fredag 13 januari 2017

Brister och begär i det politiska. Politisk ontologi i Ernesto Laclau och Chantal Mouffes Hegemony and Socialist Strategy samt Michael Hardt och Antonio Negris Empire.

(ursprungligen skriven som kandidatsuppsats i idé- och lärdomshistoria, höstterminen 2016)
Denna uppsats handlar om politisk ontologi – ett särskilt ämnesområde inom politisk teori som diskuterar vad det innebär att någonting är politiskt och hur detta bör tänkas för att utrymmen för politisk förändring ska kunna skapas.[1] Politisk ontologi kan till viss del sägas ligga till grund för alla politiska ideologier och teorier, men utgör även ett specialiserat teoretiskt fokus för en lös strömning av samtida kontinentala politiska tänkare. Fokus för denna uppsats är att analysera två betydande verk härrörandes ur denna strömning.
     Denna strömning har varit av betydelse dels för särskilda skolbildningar inom diverse samhällsvetenskapliga och humanistiska akademiska discipliner, dels för olika politiska rörelser som påverkat sentida politiska utvecklingar. Framför allt handlar det om oppositionella vänsterpolitiska grupper som hämtat  inspiration från politisk-ontologiska tänkare som Giorgio Agamben, Slavoj Zizek, Alain Badiou, Judith Butler, Ernesto Laclau, Chantal Mouffe, Antonio Negri och Michael Hardt och därefter lyckats få betydande inflytande på vänsterns politiska framgångar. För studiet av samtidens samhällsvetenskapliga, humanistiska och vänsterpolitiska idéhistoria är det därför av stor vikt att denna kontinentala strömning, och det politisk-ontologiska tänkande som utgör själva dess teoretiska hjärta, närstuderas och diskuteras.
     Den valda empirin för studiet av detta politisk-ontologiska tänkande är dels Hegemony and Socialist Strategy (1985) av Ernesto Laclau och Chantal Mouffe, dels Empire (2000) av Antonio Negri och Michael Hardt. [2] Dessa verk har valts då de är centrala för såväl de akademiska som de politisk-praktiska inflytanden som beskrivits ovan. Hegemony beskrivs inte sällan som en huvudsaklig inspiration för sentida vänsterpopulistiska rörelser (spanska Podemos, grekiska Syriza, med flera) samtidigt som den utövat påverkan på diskursanalytiska strömningar inom akademin.[3] Empire har däremot främst haft betydande inverkan på diverse utomparlamentariska vänsterströmningar (främst anti- och alterglobaliseringsrörelserna under tidigt 2000-tal, samt Occupyrörelsen efter 2008) samt på vissa strömningar inom samhällsvetenskapliga och humanistiska globaliseringsstudier.[4] För att ge sig i kast med det ovan beskrivna politisk-ontologiska tänkandet och dess inom- och utomakademiska inflytanden passar det sig därav väl att ta avstamp i just dessa verk.
     Det övergripande syftet med denna uppsats är därför att analysera de politisk-ontologiska ställningstaganden som görs i dessa verk, och därmed studera vilka teoretiska ramverk som produceras i stort, samtidigt som det innebär en analys av de praktiska politiska konsekvenser dessa kan tänkas få. I denna analys använder jag mig av Gadamers hermeneutik i syfte att få förståelse för de politiska teorierna i stort och de politiska ontologierna i synnerhet.
     Uppsatsen är upplagd på följande sätt: efter detta inledande avsnitt klargör jag mitt syfte och mina frågeställningar, för att sedan positionera min uppsats i relation till den tidigare forskning som gjorts kring Laclau och Mouffe och Negri och Hardt. Därefter diskuterar jag politisk ontologi som teoretiskt och idéhistoriskt begrepp samt min hermeneutiska metodologi, för att sedan inleda analysen med övergripande sammanfattningar och kontextualiseringar av de två verken. Sedan analyserar jag verkens politisk-ontologiska innehåll, vilka slutligen sammanfattas och diskuteras i ett avslutande avsnitt.



1.1. Specialiserat syfte och frågeställningar
Det specifika syftet med denna uppsats är att genomföra en komparativ närläsning av verken Hegemony and Socialist Strategy och Empire i syfte att analysera och jämföra deras respektive politisk-ontologiska ställningstaganden. För att uppfylla detta syfte används följande frågeställningar:
- Hur ser de allmänna politiska teorierna i Laclau och Mouffes Hegemony and Socialist Strategy respektive Negri och Hardts Empire ut?
- Hur utvecklar Laclau och Mouffe samt Negri och Hardt sina
politiska ontologier i de respektive verken?
- På vilka sätt kan verken, med avseende på ovanstående, kontrasteras och jämföras mot varandra?

1.2 Forskningsöversikt
Såväl Laclau och Mouffe som Negri och Hardt haft stort inflytande både inom och utanför akademin. På grund av detta finns det en hel del forskning som på olika vis för samman deras respektive tankegods och kontrasterar dem emot varandra. I det här avsnittet presenteras en övergripande översikt över detta forskningsfält i syfte att klargöra vilken position min studie har i relation till det.
     Tre övergripande teman präglar detta fält. Det första temat består av generella idéhistoriska redogörelser för olika vänsterpolitiska idéströmningar. Denna litteratur har överblickande ambitioner, och redogörelserna för Laclau, Mouffe, Negri och Hardt skrivs ofta i relation till en mängd andra vänsterpolitiska teoretiker inom ramarna för en övergripande idéhistorisk kronologi.[5] Explicita jämförelser mellan Laclau och Mouffe och Negri och Hardt är sällan förekommande, och i den mån de faktiskt förekommer är de kortfattade.
     Det andra temat består av forskning som undersöker samtida politiska rörelser och som i ljuset av dessa jämför Laclau och Mouffes och Negri och Hardts teorier. Ofta diskuteras vilken av de två teoribildningarna som bäst förklarar olika vänsterrörelsers sammansättningar och framgångar. Det kan handla om den venezuelanska bolivarianismen,[6] Zapatistarörelsen, [7] sociala rörelser som uppkom som reaktioner på globaliseringen kring millenieskiftet,[8] olika internetbaserade aktiviströrelser,[9] 2001 och 2002 års politiska oroligheter i Argentina[10] eller diverse såväl parlamentariska som utomparlamentariska rörelser och organisationer som uppstått i kölvattnet av 2008 års finanskris.[11]
     Det tredje temat består av politisk teori och filosofi som explicit jämför Laclau och Mouffes samt Negri och Hardts politiska filosofier. Ofta tar denna forskning avstamp i den ena teoribildningen i syfte att kritisera den andra, och därtill ofta med fokus på särskilda ämnesområden; det kan handla om revolutionär subjektivitet,[12] suveränitet och demokrati,[13] politiskt agentskap i relation till estetik,[14] samt politisk ontologi.[15]
     Det är främst i relation till detta tredje politisk-teoretiska tema som jag positionerar mig, även om jag till viss del även berör mig med de övriga. I forskningen kring Laclau och Mouffe och Negri och Hardt i allmänhet, och i det tredje temat i synnerhet, saknas det forskning som utifrån en neutral utgångspunkt analyserar deras politiska ontologier med huvudfokus på deras främsta verk, Hegemony respektive Empire. För att göra en djupgående analys av deras politiska ontologier, och sedan kunna diskutera deras akademiska och politiska inflytanden, är det nödvändigt att fokusera just hur de politiska ontologierna utvecklas i huvudverken, och därtill utan en bestämd preferens för det ena eller det andra paret teoretiker. Det är detta jag gör i föreliggande uppsats.


2 Teoretiska och metodologiska utgångspunkter
2.1 Politisk ontologi som teoretiskt begrepp
Innan analysen kan genomföras behövs en diskussion kring begreppet politisk ontologi. Denna diskussion leder fram till en definition av begreppet som sedan används som teoretisk utgångspunkt för analysen.
     I The Oxford Handbook of Political Science finns en artikel om politisk ontologi skriven av Colin Hay.[16] Hay redogör för begreppet politisk ontologi utifrån observationen att många statsvetare väljer att lämna diskussionerna om det ontologiska åt filosoferna. En sådan inställning är orimlig eftersom att varje samhällsvetenskaplig analys vilar på särskilda ontologiska antaganden. Att inte diskutera dessa riskerar att rendera den givna analysen oreflekterad.[17]

    
Denna diskussion vilar på Martin Heideggers distinktion mellan ontiska och ontologiska analyser av verkligheten. Där ontiska analyser fokuserar på existerande ting och dess inbördes relationer fokuserar de ontologiska på en djupare nivå av vara, där de existerande tingens faktiska existens blir till föremål för analys.[18] Inom politisk analys innebär detta en analys bortom de särskilda partierna, väljargrupperna, rörelserna, etcetera, i och med att det som analyseras snarare är villkoren för dessa entiteters existens som just politiska.
     Relationen till Heidegger förblir dock implicit. Explicit diskuterar Hay hellre den politiska ontologins relation till epistemologiska och metodologiska frågor inom statsvetenskapen.[19] Hay beskriver klassiska samhällsvetenskapliga dilemman – exempelvis den teoretiska frågan om relationen mellan struktur och agens – som i grund och botten ontologiska frågor som får sin huvudsakliga relevans i och med sina "epistemological and methodological consequences"[20].
     Det finns problem med detta fokus. För det första så riskerar Hay att försumma det som är intressant i sig i diskussioner kring det politisk-ontologiska. För det andra så förhåller sig inte Hay till den tidigare nämnda kontinentala filosofiska tradition som diskuterar ontologin och dess relation till politiken, då denna tradition sällan talar om ontologin med avseende på dess epistemologiska och metodologiska konsekvenser. [21] Såväl Laclau och Mouffe som Negri och Hardt arbetar med ontologiska diskussioner som återfinns inom detta kontinentala fält snarare än det anglosaxiska statsvetenskapliga fält Hay talar om. Min diskussion kring begreppet politisk ontologi kräver därför en diskussion av detta kontinentala filosofiska fält.
     Den kontinentala filosofiska diskussionen kring politisk ontologi har sin grund i Heideggers ontologiska filosofi.[22] Denna bygger på ovan beskrivna åtskillnad mellan det ontiska och det ontologiska, och delar därtill upp ontologin i en fundamental ontologi och en mängd regionala ontologier.[23] Den fundamentala ontologin, som Heidegger såg som sitt främsta intresseområde, rör sig med frågor kring det övergripande varat i sig; frågor kring hur det kommer sig och vad det innebär att saker är och existerar. De regionala ontologierna rör sig kring liknande frågor, men i relation till specifika delar av verkligheten. Den politiska ontologin är med denna definition en regional ontologi; den kretsar kring frågor om det politiska varat i sig, dvs. frågor kring vad det innebär att något är politiskt.
     Här är det möjligt att se att det kontinentala tänkandet kring politisk ontologi innebär något mer specialiserat än det som Hay diskuterar. För Hay utgörs den politiska ontologin av klargörande diskussioner kring vilka filosofiska verklighetsbilder som ligger till grund för konkreta epistemologiska och metodologiska beslut. Inom den kontinentala politiska teorin görs istället den politiska ontologin till ett centralt analysobjekt. Det handlar om att befatta sig med en undersökning av politiska existensformer bortom det ontiska utifrån specifika perspektiv och diskussioner som återfinns inom den kontinentala filosofin.
     De politiska ontologierna är således inom den kontinentala filosofin inte implicita filosofiska förutsättningar som ligger till grund för konkreta politiska analyser, utan snarare specialiserade filosofiska diskussioner som ser undersökningen av det politiska bortom det ontiska som intressant i sin egen rätt.
    Försöken att tänka politisk ontologi inom den kontinentala traditionen har ofta gjorts av tänkare som har ett förflutet i marxistisk politisk teori men som insett begränsningar i denna teoribildning och därefter försökt tänka nya politiska teorier utifrån politiska frågor av ontologisk natur.[24] Detta ursprung i marxismen innebär en vänsterpolitisk utgångspunkt, vilket medför ett inte helt okritiskt förhållningssätt till de ontologiska frågeställningarnas kopplingar till den konservative eller rentav nazistiske Heidegger.
    Här finns alltså en dubbel kritisk bundenhet dels till marxismen, dels till Heideggeriansk ontologi. Denna dubbla bundenhet leder till ett ontologiskt tänkande som under påverkan av marxismen betonar den historiska förändringens betydelse och därför kritiserar Heidegger och övriga traditionella ontologers tendens att tänka ontologin som något statiskt, samtidigt som marxismen kritiseras för att ta dialektiken för given som en universellt giltig verklighetsbild som inte behöver motiveras ontologiskt.[25]
     Hur sammanfattar man då bäst begreppet politisk ontologi i ljuset av detta kontinentala politiska tänkande? Carsten Strathausen bidrar i artikeln "A Critique of Neo-Left Ontology" med en inringning av hur begreppet bör definieras utifrån läsningar av teoretiker som förknippas med samtida politisk ontologi. Strathausen tar tydligt fasta på det konkret politiska samt det historiskt kontingenta i denna typ av tänkande. De samtida kontinentala politiska ontologerna anses inte ha för intresse att beskriva det politiska varats eviga och sanna natur utan snarare att bygga upp en teori om det politiska som skapar ontologiska utrymmen för radikal politisk förändring.[26] På detta sätt fungerar de politiska ontologierna som "[heuristic devices] for the historically contingent construction of a different 'nature' from the one we presently inhabit",[27] alltså som avessentialiserade ontologisk interventioner i den nuvarande politiska världen i syfte att tänka fram en annorlunda värld.
     Med utgångspunkt i Strathausens betoning av det historiskt kontingenta och det konkret politiska väljer jag att definiera politisk ontologi som ett fält av mångfaldiga politiska teorier som på ett eller annat sätt försöker tänka det politiska bortom dess ontiska manifestationer. Ett sådant tänkande genomförs i hög grad i syfte att teoretisera fram ontologiska utrymmen för radikal politisk förändring. Det innebär inte att man enbart beskriver de filosofiska förutsättningarna för ens konkreta epistemologiska och metodologiska val och hållningar, som i Hays definition, utan att man ser det som essentiellt i sig att diskutera det politiska varat bortom det ontiska. Detta medför att man till viss del använder sig av Heideggers definition av det ontologiska samtidigt som man kritiserar traditionell Heideggerianism för att vilja etablera essentialistiska och ahistoriska ontologier utan utrymmen för politisk förändring.
     Eftersom att jag med min definition av politisk ontologi centrerar tänkandet kring politisk förändring är det rimligt att inleda analysen med redogörelser för de begrepp som Laclau och Mouffe och Negri och Hardt använder för att bestämma utrymmen för politisk förändring: antagonism/kontingens respektive virtualitet/potentialitet. Utifrån dessa begrepp är det möjligt att expandera och redogöra för övriga beståndsdelar av deras politiska ontologier. Innan analysen kan genomföras är det dock nödvändigt med en redogörelse för min analysmetod.

2.1 Den hermeneutiska cirkeln och begreppet förståelse
Den metod jag använder för att besvara mina frågeställningar är textanalytisk. Frågeställningarna besvaras genom närläsningar av de verk som utgör uppsatsens material. Textanalytisk metodologi innebär dock inte enbart insamling och generell läsning av textbaserad data utan även särskilda teoretiska hållningar till texten som ligger till grund för analysen. En textanalytisk metodologi förutsätter med andra ord en teoretiskt grundad analysmetod. Den analysmetod jag använder är inspirerad av den hermeneutiska traditionen.
     Inom samtida humaniora och samhällsvetenskap brukar Hans-Georg Gadamer anses vara den mest inflytelserika hermeneutikern. Gadamer skiljer sig till viss del från tidigare hermeneutiker i det att han betonar att poängen inte är att sätta sig in i textförfattarens "själsförfattning" eller dylikt, utan snarare att tolka och förstå textens mening.[28] Detta innebär en kritik av hermeneutik som baserar sin tolkningslära antingen på infall och impulser eller på biografisk information om författaren. Gadamer förespråkar istället en tolkning som utgår ifrån "sakerna själva": själva textens meningskonstruktion.[29]
     Ett grundläggande begrepp för Gadamer, och hermeneutiken i stort, är den hermeneutiska cirkeln.[30] Begreppet betecknar de olika cirkulära processer som bestämmer förståelsens natur. Först och främst handlar det om de rörelser mellan helhet och delar som aktiveras under läsprocessen. Vid en inledande läsning av en text har läsaren en given förförståelse av texten som helhet. Vid tolkningen av textens enskilda delar kommer dock detta "utkast" till förståelse av helheten att modifieras och ersättas av ett nytt utkast, vilket i sin tur betingar den vidare förståelsen av delarna, vilket i sin tur ytterligare producerar nya utkast för förståelse av helheten, och så vidare.[31]
     Kanske är det egentligen bättre att referera till förståelsens process som en spiral. Spiralbilden illustrerar nämligen också Gadamers tanke om att en objektiv full förståelse för textens mening aldrig kan uppnås. Det vi bör sträva efter är istället rimligare och rimligare förståelser, eller åtminstone mer och mer koherenta förståelser, ju längre ner i spiralen vi kommer.
     Just begreppet förförståelse är också av stor betydelse för Gadamer, då det berättar om förståelsens dialektiska eller dialogiska natur.[32] Till skillnad från en del klassiska hermeneutiker som ville uppnå förståelse genom att frånsäga sig alla historiskt betingade fördomar menar Gadamer att det aldrig kan finnas någon obetingad förståelse. Vi går alltid in i texten med en förutfattad mening eller förståelse vilken är betingad av vår givna historiska kontext. Man bör ej sträva efter att arbeta bort eller frånsäga sig dessa för-meningar eller förförståelser: de bör istället uppfattas som nödvändiga komponenter i den hermeneutiska processen.
     I detta bör den hermeneutiska processen betraktas som dialektisk eller dialogisk – "[t]olkningen och förståelsen själv fattas som en kunskapsprocess som har karaktären av ett 'samtal' mellan uttolkaren och det som tolkas, en dialog, vid vilken en fråga ger upphov till ett svar som i sin tur leder till en ny fråga".[33] Detta innebär också med nödvändighet att det inte enbart är textens kontext som inverkar på tolkningsprocessen, utan även uttolkarens kontext. Gadamer benämner dessa betingande kontexter för horisonter och betecknar tolkningsprocessen som en process av horisontsammansmältning som kan resultera i etablerandet av en gemensam mening.[34]
     Jag använder mig av hermeneutik i den föreliggande uppsatsen först och främst genom att det är just förståelse av verken och deras respektive politiska ontologier som jag vill uppnå. Till skillnad från en uppsats av mer dekonstruktionistisk eller ideologikritisk natur har jag inte för huvudsakligt syfte att bryta ned, kritisera eller dekonstruera materialets konstruktioner av mening, utan tvärtom sätta mig in i dem och tolka dem.
     I detta gör hermeneutiken mig medveten om mina egna förståelseprocesser. Jag tar aktivt hänsyn till de förutfattade meningar jag har om texterna och försöker analysera hur dessa raseras och/eller modifieras av förnyade förståelser av enskildheter och delar i texterna. Detta görs dock huvudsakligen inte explicit i den föreliggande uppsatsen utan figurerar mest som implicit metodologisk förutsättning.
     Jag är också medveten om de förståelsemässiga rörelserna mellan helheter och delar. Förutom att jag betraktar de enskilda orden som delar av helhetliga meningar som i sin tur är delar av helhetliga argumentationer, etc, ser jag verkens politiska ontologier som delar av de helhetliga verken, där förståelsen av det ena med nödvändighet betingar det andra. Mer konkret kan de delar som konstruerar de politiska ontologierna som helheter sammanfattas i två teman. F
ör det första redogörelser för det politiska varat i sig, dvs. diskussioner kring vad som konstituerar det politiska som existensform. Detta inbegriper med nödvändighet kring vad som menas med politisk makt, politiskt motstånd och politisk förändring i de två verken. För det andra redogörelser för hur den politiska världen bör förändras, och hur detta bör genomföras givet de särskilda uppfattningarna kring det politiska som existensform.
     Begreppen horisont och kontext spelar också stor roll för min framställning i det att jag lägger vikt vid verkens historiska situeringar och sätten på vilka dessa kan tänkas betinga meningsinnehållen. Detta förorsakar redogörelser för verkens historiska kontexter. Därtill genomförs läsningen med en medvetenhet om mina egna förståelsehorisonter.
     Jag vill dock betona att jag är medveten om att det finns en viss teoretisk problematik kring frågan om textens respektive kontextens gränser – var tar texten slut och kontexten vid, och hur är det möjligt att undvika att göra ett fastställande av detta till en skiljelinje mellan ren textuell kontingens och ren historisk bestämning? En lösning har föreslagits av Victoria Fareld som menar att även de förhållanden som traditionellt betecknas som kontextuella måste läsas och tolkas som meningsfulla fenomen; även dessa måste betraktas som texter i viss mening.[35] Förhållandet mellan kontext och text slutar därmed att vara ett förhållande mellan en bestämmande bas och en bestämd överbyggnad och börjar istället anta formen av en ömsesidig intertextualitet – dvs. ett tillstånd där olika samexisterande texter griper in i och betingar varandra. Jag har tagit fasta på detta i mina kontextualiseringar av de respektive verken. Jag betraktar inte kontexterna som givna och bestämmande utan tvärtom som konstruerade och textuella förhållanden som måste tolkas, läsas och redogöras för i den mån de uppenbart griper in i och betingar det givna materialet.


3 Analys
I detta avsnitt analyserar jag materialet utifrån mina frågeställningar och teoretisk-metodologiska utgångspunkter. Inledningsvis sammanfattas de två verkens innehåll och kontextuella förhållanden. Därefter följer den konkreta analysen av verkens politisk-ontologiska ställningstaganden. Som tidigare nämnts inleds denna analys med redogörelser för de två begreppsparen kontingens/antagonism samt virtualitet/potentialitet, varav det förra återfinns hos Laclau och Mouffe och det senare hos Negri och Hardt, för att sedan expandera kring verkens övergripande ontologiska teoretiseringar.

3.1 Sammanfattning och kontextualisering av Hegemony and Socialist Strategy
Hegemony and Socialist Strategy (1985) är skriven av paret Ernesto Laclau och Chantal Mouffe som båda har bakgrund inom olika marxistiska strömningar såväl inom som utanför akademin. Hegemony skrevs i en kontext där "marxismen levde på lånad tid".[36] Efter ett uppsving i samband med 1968 års studentrevolter och allmänt vänsterpräglade samhällsklimat började marxismen ifrågasättas av poststrukturalistiska och postmodernistiska filosofer.[37] Michel Foucault kritiserade marxismens ekonomistiska rationalism för att förtingliga sociala relationer och underskatta meningsskapande förhållanden utanför produktionsrelationerna. Tänkare som Jean-Francois Lyotard och Jean Baudrillard gick ännu längre och proklamerade slutet för modernitetens stora berättelser om samhällets rationella utveckling.[38]
     Sådana teoretiska vändningar ägde dock inte rum i ett vakuum, utan i ett samhälle som präglades av stora förändringar. 1970-talets lågkonjunktur, 1973 års oljekris, övergången från industri- till tjänstesamhälle och en ny typ av sociala strider orsakade kriser i de keynesianska välfärdsstatssystem som dominerat de västerländska nationernas politiska ekonomi under efterkrigstiden.[39] Därtill hade en process av avkolonisering i Afrika och Asien försvagat de europeiska imperier som dominerat sedan 1800-talet.[40]
      På många håll i världen verkade det som att en nyliberal ekonomisk politik skulle komma segrande ur dessa förändringar.[41] 1979 vann Margaret Thatcher valet i Storbritannien och året därpå vann Ronald Reagan presidentvalet i USA. I Sverige inledde det sena sjuttiotalets borgerliga regeringar och det tidiga åttiotalets socialdemokratiska regeringar en nedmontering av välfärdsstaten. För vänstern utgjorde detta ett nederlag. Den marxistiska vänstern gavs trots en krisande kapitalism inte mandat att genomföra sitt politiska projekt och verkade därtill misslyckas med att fånga upp de nya sociala rörelser som blossat upp sedan 1970-talets början. Vänstern såg feministiska, antirasistiska, miljöpolitiska och fredsvurmande rörelser som hot snarare än tillgångar. Det i kombination med att marxismen ansågs sakna verktygen för en verkligt kritisk analys av den nya samhällsordningen, och en trovärdig politisk vision för förändringen av den, är troligtvis en del av vad som orsakade marxismens fallande stjärna i slutet på 70-talet.
     Det är i detta tillstånd av "teoretisk kris" och förvirring över snabba samhällsförändringar som Hegemony and the Socialist Strategy skrevs. I förordet till andra upplagan skriver Laclau och Mouffe att Hegemony baserades på insikten om att marxismen vid slutet av sjuttiotalet "had clearly reached an impasse" efter sextiotalets period av relativ blomstring – en "impasse" orsakad av "an increasing gap between the realities of contemporary capitalism and what Marxism could legitimately subsume under its own categories".[42]
     Syftet med boken är således att gå i dialog med den marxistiska traditionen i ljuset av de nya historiska situtationerna och sociala rörelserna. Projektet är sammanfattningsvis ett försök att dekonstruera marxismen i syfte att etablera en postmarxism. Det handlar om en utveckling av "certain intuitions and discursive forms within Marxism" mot en bakgrund av att det inte längre är möjligt att "the concepts of subjectivity and classes developed by Marxism".[43] Syftet är att konstruera ett nytt politisk-teoretiskt ramverk för vänstern, som grundar sig på en "ontology of the social" som undviker marxismens begränsningar men behåller vissa av dess styrkor och viktiga begrepp.[44]
     Det främsta av dessa begrepp är titelns hegemoni; det är genom att bearbeta detta begrepp bortom dess status som en komplementär tankefigur inom den marxistiska teorin, och istället teoretisera begreppet som grund för en social och politisk ontologi och därmed avlägsna dess brister, som en postmarxism kan utvecklas.[45]

Hur genomförs då detta ambitiösa projekt? Kapitel 1-2 utgörs av en genealogi över hegemonibegreppet, alstrad genom dekonstruktionistiska läsningar av marxistiska nyckeltexter.[46] Genealogin når sin slutpunkt där Laclau och Mouffe  själva explicit och positivt definierar hegemonibegreppet, vilket leder fram till en postmarxistisk social ontologi.
     Liksom deras egen postmarxism utvecklades hegemonibegreppet som svar på en kris – en kris för den marxistiska tesen att den kapitalistiska ekonomin förr eller senare kommer renodla samhällets klassammansättning till två absolut antagonistiska poler, vilket föranleder arbetarklassens enande och omstörtande av kapitalismen.[47] Vid 1890-talets ekonomiska kris tycktes det en trolig hypotes: allt fler proletariserades och antagonismen mellan klasserna verkade oerhört stark. När krisen klingade av under sekelskiftet började dock den marxistiska determinismen te sig mer och mer osannolik: klasserna fragmenterades på nytt.
     Hur skulle de socialdemokratiska partierna hantera denna oregelbundenhet i historien? För teoretiker som Kautsky, Luxemburg och Bernstein blev lösningen vad Laclau och Mouffe begreppsliggör som en double void: en dualism mellan den dialektiska materialismens nödvändiga förutsägelse om klassernas massifiering och de kontingenta historiska utvecklingar som begränsar sådana förutsägelser.[48] Dessa två fungerar dock inte som positiva bestämningar som sammantaget används för att tolka en given socialitet: snarare ses de som "antithetical logics which only interact with each other through the reciprocal limitation of their effects" vilket leder till självmotsägelser.[49] Den kontingenta, spontana logiken beskriver klassnödvändighetens begränsningar, men tillåts samtidigt inte ges en egen positiv, teoretisk bestämning – den begränsas av nödvändighetens logik.
     En liknande problematik präglade den ryska socialdemokratin under det tidiga 1900-talet.[50] Dessa propagerade för en socialistisk revolution, men fann svårigheter i att Marx nödvändiga historiska utveckling inte inträffat i Ryssland: plötsligt stod Ryssland inför en proletär revolution utan att borgerskapet genomfört en demokratisk revolution med tillhörande industrialisering. Det är här begreppet hegemoni börjar förekomma i Plechanovs och Trotskijs skrifter.[51] Begreppet betecknar den process vari en klass tar på sig en annan klass historiska uppgifter – borgerskapets demokratisk-revolutionära uppgifter hegemoniseras av proletariatet. På så sätt genomförs en kontingent artikulering av den historiska situationen – proletariatet etablerar ett klassamarbete under sitt egna ledarskap som inte är givet av den marxistiska matrisen för den historiska utvecklingen – samtidigt som historiens nödvändighet behålls i framställningen vilken förhindrar det hegemoniska och kontingenta från att teoretiseras positivt – de historiska uppgifternas klasskaraktär behålls in i det sista. Även denna teoretisering präglas av således den dubbla tomheten.
     Denna dubbla tomhet börjar först överges i och med Gramscis positiva teoretisering av hegemonibegreppet. Hos Gramsci ges nämligen det artikulatoriska, kontingenta momentet en central roll i den politiska kampen.[52] Till skillnad från hos Lenin handlar inte hegemonin om proletariets klassmässiga ledarskap över vissa kamper utan om ett moraliskt och intellektuell ledarskap. Av detta produceras kollektiva viljor som är baserade i just kontingenta och artikulatoriska hegemoniska praktiker snarare än klassmässig nödvändighet.
      Gramsci överskrider alltså till viss del den ekonomiska essentialism som är vanligt förekommande inom marxismen. Dock bara till viss del: Gramsci behåller en idé om ekonomin som bestämmande i sista instans. Laclau och Mouffe ser det därmed som sin uppgift att teoretiskt renodla de tendenser i Gramscis tänkande som ger de artikulatoriska och hegemoniska praktikerna en central bestämmande roll på det politiskt-ontologiska planet.[53]
     Detta genomförs i kapitel tre. Här lägger Laclau och Mouffe explicit fram sin politiska ontologi. De börjar med att konstatera att den mest radikala implikationen hos Gramsci är förnekandet av varje föreställning om samhället som en bestämd och regelbunden enhet.[54] Givet att den artikulatoriska praktiken är i centrum för det politiska, och att den artikulatoriska praktiken innebär framställningen av något artificiellt, är det omöjligt att se samhället som helt och hållet "suturerat". I själva verket är själva objektet "society" omöjligt – det sociala fältet kan inte reduceras till en singulär bestämd enhet.[55]
     Av detta följer två konsekvenser. För det första ser Laclau och Mouffe det sociala som präglat av överbestämningens snarare än dialektikens logik.[56] Där dialektiken innebär att tesen och antitesen förenas i en syntes, präglas överbestämningen av multikausala och komplexa utvecklingar som skapar en osäker mångfald av synteser och betydelser. Det sociala blir omöjligt att suturera genom en reducering av denna överbestämning till effekterna av en enda bestämd princip. För det andra ser Laclau och Mouffe det sociala som helt och hållet diskursivt konstruerat.[57] Det finns ingen förutbestämd ordning som bestämmer eller reglerar det språkliga, utan själva hela det sociala fältet är ett resultat av överbestämda praktiker som diskursivt konstruerar såväl materiella som mentala ordningar. Det sociala uppträder som en obestämbar terräng av kontingens – det kontingenta och politiska momentet i "the double void" tillåts ta över hela det sociala fältet.
     Den artikulatoriska praktiken återfinns som positivt teoretiserat fenomen inom ramarna för denna diskursiva konstruktion av verkligheten.
[We] will call articulation any practice establishing a relation among elements such that their identity is transformed as a result of the articulatory practice. The structured totality resulting from the articulatory practice, we will call discourse. The differential positions, insofar as they appear articulated within a discourse, we will call moments. By contrast, we will call elements any difference that is not discursively articulated.[58]
De diskursiva formationer som bestämmer det sociala är således orsakade av artikulatoriska praktiker – varje social praktik som ordnar det sociala som en given diskurs – och består av differentiella positioner.[59] Diskurserna är i detta enade genom en särskild intern regelbundenhet som tillskriver momenten olika betydelser genom deras skillnadsrelationer till andra moment.
     Ingen diskursiva artikulation kan dock slutligen bestämma samhället. Givet den diskursiva artikulationens status som just praktik på en terräng som saknar ett transcendent signifikat som kan garantera riktigheten i varje diskurs blir varje del av det sociala överbestämt av flertalet artikulatoriska praktiker som strider om att få beteckna och bestämma det sociala.[60] Varje enskild diskurs riskerar att undermineras av ett yttre fält bestående av andra artikulationer som föreställer sig det sociala på annorlunda vis. På detta vis blottas det kontingenta i varje artikulatorisk praktik, och ingen fixering av det sociala kan därför vara helt lyckad. Det sociala är dock heller aldrig helt och håller oartikulerat eller obestämt – givet att det finns artikulatoriska praktiker som gör avtryck på samhället och ordnar saker och ting på särskilda vis kan särskilda diskursiva bestämningar ses som mer fixerade än andra.
     De artikulatoriska praktikernas strider om den diskursiva bestämningen av världen är för Laclau och Mouffe grunden för all politik, för det politiska varat bortom det ontiska. Politik är därför för Laclau och Mouffe något som väsentligen grundas i obestämbarhet. Erfarenheten av denna obestämbarhet benämns av Laclau och Mouffe som det socialas gräns – en gräns som går inom det sociala som begränsar varje möjlighet till objektivitet. Det är denna gräns som Laclau och Mouffe benämner antagonism.[61] Antagonismen visar sig när en given artikulation konfronteras med sin egen negation, eller snarare en annan artikulation inom samma politiska fält. På så sätt uppenbarar sig båda artikulationerna som kontingenta och gränserna för det socialas bestämbarhet visar sig. Detta undergrävande sker enligt Laclau och Mouffe genom att en relation of equivalence etableras där två eller flera artikulationer konfronteras med varandra.[62] Detta gör att varje given diskurs nödvändighet undermineras – momenten förvandlas till element – vilket medför att den givna diskursen enbart kan enas i sitt negativa förhållande till den motsatta diskursen. Elementen på varsin sida konfrontationen förenas alltså i sin ekvivalens med varandra.
     Det är utifrån denna politiska ontologi som Laclau och Mouffe teoretiskt bestämmer hegemonibegreppet. Hegemoni beskrivs som något som kan existera på ett fält av flertalet antagonistiska artikulatoriska praktiker. Hegemonin är en särskild typ av politik, en särskild typ av artikulation, som formerar ett relativt enande inom ett särskilt politiskt fält, ett historiskt block, genom att etablera en ekvivalensrelation och därefter förflytta gränserna för striden om stängningen av det sociala genom att undergräva de andra diskurserna till sin egen fördel, vilket ger den hegemoniska formeringen möjlighet att faktiskt göra avtryck på det sociala.[63]
     Utifrån detta hegemonibegrepp konstruerar Laclau och Mouffe sin vision för vänsterns framtid: radikaldemokratin.[64] Vänstern bör överge varje essentialistisk föreställning om det socialas bestämbarhet och istället försöka sig på att radikalisera de emancipatoriska undertoner som finns immanenta i den mångfald av demokratiska kamper som förts under moderniteten. Genom att anamma den radikala demokratin som politiskt mål kan de begrepp om rättvisa, jämlikhet och frihet som finns i dess centrum radikaliseras och göras till grund för en uppsättning långtgående krav som förenar den socialistiska rörelsens mål med de nya sociala rörelsernas.



3.2 Sammanfattning och kontextualisering av Empire
Empire gavs ut år 2000 och är skriven av Michael Hardt och Antonio Negri; två författare som är kända för såväl sina bakgrunder inom akademin som sin politiska aktivism. Empire är deras mest lästa verk, och är liksom Hegemony and the Socialist Strategy skriven i relation till en mängd inom- och utomakademiska förändringar som av författarna tolkas som ett tecken på att vänsterns politiska teori och praktik behöver förändras.
     En stor del av de förändringar som Negri och Hardt förhåller sig till brukar ofta nämnas som delar av globaliseringen – processen vari världens avstånd minskas och gränser mellan nationer och kontinenter får allt mindre betydelse. [65]
Empire inleds med följande stycke:
Empire is materializing before our very eyes. Over the past several decades, as colonial regimes were overthrown and precipitously after the Soviet barriers to the capitalist world market finally collapsed, we have witnessed an irresistible and irreversible globalization of economic and cultural exchanges.[66]
Globaliseringen är dock inte en, utan flertalet sammanlänkade processer. Av alla dessa är det Berlinmurens fall och realsocialismens kollaps som tillskrivs störst betydelse i Empire. Att öststaterna kollapsade innebar inte bara att en mängd totalitära regimer föll och att statssocialism ersattes av kapitalism, utan även att det västerländska liberala och marknadsekonomiska projektet började ses som den part som kommit vinnande ur det som upplevdes som modernitetens viktigaste geopolitiska strid.[67] Den västerländska kapitalismen hade segrat över öststatssocialismen, den liberala demokratin hade segrat över proletariatets diktatur, den första världen hade segrat över den andra och USA hade segrat över Sovjetunionen.
     Den västerländska kapitalismen kunde nu sprida sig över världen. Detta fick en teoretiker som Frances Fukuyama att se den nya utvecklingen som förverkligandet av det hegelianska begreppet "historiens slut".[68] Övergripande konflikter har upphört och det har blivit uppenbart att den västerländska liberala demokratiska ordningen är den bästa möjliga, menade Fukuyama.
     Den västerländska liberalismens triumf över öststatssocialismen är naturligtvis sammanlänkad med flertalet andra globaliserande ekonomiska, politiska och kulturella processer. Bland dessa nämner Tony Judt de europeiska staternas privatiseringar och välfärdsstatsnedmonteringar som särskilt viktiga.[69] Nyliberalismen som den nya dominerande ekonomiska politiken spelade en stor roll för globaliseringens genesis.
     Marknadskrafternas ökade makt gentemot den suveräna nationalstaten bidrog till att gränserna mellan nationalstaterna började överskridas; världsmarknader och globala finansmarknader började realiseras under globaliseringen, och krav på "fri rörlighet" för människor, kapital och varor över nationsgränser uppkom för att tillfredsställa marknaden. Likaså spelade ny kommunikations- och informationsteknologi stor roll för globaliseringens fortskridande.[70]
     Sammantaget ledde dessa förändringar till mängder av nya situationer; nya vågor av migration och kulturblandning uppstod, nya kapitalistiska marknader uppstod och omvandlades, nya politiska, ekonomiska, kulturella konflikter uppstod och utkämpades – allt på en global arena där gränserna mellan nationalstaterna verkade mindre betydelsefulla än tidigare, där världen inte längre verkade vara territorialiserad i första, andra och tredje värld.
Negri och Hardt skriver sin bok som ett svar på de analyser som ser globaliseringsprocesserna som spridningar och avregleringar av redan etablerade fenomen immanenta i den moderna kapitalismen och nationalstaten. Mot detta ställer Negri och Hardt tesen att globaliseringsprocesserna innebär ett kvalitativt paradigmskifte; en ny världsordning som grundar sig på ett nytt suveränitetsbegrepp och ett nytt sätt att organisera den kapitalistiska produktionen.[71] Globaliseringen handlar för Negri och Hardt om ett skifte från modernitet till postmodernitet.[72] För att behandla och teoretisera dessa omvandlingar räcker inte de begrepp som använts av moderna teoretiker – det behövs en ny begreppsapparat för att beskriva den nya postmoderna världsordningen.
     Empire behandlar i detta såväl akademiska bearbetningar av globaliseringen som de anti- eller alterglobaliseringsrörelser som växte sig starka under mitten och slutet av nittiotalet.[73] Dessa inbördes heterogena och löst sammansatta rörelser motsatte sig alltsomoftast de ekonomiska och politiska aspekterna av globaliseringen samtidigt som de såg positiv potential i de ökade kommunikativa möjligheter som kom med vissa aspekter av globaliseringen, ofta utifrån gräsrotsorganisering och vänsterpolitisk världssyn. Negri och Hardt försöker fånga upp de nya rörelsernas drivkrafter och impulser och bidra med en teoretisk bas för den politiska och aktivistiska oppositionen mot de skadliga delarna av globaliseringen.[74]
     De vänder sig även mot mer etablerade vänsterperspektiv på globaliseringen: Immanuel Wallersteins världssystemsteori som under tiden för författandet av Empire ägde stort inflytande inom studiet av globala och internationella relationer ses av Negri och Hardt som oförmögen att greppa de nya förändringarna;[75] postmodernistiska och postkoloniala teorier ses av Negri och Hardt som alltför fokuserade på moderna diskurser.[76]
Det kvalitativa paradigmskifte som Negri och Hardt diskuterar beskrivs som ett skifte från nationalstatens suveräna paradigm till Imperiets suveräna paradigm. Imperiet är namnet på det politiska subjekt som härskar i den nuvarande postmoderna eran.[77] Till skillnad från en del gängse uppfattningar är globaliseringens Imperium varken namnet på en marknadens globala anarki eller USA:s nyvunna imperialistiska hegemoni. Det betecknar snarare en suveränitetsform som är deterritorialiserad och saknar tydligt maktcentra på grund av sin utbredning över hela världen.[78] Imperiet är namnet på de hybrida nätverk av transnationella företag, övernationella grupperingar av nationalstater och globala organisationer som uppstår ur skärningspunkterna mellan världsmarknadens realisering, nationalstaternas minskade suveränitet och människors, varors och kulturers ständiga rörelser över modernitetens givna gränser.[79]      
     Tvärtom från den moderna suveränitetens former så tränger Imperiet ner i det sociala livets djupaste lager, och undflyr således varje transcendent bestämning och territoriell placering.[80] Till skillnad från den disciplinära statens och den absoluta monarkens transcendenta plats så realiseras alltså Imperiet immanent: den härskande apparaten går in i och baseras direkt på "the movements of productive and cooperating subjectivities".[81]
     Suveränitetens paradigmskifte motsvaras också av ett skifte inom den kapitalistiska produktionen. Negri och Hardt menar nämligen att den industriella produktionen har övergått i en  biopolitisk produktion, där den immateriella produktionen av kommunikation, information, affekter och tjänster börjar dominera över den materiella produktionen av fysiska varor.[82]
     Denna utveckling är enligt Negri och Hardt orsakad av kapitalismens oförmåga att längre expandera utanför sina gränser. När kapitalismen realiserat världsmarknaden förlorar den sin nödvändiga möjlighet att expandera utåt och realisera nya områden i den kapitalistiska varucirkulationen. Detta hade kunnat betyda kapitalets slut om den inte uppfunnit en ny typ av expansion; den kvalitativa expansionen inom själva de områden den redan är realiserad i. Genom att inlemma allt fler områden för social produktion och reproduktion i sin varuproduktion och –cirkulation kan kapitalismen fortsätta expandera – detta motsvarar en utveckling från formell till reell underordning.[83]
     Detta kan något mer konkret beskrivas som att det inte längre är de fysiska kropparnas arbete i fabrikerna som exploateras – nu inlemmas också den sociala reproduktionen, kommunikationen och kunskapen i produktionsapparaten. Detta leder till att produktionen av hela det sociala livet inlemmas i produktionsapparaten och att de objekt som i slutändan produceras är immateriella.[84]
     Den bild av Imperiet som målas upp stannar dock inte vid att vara en neutral empirisk observation, utan grundas tvärtom ontologiskt vilket leder fram till en politisk vision för Imperiets framtida nedgång och fall. Ontologin är grundad i berättelsen om mängden och suveräniteten. Begreppet mängd är hos Negri och Hardt
avsett att ställas mot en traditionell åsikt hos den politiska filosofin [...] [som] hävdar att endast ett enkelt, enat subjekt kan styra samhället [...] Vi använder begreppet mängd för att hävda att detta inte [...] är sant [...] Begreppet mängd däremot betecknar ett aktivt och autonomt subjekt som inte kan ledas [...]  Genom att agera samfällig kan den styra sig själv.[85]
Negri och Hardt grundar själva sin framställning i hur människans förmåga att styra sig själv som en mängd "upptäcks" hos renässanshumanistiska tänkare som förde ner kunskapen "from the transcendent plane to the immanent, and consequently, that human knowledge became a doing, a practice of transforming nature".[86]
      Denna upptäckt innebar en kris för makten – hur ska den aktivt kunna
"oppose the reappropriation of power on the part of the multitude"?[87] Makten kan inte försöka återställa den medeltida dualismens maktform, utan måste snarare installera en transcendent suveränitet på jorden.[88] Mängden kommer dock, givet sin mångfaldiga, kreativa och frigörande praktik, ständigt att överskrida och transformera alla givna begränsningar som makten installerar. Därför karaktiseras moderniteten enligt Negri och Hardt av en kris – krisen som uppstår i konflikten mellan en transcendent makt och den självkonstituerande mängd som ständigt försöka undergräva makten.[89] Det är denna konflikt som producerar alla moderna former för makt – den disciplinära staten, byråkratin, nationalstaten, imperialismen drivs alla fram som maktens reaktioner på mängdens frigörande begär.
     Imperiet uppstår när suveränitetens transcendens blir föremål för mängdens angrepp. Modernitetens platsbestämda och transcendenta former för suveränitet kan inte bestå när mängden börjar undergräva varje territorialitet och disciplin. För denna utveckling benämner Negri och Hardt den proletära internationalismens som särskilt viktig: när den proletära internationalismen undergräver nationalstaten och dess bundenhet till kapitalismen genom grundandet av en global identitet blir den suveräna makten tvungen att konstituera sig på ett globalt plan.[90]
     Speciellt för Imperiet och den biopolitiska produktionen är också att mängden tillåts vara självreglerande och autonom. Det är mängden immanenta produktivitet som bär upp själva Imperiet, och Imperiets herravälde görs således till kontrollerande och parasiterande snarare än disciplinerande och tayloristisk.[91] Därför ser Negri och Hardt stor politisk potential i själva imperiekonstitutionen. Eftersom mängdens autonoma produktivitet utgör grunden för själva produktionssättet utan några restriktioner är det nu mer möjligt än någonsin att föreställa sig en ordning där mängden tillåts regera över sig själv i en absolut demokrati.[92] Eftersom Imperiet dock installerat sig som en allomfattande global ordning är det inte längre möjligt att finna platsen för mängdens motstånd i någon slags konstitutiv utsida.[93] Istället måste mängdens motstånd mot Imperieordningen vara immanent inom Imperiet. Mängden måste kämpa inuti Imperiet för att kunna tränga ut på andra sidan.
Nu när de två verkens allmänna innehåll och övergripande kontexter är sammanfattade så är det möjligt att inleda den mer djupgående analysen av de två politisk-ontologiska ställningstagandena. Som tidigare nämnts inleds denna analys med en redogörelse för, och jämförelse av, de begreppspar som Laclau och Mouffe och Negri och Hardt respektive använder för att ontologiskt grunda utrymmen för politisk förändring. Dessa begrepp är antagonism/kontingens hos Laclau och Mouffe och virtualitet/potential hos Negri och Hardt. Dessa är att betrakta som centrala för de politiska ontologierna i stort, samt det som gör dem möjliga att införliva i praktiska politiska program.
3.3 Antagonism och kontingens hos Laclau och Mouffe
Hos Laclau och Mouffe är varje given förståelse av det sociala, baserad på en diskursiv artikulation som producerar differentiella identiteter hos en uppsättning signifikanter. En artikulation fungerar genom att tillskriva obestämda och flytande signifikanter – element – särskilda relationella betydelser inom en diskursiv formation, vilket transformerar dem till moment.[94]
      Då Laclau och Mouffe dock väljer att utesluta varje teori om samhällelig regelbundenhet finns det inget som garanterar de diskursiva artikulationernas historiska eller sociala riktighet eller nödvändighet.[95] Det sociala fungerar inte som en bestämd totalitet vari momentens särskilda differentiella relationer är givna utifrån en samhällelig bas. En sådan tillslutning av samhället är i slutändan omöjlig – varje artikulation fungerar enbart som en tillfällig tillslutning av ett visst område inom det sociala, som en av flera möjliga vis att bestämma ett särskilt stycke socialitet. Signifikanternas transformation från element till moment kan aldrig vara helt fullständig.
      Varje artikulation är med nödvändighet kontingent och detta beror på att det sociala vid varje givet tillfälle är just överbestämt av meningsfullhet. Det finns alltid ett fält av diskursivitet utanför den bestämda diskursiva formationen som hotar med att underminera den särskilda tillslutningen av det sociala; det tillkommer alltid alternativa meningskonstruktioner som riskerar att få en dominerande diskurs att framstå som tillfällig och partiell snarare än nödvändig. Detta yttre fält av alternativa meningsmöjligheter kallar Laclau och Mouffe för "the field of overdetermination" eller "the field of discursivity" – en anhopning av meningsöverskott som undergräver varje given diskursiv formation.[96]
     Det sociala präglas alltså enligt Laclau och Mouffe av ett ständigt uppskjutande av de transcendentala signifikat som garanterar historisk nödvändighet och riktighet. Det som består är istället ett fält som är totalt överbestämt av artikulatoriska praktiker som alla gör anspråk på att beteckna och bestämma just dessa transcendentala signifikat. Givet överbestämningens logik kommer de dock ständigt att underminera varandras anspråk, och de transcendentala signifikaten skjuts ständigt mot det socialas horisont.
     Det är "the experience" av detta undergrävande som Laclau och Mouffe betecknar antagonism – antagonismen uppstår när en diskursiv artikulation, och en idenfitikation som uppstår ur denna artikulation, möter det diskursiva fält som förhindrar dess fullständiga närvaro.[97] Med hänvisning till antagonismens begränsande funktion, som rubbar det nödvändiga i varje diskursiv formation, definieras antagonismen som "the limit of the social".[98] Här handlar det inte om gränsen mellan två givna och bestämda positiviteter, då dessa sammantaget skulle konstruera ett sammanhållet system, utan om en ofrånkomlig begränsning inom det sociala, dess oundvikliga undergrävande av sig själv.[99]
     Den bild av det sociala som uppkommer som en konsekvens av en denna ontologi är ett ingenmansland av diskursivitet. När Laclau och Mouffe raderar varje form av nödvändighet och bestämning av samhället som funnits inom den marxistiska diskursen så ges själva de politiska artikuleringarna av verkligheter och subjektspositioner ett ontologiskt primat, eller snarare en ontologisk universalitetdet finns inget utanför den politiska artikuleringens diskursivitet som nödvändiggör och bestämmer särskilda artikuleringar. Diskursiviteten är därför universell.
     Detta ingenmansland kan framstå som en relativt pessimistisk bild av ett politiskt svårnavigerat landskap, samtidigt som det är själva denna obestämbarhet som faktiskt möjliggör politisk kamp. När fältet för det sociala aldrig är helt och hållet suturerat finns det möjlighet att artikulera vilket politiskt projekt som helst – allt inom det sociala kan utmanas.
    Det är just på detta dubbla vis som begreppen kontingens och antagonism fungerar. Kontingens betecknar den brist på nödvändighet som präglar det sociala fältet, som ju ständigt begränsas av antagonismens undergrävande av varje meningsfull tillslutning. Detta innebär dock att varje bestämd del av det sociala skulle kunna vara på ett annat sätt, och att det ständigt uppstår alternativa artikulationer som underminerar tillsynes "bestämda" delar av det sociala. Den sociala ontologins inneboende bristfällighet, betecknat genom begreppen kontingens och antagonism, är således också den yttersta möjligheten för politisk förändring – det är själva den ontologiska grunden för politisk förändring.

3.4 Virtualitet och potentialitet hos Negri och Hardt
Negri och Hardt har ett annat begreppspar för att beteckna de ontologiska utrymmena för politisk förändring. När detta begreppspar sätts in i sitt övriga teoretiska sammanhang ges bilden av en politisk ontologi som skiljer sig på avgörande punkter från Laclau och Mouffe. Begreppsparet det handlar om är virtualitet och alstring.
     Negri och Hardt grundar sin ontologi i en berättelse om modernitetens politiska former och kraftförhållanden.[100] De två grundbegrepp som figurerar här är mängd och suveränitet.
     Mängd är ett klassiskt begrepp inom den politiska teorin och betecknar ursprungligen ett odefinierbart och ledarlöst myller av singulariteter innan en suveräns inträde. Hos Thomas Hobbes är det mängden som regerar i det kaotiska naturtillståndet, där "allas krig mot alla" råder. Det är först när suveränen eller Leviathan träder in och fråntar mängden all makt som en verklig politisk ordning kan råda; det är genom att omvandla mängden till ett folk, en subjektivitet, via Leviathans totala suveränitet, som civilisationen inleds.[101]
      Hela Negri och Hardts politiska ontologi och politiska teori i allmänhet bygger på en opposition mot synen på mängden som något som måste tämjas och härskas över. De ser istället mängdens kontinuerliga tillblivelse och skapande kraft som den verkliga kraft som producerar samhället och historien, och som den enda möjliga grunden för en framtida absolut demokrati.
De definierar vid ett tillfälle mängden som subjekt genom att kontrastera det mot folket: "The multitude is a multiplicity, a plane of singularities, an open set of relations, which is not homogeneous or identical with itself and bears an indistinct, inclusive relation to those outside of it. The people, in contrast, tends toward identity and homogeneity internally while posing its difference from and excluding what remains outside of it".[102]
    
Mängden består av ett myller av singulära subjekt och kan därför aldrig enas under en gemensam röst eller förkroppsligas av ett ledarskap. Tvärtemot detta så präglas mängdens konstitution av en multiplicitet av skillnader som sammantaget ger upphov till svärmar av begär, affekter, kommunikation, språk och produktion.[103] Genom detta kan mängden omöjligen regleras eller konstitueras av en suveränitet som befinner sig utanför den – den är alltid självkonstituerande och självreglerande. Förutsättningarna för mängdens produktion av sig själv är alltså immanenta i sin egen konstitution. Mängdens tillblivelseform fungerar på ett immanensplan.
     Det är genom att mängden och immanensplanet fungerar produktivt som dessa kan göras till grund för all politik –
"this idea of immanence is based on an idea of productivity. If it were not, the principle would be impotent: in immanence alone, nothing allows society to become political"[104]. Det är just genom att mängdens rötter i renässanstanken om människans styre över sig själv kombineras med en tanke om dess grundläggande produktivitet som politiken blir möjlig. Denna produktivitetstanke är baserad på Gilles Deleuze och Felix Guattaris syn på människan som begärande maskin: till skillnad från Lacan ser de begäret som präglat av en slags maskinell produktivitet snarare än drivet av brist. Det är detta begär som ligger till grund för mängdens produktivitet och multiplicitet.[105]
     Det handlar dock inte om sexuellt begär, och vad gäller produktionen handlar det huvudsakligen inte om den marxska varuproduktionen.[106] Istället är mängdens produktion ontologisk då det som produceras är det sociala varat, det sociala livet (bios),
"the world along with the subjects and objects that constitute it".[107] Begäret är ständigt riktad mot att göra denna konstituerande och självreglerande produktivitet till grunden för en absolut demokratisk ordning, och strävar således ständigt efter frigörelse, deterritorialisering och autonomi.[108] Dessa två funktioner ska dock förstås som sammanlänkade: mängden producerar genom sitt begär; det begär genom sin produktion. Denna ontologiska produktivitet ligger i centrum för hela Negri och Hardts politiska ontologi: den är denna kärna av produktivitet som ontologiskt grundar såväl samhället som historien.
     Av denna ontologiska produktivitet blir det uppenbart att det är mängden som är historiens ontologiska underlag.[109] Historien formas genom att mängdens produktiva begär möter begränsningar som de ständigt begär upplösa vilket i sin tur tar sig uttryck i att historien omformas. Makten måste ständigt uppfinna nya sätt att reglera och exploatera mängdens produktion och kommunikation, och ständigt inlemma fler aspekter av mängden i sin konstitution. Den transcendenta suveränen, liksom kapitalet, kan enbart fungera reaktivt genom att gång på gång inlemma nyuppkomna former för begär och motstånd hos mängden i sin egen maktutövning.
     Två konsekvenser följer ur detta: 1) mängden begär ständigt befrielse. Att utveckla en filosofi för emancipation måste därför med nödvändighet grundas i insikten om mängdens begär som ontologisk grund för varje historisk form och rörelse.[110] 2) historien uppenbarar sig som potentialitet(er): den historiska händelsen är vid varje givet tillfälle immanent som möjlighet och potential i mängdens konstitution.[111] Givet att mängden är en dynamisk och myllrande uppsättning av produktiva singulariteter som driver historien framåt så uppstår varje historisk händelse ursprungligen som en potentialitet inom mängdens konstitution.
     Relaterat till begreppet potentialitet är begreppet virtualitet. Detta begrepp får sin betydelse i relation till att Negri och Hardt menar att skapandet av värde inom Imperiet sker "beyond the measure".[112]
Detta refererar till platsen för mängdens autonoma produktion av det sociala varat, "the vitality of the productive context, the expression of labor as desire, and its capacities to constitute the biopolitical fabric of Empire from below".[113] Detta förstås som en plats för virtualitet, vilket är ett begrepp som ursprungligen återfinns hos Deleuze och betecknar en latent potentialitet som är oförverkligad men ändå reell. Det virtuella betecknar hos Negri och Hardt det enorma och ständigt förnyade "set of powers to act [...] that reside in the multitude" som är "constructed by struggles and consolidated in desire".[114] Virtualiteten är all möjlighet till produktiv aktivitet som finns immanent i mängden.
     Historiens potentialiteter uppstår ur denna mängdens urkälla av handlingskraft som betecknas virtualitet. I själva verket utgår Negri och Hardts hela politiska projekt i grund och botten utifrån en ambition att transformera mängdens virtualitet till verklighet, dvs. att låta mängdens handlingskraft omedierat konstituera grunden för en ny politisk ordning, det som de kallar för en absolut demokrati.[115]
     Eftersom att varje historisk möjlighet och varje möjlig förändring av samhället uppstår ur denna myllrande källa av kreativitet så utgör den själva den ontologiska grunden för, och själva den ontologiska produktionen av, politisk förändring. Möjligheten för det politiska varat att förändras är ontologiskt synonymt med mängdens virtualitet som tar sig uttryck i potentialiteter.

3.5 Negativitet och positivitet i den politiska förändringens ontologi
I föregående avsnitt är det möjligt att se hur begreppsparen antagonism/kontingens och virtualitet/potentialitet fyller liknande funktioner i de två ontologiska systemen: de betecknar båda förhållanden i det ontologiska som skapar utrymmen som möjliggör politisk förändring. Hos Laclau och Mouffe betecknar antagonism de ontologiska gränser inom det sociala som markerar varje given ordnings kontingens, vilket öppnar möjligheten för alternativa artikulationer av det sociala, vilket i sin tur möjliggör politisk förändring; hos Negri och Hardt betecknar virtualitet mängdens totala handlingskraft som sammantaget producerar en uppsättning av historiska potentialiteter som utgör det ontologiska underlaget för varje given politisk förändring.
      I de ovan beskrivna begreppsparen återfinns en betydande skillnad mellan de två politiska ontologierna: där antagonismen och kontingensen karaktäriseras av en fundamental ontologisk negativitet, så karaktäriseras virtualiteten och potentialiteten av en fundamental ontologisk positivitet. Negativitet och positivitet ska inte förstås i termer av "dåligt" och "bra" utan i filosofisk mening där negativitet står för negationens, undergrävandets och bristens karaktärsdrag och positiviteten står för affirmationens, bejakandets och fullhetens karaktärsdrag.
      Som beskrivits ovan kan det sociala hos Laclau och Mouffe aldrig bestämmas helt eftersom att varje given artikulation förr eller senare kommer att undermineras av ett yttre som negerar dess nödvändighet. Det sociala karaktäriseras således av brist – brist på fullhet, brist på nödvändighet, brist på närvaro. Hos Negri och Hardt däremot bestäms det sociala ständigt av mängdens produktion av socialt liv. Liksom hos Deleuze och Guattaris begärsmaskiner uppstår det ur mängdens virtualitet ständigt nya former för arbete, kommunikation, känslor, med mera. Denna virtualitet drivs, liksom Deleuze och Guattaris begärsmaskiner, inte av brist utan av det maskinella livets fullhet, eller rentav dess överflöd, vilken ständigt producerar nya sociala former. Negri och Hardts politiska ontologi fungerar genom en affirmation av det mänskliga livets positivitet och fullständighet. En viktig skiljelinje uppstår således mellan en bristontologi hos Laclau och Mouffe och en begärsontologi hos Negri och Hardt.

3.6 Överbestämningens logik, transcendens och immanens
Skillnaden mellan brist- och begärsontologi kan ytterligare demonstreras vid analysen av de olika sätt på vilka överbestämningens logik fungerar i de respektive teoribyggena. Detta kan dessutom utgöra en ingång till en jämförelse mellan deras respektive ontologiska grundanden av politiskt motstånd.
     Hos Laclau och Mouffe präglar överbestämningens logik det yttre fält av diskursivitet som alltid hotar med att underminera varje given artikulation; överbestämningen är en konsekvens av att det genom bristens logik inte finns någon given regelbundenhet i det sociala som kan avgöra riktigheten i varje given artikulation.[116] På grund av denna obestämbarhet blir varje social process överbestämt av flertalet diskursiva formationer som alla kan ta dess plats och som alla saknar total närvaro.
     Givet detta kan man säga att överbestämningen hos Laclau och Mouffe utgör ett transcendent fält, eftersom att den befinner sig utanför varje given artikulation. Förvisso innesluter varje artikulation sin egen negation inom sitt eget beteckningssystem, samtidigt som varje etablerad ekvivalensrelation konstituerar ett socialt fält inom vilket såväl den givna artikulationen som dess negation är immanent.[117] Således befinner sig även detta transcendenta fält inom ramen för det sociala, varför det kanske är rimligare att prata om en innesluten transcendens, eller en negativ transcendens. Det handlar om en transcendens som är immanent i det sociala som brist eller vakuum, som en undergrävande faktor inom det sociala.[118] Det som undergräver den givna artikulationen är dock i sista hand alltid något yttre i förhållande till den tillfälliga spridning av moment som artikulationen etablerar.
     Negri och Hardt ser däremot överbestämningens logik som någonting immanent i mängdens konstitution, eftersom att mängden vid varje givet tillfälle är överbestämt av virtualitet.[119] Vid varje givet tillfälle finns det ett överflöd av virtualitet inom mängdens kreativa produktion av vara som kan göras möjligt och verkligt. Till skillnad från hos Laclau och Mouffe så är överbestämningen alltså inte ett yttre fält av negativitet som underminerar varje social ordning, utan en affirmativ, positiv överflödighet som i sista instans grundar och konstituerar varje given social ordning. Där överbestämningen hos Laclau och Mouffe underminerar all socialitet är den hos Negri och Hardt grunden för all socialitet.
     Denna skiljelinje mellan transcendens och immanens, som i sin tur är härledd ur en skiljelinje mellan brist- och begärsontologi, får konsekvenser för hur politiskt motstånd grundas ontologiskt i de två teoribyggena. Hos Laclau och Mouffe konstitueras motståndet genom artikulatoriska praktiker som kan konsolideras i en hegemoni.[120] Motståndet konstitueras således i samma slag som en diskursiv utsida konstitueras; alltså genom en tvetydig, partiell eller negativ, transcendens av samma typ som beskrivits ovan.
     Hos Negri och Hardt är motståndet tvärtemot totalt immanent – det måste grundläggas på immanensplanet och kan inte genomföras genom att någon form av "utsida" etableras.[121] Motståndet måste ske inom Imperiet och dess maktformer – mängden måste tränga igenom Imperiet för att komma ut på andra sidan.
Sammanfattningsvis kan alltså en definierande skiljelinje mellan Laclau och Mouffes politiska ontologi å ena sidan och Negri och Hardts politiska ontologi å andra spåras utifrån hur de definierar politisk förändring som orsakat av något ontologiskt negativt respektive något ontologiskt positivt. Utifrån denna skiljelinje är det sedan möjligt att spåra ytterligare skillnader: de olika sätten att begreppsliggöra överbestämningslogiken, synen på det politiska motståndet som en partiell transcendens respektive en total immanens.
     Med en återblick på Strathausens diskussion av politisk ontologi så blir det uppenbart varför det är rimligt att se skiljelinjen mellan det negativa och det positiva ontologiska grundandet av politisk förändring som definierande för de ontologiska systemen i stort: den nya vågen av vänsterpolitiska ontologiska projekt utvecklas "as [...] heuristic [devices] for the historically contingent construction of a different 'nature' from the one we presently inhabit",[122] alltså som ontologisk interventioner i den nuvarande politiska världen i syfte att tänka fram utrymmen för förändringar av det nuvarande tillståndet. Då är det inte mer än rimligt att börja kartläggningen av varje politisk ontologi på de punkter där dessa utrymmen grundas ontologiskt, och sedan utifrån dessa expandera och behandla övriga delar av de ontologiska systemen.
     Den ovan beskrivna skiljelinjen mellan positivitet och negativitet förekommer även i litteraturen om den politiska ontologin: Strathausen beskriver en skiljelinje mellan "biological plenitude" och "structural lack".[123] Även Tönder och Thomassen gör en liknande uppdelning mellan "abundance" och "lack".[124]
      Denna uppdelning utgör en rimlig pedagogisk modell för att se skiljelinjer mellan de politiska teoretiker som inspirerats av Deleuze respektive Lacan. Förvisso har begreppen positivitet och negativitet figurerat genom hela filosofins historia, men ett visst genesis för just den explicita ontologiska och subjektsteoretiska skiljelinjen mellan "biological plenitude" och "structural lack" kan ändå urskiljas i debatten mellan just Deleuze och Lacan om begärets natur.
     Deleuze och Guattari utvecklade i Anti-Oedipus (1972) en syn på begäret som någonting positivt och produktivt i opposition mot Lacans begärs- och subjektsteorier.[125] Där subjektets begär hos Lacan innebär ett ständigt misslyckat sökande efter l'objet petit a är begäret hos Deleuze och Guattari en reell produktiv kraft som producerar livet självt. Deleuze och Guattari begreppsliggör denna skillnad som en skiljelinje mellan "acquisiton" och "production".[126] Vi kan tydligt se hur denna skiljelinje går igen i samläsningen av Laclau och Mouffe och Negri och Hardt: Laclau och Mouffe baserar sin subjektsteori på Lacans sutureringsbegrepp, som beskriver subjektets ofullständiga relation till en ofullständig och yttre diskursiv kedja, medan själva kärnan i Negri och Hardts begreppsliggöring av mängden är dess begärande produktivitet.

3.7. Förhållandena till marxismen – bas och överbyggnad
Nu när skiljelinjen mellan Laclau och Mouffes grundande av den politiska förändringen i en bristontologi och Negri och Hardts grundande av den politiska förändringen i en begärsontologi är tydliggjord är det möjligt att expandera och analysera övriga delar av de politisk-ontologiska ställningstagandena. En fråga som är kvar att besvara är på vilka sätt Laclau och Mouffe och Negri och Hardt ontologiskt definierar politiskt motstånd,  och vilka konsekvenser detta får för deras konkreta förslag på hur vänsterns politiska kamp bör bedrivas. Dessa frågor går att besvara genom att undersöka Laclau och Mouffes och Negri och Hardts respektive förhållanden till den marxistiska tradition som traditionellt dominerat vänsterns teorier om politiskt motstånd.
     Laclau och Mouffe diskuterar explicit den marxistiska traditionen i hög utsträckning: hela deras teori byggs ovanpå dekonstruktionistiska läsningar av marxistiska texter, där självmotsägelser och tillkortakommanden härleds ur texterna, parallellt med att dess reella kritiska och teoretiska bidrag renodlas och görs till bas för en ny politisk teori.[127] En sådan systematisk och konfrontativ läsning av marxismens tänkare genomförs inte av Negri och Hardt. Istället för att ta ett grepp om hela den marxistiska idétraditionen diskuterar och kritiserar de marxistiska tänkare som rör sig kring det specifika ämne de diskuterar för tillfället.[128]
     På detta vis är inte Negri och Hardts politiska ontologi uppbyggd genom medvetna teoretiska konfrontationer med den marxistiska traditionen. Snarare dras ofta slutsatsen att de marxistiska tänkarnas analyser inte längre är giltiga på grund av de övergripande skiftet från modernitet till postmodernitet.[129]
     Det handlar således om ett mindre kritiskt förhållande till marxismen: även om teorierna saknar giltighet idag så beror det på historiska skiften och inte huvudsakligen på bristfälligheter i de ursprungliga teorierna. Likaså upprätthålls vissa av marxismens centrala principer och analysmetoder i Negri och Hardts verk: framför allt gäller detta hur vägen in analysen går via produktionskategorin på ett sätt som liknar den marxistiska materialistiska metoden.
     Negri och Hardts produktionskategori skiljer sig dock en del från Marx produktionskatgori. Där Marx ser produktionen som ett ekonomiskt fenomen ser Negri och Hardt, i enlighet med deleuziansk filosofi, den som ontologisk.[130] Det handlar inte enbart om produktionen av livsförnödenheter utan om produktionen av hela det sociala varat med allt som hör därtill – förutom materiella varor inkluderar detta produktion av språk, kommunikation, affekter, subjektiviteter, sexualitet, kultur, med mera.
Laclau och Mouffes och Negri och Hardts respektive förhållanden till marxismen är därför olika i det att där de förra aktivt tar sig an det marxistiska tänkandets historia i syfte att inse dess begränsningar ser de senare få övergripande problem med det marxistiska tänkandet som sådant, bara att det förlorat sin giltighet i en ny historisk situation. De båda genomför dock betydande modifikationer av den bas och överbyggnadsdikotomi som präglar mycket av den traditionella marxismens politiska teori. Dessa modifikationer påverkar påtagligt hur det politiska motståndet grundas ontologiskt.
     Bas- och överbyggnadsdikotomin syftar på marxismens tendens att se de ekonomiska produktionsförhållandena som det som i sista instans bestämmer den sociala utvecklingen.[131] Produktionssättet fungerar således som samhällets och historiens bas medan icke-ekonomiska och icke-materiella fenomen, såsom politik, kultur och juridik, ses som överbyggnad, dvs. som sekundära i förhållande till basen. Denna uppdelning blir lätt problematisk: om det är ekonomin som bestämmer i sista instans, hur är det då möjligt att säkerställa genomförandet av en viss politisk ordning? Om politiska ordningar går att förutsäga ur basen, varför ska vi då bedriva politisk kamp?
     Dikotomin upplöses av såväl Laclau och Mouffe som Negri och Hardt men på helt olika sätt. Laclau och Mouffe gör det genom en spridning. Då de väljer att se det sociala som ett resultat av en mängd av artikulatoriska praktiker utan inbördes nödvändighet, som kan vara såväl materiella som icke-materiella, berövas ekonomin på sitt ontologiska företräde.[132] Genom att sprida ut ekonomins element över en politisk spelplan som är helt och hållet diskursiv kortsluts all ekonomism samtidigt som ekonomins inneboende antagonismer börjar ses på som resultat av diskursiva artikulatoriska praktiker snarare än som rörelser i en fördiskursiv ekonomisk bas. Det ekonomiska görs till ett socialt fält av flera, och således görs de ekonomisk-politiska kamperna till en av flera politiska kamper.
     Negri och Hardt upplöser dikotomin genom en kollaps. När de väljer att se den produktiva dimensionen som ontologisk snarare än ekonomisk förs överbyggnadsfenomenen effektivt ned i den produktiva basen.[133] Produktion innebär som sagt inte bara produktion av varor, utan produktion i deleuziansk bemärkelse: en produktion av allt som härrör ur mängden – språk, affekter, kommunikation, kultur, sexualitet samt materiella varor och ting.[134] Således är även överbyggnaden och reproduktionen en del av det som inom marxistisk terminologi benämnts "basen". Produktionen görs genom detta till grunden för hela det sociala och politiska fältet, och verkar vara både försocial och immanent i det sociala på samma gång – det är en kraft som i sista instans föregår och skapar det sociala, men som på ett oförutsägbart vis ständigt förändras av de produktioner och förskjutningar som är immanenta i mängden.
     Av denna skiljelinje resulterar att Laclau och Mouffe ändå bevarar marxismens insistering på att konflikter måste politiskt representeras och hegemoniseras men berövar varje given representation och hegemoni från någon ekonomisk nödvändighet.[135] Vänstern bör därför för det första göra sig av med föreställningen om samhället som bestämd av en princip, för det andra basera hela sitt politiska motstånd i artikulatoriska och hegemoniska praktiker, för det tredje överge idén om en slutgiltig, triumfatorisk revolution till förmån för kontinuerliga hegemoniska omartikulationsprojekt.[136] I detta är det möjligt att säga att de expanderar överbyggnadens befattningsområde till att även omfatta den ekonomiska ordningen – de i sista hand språkliga artikulatoriska praktikerna tillåts strukturera även det materiella.
     I motsats till detta så låter Negri och Hardt den materialitet och produktion som karaktäriserar basen expandera till den grad att "överbyggnadsfenomen" helt och hållet omfattas av basens produktiva kategorier. Detta medför att de situerar det politiska motståndet helt och hållet inom denna produktiva dimension; politisk kamp uppstår direkt ur mängdens produktiva begär, och behöver varken någon mediering, förmedling eller representation.[137] Politiken är redan från början immanent i mängden: Negri och Hardts produktiva dimension är alltså inte något som behöver förmedlas och artikuleras av en transcendent politisk instans. Snarare är produktionen något vars förmedling är direkt immanent i sig själv och således något som upphör att vara förmedling – det finns ingen skiljelinje mellan basen och överbyggnaden då båda är immanenta i det produktiva begäret. En medveten förmedling eller mediering av det produktiva begäret är således omöjlig.
     Även dessa skillnader hänger helt och hållet ihop med skillnaderna mellan brist- och begärsontologierna. Laclau och Mouffe låter ekonomin bli en diskursiv kategori för att även underkasta denna bristens regelverk. Den blir till en bristfällig diskursiv konstruktion som inte har någon determinerande funktion på sociala kamper. Hos Negri och Hardt är däremot det sociala redan från början ständigt suturerat av produktionens fullhet. Som en avslutning på analysen är det därför rimligt att konstatera att skiljelinjen mellan brist- och begärsontologi i stort går igenom hela Laclau och Mouffes och Negri och Hardts politiska teorier i Hegemony and Socialist Strategy och Empire, respektive.


4. Slutdiskussion
Här är det möjligt att dra slutsatsen att det finns inkommensurabla olikheter mellan Laclau och Mouffes och Negri och Hardts politiska ontologier. Där Laclau och Mouffes nyckelbegrepp är antagonism och kontingens, är Negri och Hardts nyckelbegrepp potentialitet och virtualitet. Detta medför att Laclau och Mouffe ser samhället som någonting ständigt präglat av negativitet och brist medan Negri och Hardt ser det som överflödande av positiv och begärande produktivitet. Laclau och Mouffe betonar även att inget politiskt projekt kan vara fullständigt medan Negri och Hardt ser mängden som ett fullständigt, myllrande, subjekt som kan transformera samhället till en "absolut demokrati". Allt detta får konsekvenser för hur politisk förändring, politiskt motstånd och politisk makt begreppsliggörs och behandlas, vilket i sin tur får konsekvenser för hur Laclau och Mouffe respektive Negri och Hardt rent konkret ser på vänsterns framtida projekt och mål.
     Och det är kanske här de mest handfasta skillnaderna uppkommer. Där Laclau och Mouffe betonar att vänstern måste motstå varje essentialistisk föreställning om samhället och istället etablera radikaldemokratiska – artikulatoriska och representativa – hegemoniska projekt menar Negri och Hardt att varje politiskt motstånd som försöker konstituera en utsida genom att mediera eller representera mängden spelar makten i händerna. Istället bör det politiska motståndet ta sig uttryck i mängdens oförmedlade konkreta produktiva rörelser.
     Där Laclau och Mouffe genom detta har ett gott öga till parlamentariska vänsterkoalitioner som uttrycker ekvivalens mellan olika politiska kamper så vill Negri och Hardt istället se direkt aktion och allmän utomparlamentarisk kamp. Denna skillnad uttrycks i vilka konkreta politiska rörelser som anammat de respektive politiska teorierna – där Laclau och Mouffe fått inflytande på "populistiska" parlamentariska vänsteralternativ så har Negri och Hardt snarare fått inflytande på politiska rörelser som gör en poäng av att ställa sig utanför representativa arenor och istället ge uttryck för radikalt motstånd mot globaliserings- och nyliberaliseringsprocesser på en platt organiserad gräsrotsnivå.[138]
     Hur tas då nästa steg – hur bör de två politiska teorierna utvärderas jämte varandra, snarare än blott jämföras? För att svara på detta är det nödvändigt att identifiera vilka predikament som vänstern idag står inför. Här ter sig högerpopulismens framgångar i Europa och Amerika som det kanske främsta hindret för vänsterns framgångar. Högerpopulismen hotar att genomföra en reaktionär politik som aktivt kommer missgynna de förtryckta subjekt som vänstern vill företräda.
     I relation till högerpopulismens framväxt blir vissa brister i Negri och Hardts politiska teori tydliga. Deras skarpa uppdelning mellan en begärande, produktiv – och tillsynes per definition socialt progressiv – mängd och en parasitär makt ger inget tydligt utrymme för att förklara högerpopulismens uppkomst. Om högerpopulismen är ett resultat av mängdens virtualitet, hur kan vi då omedierat lita till mängden som revolutionärt subjekt? Om det tvärtom är ett resultat av det deterritorialiserade och gränsöverskridande Imperiet, hur förklarar vi då högerpopulismens reterritorialiserande och gränsförstärkande ambitioner?
     Här blir Empires kontextuella situering tydlig. Boken är skriven under en tid då det nyliberala projektet verkade relativt stabilt – innan såväl finanskrisen 2008 som 11e september – vilket medför att det inte ges något teoretiskt utrymme för förklaringen av reaktionära samhällsomstörtande projekt. Den enda gång sådana fenomen faktiskt nämns jämställds de med religiösa fundamentalismer.[139] De ses på som längtande till en fiktiv förmodernitet, vilket Negri och Hardt menar faktiskt driver på den imperiella ordningen då det innebär försök till att överskrida moderniteten.
     På detta sätt begreppsliggörs såväl religiösa fundamentalister som högerpopulister som motståndare mot såväl den imperiella ordningen som det moderna samhället. Inte bara gör detta det svårt att se det unika i den nya högerpopulismen (bl.a. att den allt som oftast vill återställa en modern ordning och sällan hänvisar till några förmoderna nostalgier) det förbiser även risken att denna populism faktiskt lyckas omkonstituera samhället utifrån sin egen logik, inte bara indirekt driva på den givna imperiella logiken. Det vi ser idag är istället en massiv reaktion mot just det samhälle som Negri och Hardt beskriver som riskerar att faktiskt få igenom sina krav på en grundläggande nivå. Detta riskerar att rendera Negri och Hardts tes om globaliseringen som "irreversible" inkorrekt.[140] Om möjligheten för högerpopulismens potentiella seger skulle införlivas i teorin skulle det även väcka tvivel på deras syn på mängden som något oförmedlat progressivt i sig. Detta skulle illegitimisera såväl deras politiska ontologi som deras politiska projekt.
     Vid denna punkt är det nödvändigt att repetera Gayatri Chakravorty Spivaks kritik av Foucault och Deleuze.[141] Spivak kritiserar hur Foucault och Deleuze osynliggör sina egna positioner som västerländska intellektuella då de etablerar en mekanisk syn på relationen mellan begär och intressen. Foucault och Deleuze antar att de förtrycktas politiska kamp undgår representation eftersom att det begärande subjektet själv placerar ut sina intressen och mål – den intellektuellas uppgift blir således istället att "skapa förutsättningar som gör det möjligt för fångarna själva att tala".[142] Att se detta som sin uppgift, utan någon form av ideologiteori där den intellektuellas institutionella roll problematiseras, gör att man skapar en bild av den egna positionen som transparent och "icke-representerande" när den i själva verket är genomsyrad av intressepositioner och representerande genom själva den teoretiska handlingen.[143]
     Samma problematik genomsyrar Negri och Hardts syn på mängden när den relateras till den nya högerpopulismens framväxt. En mekanisk syn på relationen mellan begär och intressen etableras när den politiska teleologin ses som immanent i mängdens själva konstitution. Vad finns det då för faktisk möjlighet att hävda att högerpopulismen är ett illegitimt politiskt projekt när den ses som ett uttryck för mängdens begär, och således som uttryck för intressen som "återfinns där begäret [placerat] det"?[144]
     Denna problematik kan även sägas gälla Negri och Hardts övergripande modeller för vänsterns framtid. Hur är det möjligt att formulera konkreta krav som motsätter sig ett reaktionärt samhällsprojekt om man i enlighet med en deleuziansk begärsontologi bortser från att begär och intressen kan verka i motsättning till varandra? Hur motverkar man en högerpopulism om man förordar tanken att de förtryckta subjekten kan "tala för sig själva"? Som Spivak menar omöjliggörs då den "nödvändiga men svåra uppgiften att bedriva kontrahegemonisk ideologiproduktion".[145] Varje försök att representera vänsterpolitiska intressen och krav ogiltigförklaras och vänstern passeras till kvietism; vi tvingas vänta på att mängden själv ska reda ut sina problem och börja "begära" en rimlig politisk teleologi. Det mekaniska sammanlänkandet av begär och intressen gör det svårt att artikulera krav utifrån representation och intressen som kan utgöra grund för en faktisk, positiv politik.
     Här bör det inte komma som en överraskning att jag anser att Laclau och Mouffe har mer att erbjuda vad gäller vänsterns framtid i förhållande till den nuvarande politiska situationen. Där Negri och Hardts begärsontologi omöjliggör varje representativ artikulation av intressen eller krav nödvändiggör Laclau och Mouffe sådana artikulationer. Det finns inget färdigkonstituerat begär som pekar ut sina egna intressen utan sådana måste artikuleras inom ramarna för ett hegemoniskt projekt som redan från början är representativt. Här finns betydligt kraftfullare verktyg för att motarbeta högerpopulismen. Liksom nyliberalismen sågs av Laclau och Mouffe som en artikulatorisk "antidemocratic offensive"[146] – dvs. som en artikulation som går i antagonistisk ekvivalensrelation med vänsterns kamper – kan högerpopulismen ses som en sådan, och kampen för att motarbeta högerpopulismen kan således endast ske genom att vänstern aktivt konfronterar högerpopulismen inom ramarna för ett ställningskrig.


5. Käll- och litteraturförteckning

Matthew Abbott, "No Life is Bare, the Ordinary is Exceptional: Giorgio Agamben and the Question of Political Ontