ”power to the people”, dvs. makt och erkännande åt det ”people” han artikulerar, en stabil svart populär subjektivitet.
      Den kritik som framförts mot den moderna identitetspolitiken bör alltså kunna föras fram även mot Public Enemy och deras artikulation av ett svart populärt subjekt. Inte helt förvånande har detta gjorts av bell hooks:
Who can take seriously, Public Enemy's insistence that the dominated and their allies 'fight the power' when that declaration is in no way linked to a collective organized struggle. When young black people mouth 1960s black nationalist rhetoric, don Kente cloth, gold medallions, dead their hair, and diss the white folks they hang out with, they expose the way meaningless commodofication strips these signs of political integrity and meaning.[15]
När Public Enemy utgår ifrån en reifierad och stabiliserad artikulation av en svart populär subjektivitet, utan att diskutera denna subjektivitet i termer av diskursivitet och makt, riskerar dess politiska uttryck att bara ses som konsekvenser av en förmodat inneboende ”identitet”, vilken lätt kan kommodifieras och passiviseras. Utan en tillräcklig kritisk politisering av själva identiteten i sig riskerar den politiska artikulationen av ett svart, populärt subjekt att helt förlora sin slagkraft och istället producera en essentialistisk bild av ”svart kultur” vilket gärna exploateras av diverse skivbolag, med mera. Jag håller i stort med bell hooks kritik och vill poängtera att hon med sin kritik även belyser det som jag tidigare diskuterat – just försöket att länka hiphopen i allmänhet, och Public Enemy i synnerhet, till en lång svart tradition av politisk kultur och kulturell politik, utan att det nödvändigtvis finns en reell politisk rörelse som förkroppsligar denna sammankoppling.
     Jag vill dock avslutningsvis hävda att det kan finnas vissa poänger med den typ av kvasiessentialistisk identitetspolitik som Public Enemy baserar sin artikulation av ett annorlunda populärt subjekt på – för en motståndsposition kan den utgöra en rent strategiskt fruktbar artikulation. Vi kan se detta i hur de antikoloniala rörelserna kunde befria sig från europeiska kolonisatörer genom att hävda rätten till en egen nationell identitet. Det var även genom en liknande strategisk essentialism som såväl medborgarrättsrörelsen som första och andra vågens feminism kunde driva igenom politiska och juridiska krav på rösträtt, icke-diskriminering, med mera.
    Problemen uppstår snarare efter att motståndet mot de juridiska, formella strukturerna genomförts. Vad gör man efter att man fått rätten till en egen nationell identitet, som i fallet med de antikoloniala rörelserna? Risken är här att samma hierarkiserande och exkluderande maktstrukturer och praktiker som ofta förknippas med europeiska nationalistiska projekt reproduceras. Vad gör man efter att man faktiskt avskaffat juridiska medel för diskriminering och förtryck, som i fallet med medborgarrätts- och kvinnorörelserna? Hur problematiserar man informellt, kulturellt eller diskursivt förtryck när själva ens politiska projekt utgår ifrån en stabil grund i, och hängivenhet till, själva de identiteter som förtrycket och diskrimineringen baserar sig på? För detta tror jag att en mer problematiserande, destabiliserande och självkritisk artikulation av ett populärt subjekt, likt den som Erik Lundin framför i Suedi, är nödvändig. Där kan man problematisera och dekonstruera identiteter samtidigt som man belyser och erkänner dess plågsamma grunder i makt- och dominansförhållanden, vilka får högst reella konsekvenser. Jag vill här även lyfta fram A Tribe Called Quests låt We the People.... som artikulerar ett populärt subjekt i termer av ekvivalens,[16] dvs. utifrån en ambition att göra olika gruppers liknande politiska underordningar till grund för ett politiskt alliansbygge. Detta är en betydligt mer flexibel och smidig artikulation än Public Enemys svarta nationalism: istället för ett stabiliserat och osmidigt identitetspolitiskt svart populärt subjekt så artikulerar A Tribe Called Quest ett mångfaldigt och flexibelt populärt subjekt vars interna beståndsdelar delar en gemensam grund i tilltagande politiskt förtryck, i att artikuleras som ”bad folks” av den styrande eliten:
We don't believe you 'cause we the people are still here in the rear, ayo, we don't need you (...) All you black folks, you must go. All you Mexicans, you must go. And all you poor folks, you must go. Muslims and gays, boy, we hate your ways. So all you bad folks, you must go.[17]





[1]    Richard Middleton. ”Locating the People: Music and the Popular”. I The Cultural Study of Music. A Critical Introduction, Martin Clayton, Trevor Herbert och Richard Middleton (red.), 275-287. 2 uppl. Abingdon-On-Thames: Routledge, 2011.
[2]    Middleton. ”Locating the People”: 283-287.
[3]    För diskussioner kring begreppet the People och dess relation till nationalism, rasism, eurocentrism, etc. se Middleton, ”Locating the People”: 275-280; Michael Hardt och Antonio Negri. Imperiet. Göteborg/Stockholm: Glänta/Vertigo, 2003 [2000]: 90-106; Ernesto Laclau och Chantal Mouffe. Hegemonin och den socialistiska strategin. Göteborg/Stockholm: Glänta/Vertigo, 2008 [1985]: 209-260.
[4]    Stuart Hall. ”Notes on Deconstructing the Popular”. I Cultural Theory and Popular Culture: A Reader, John Storey (red.), 477-487. 3 uppl. Harlow: Pearsons, 2006; Laclau och Mouffe, Hegemonin, 171-208; Gayatri Chakravorty Spivak. "Kan den subalterna tala?". I Subalterniseringen och den globala utopin, 207-273. Hägersten: Tankekraft, 2014 [1983].
[5]    Se Mark Slobin. "The Destony of 'Diaspora' in Ethnomusicology". I The Cultural Study of Music. A Critical Introduction, Martin Clayton, Trevor Herbert och Richard Middleton (red.), 96-106. 2 uppl. Abingdon-On-Thames: Routledge, 2011; Paul Gilroy. The Black Atlantic. Modernity and Double Consciousness. Cambridge, Mass.: Harvard University Press, 1993.
[6]    Erik Lundin. Suedi. RMH Sound, 2015.
[7]    Ibid.
[8]    Se Homi K. Bhabha. ”The Commitment to Theory”. I The Location of Culture, 28-56. Abingdon-Upon-Thames: Routledge, 1994; Jonathan Rutherford. ”Det tredje rummet. Intervju med Homi Bhabha”. I Globaliseringens kulturer. Den postkoloniala paradoxen, rasismen och det mångkulturella samhället, Catharina Eriksson, Maria Eriksson Baaz och Håkan Thörn (red.), 282-293. Nora: Nya Doxa, 1999.
[9]    Erik Lundin. Suedi.
[10]  Public Enemy. Brothers Gonna Work it Out. Def Jam Recordings, 1990.
[11]  Public Enemy. Fight the Power. Def Jam Recordings, 1989.
[12]  Public Enemy, Brothers Gonna Work it Out.
[13]  Public Enemy. Welcome to the Terrordome. Def Jam Recordings, 1990.
[14]  Sara Edenheim. "Vi måste tänka utanför oss själva". Helsingsborgs Dagblad. 2016-08-10. http://www.hd.se/2016-08-10/vi-maste-tanka-utanfor-oss-sjalva [hämtad 2017-03-19].
[15]  bell hooks. "Eating the Other. Desire and Resistance". I Black Looks. Race and Representation, 21-40. Boston, Mass.: South End, 1992: 33.
[16]  Laclau och Mouffe. Hegemonin: 187-195.
[17]  A Tribe Called Quest. We the People.... Epic, 2016.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar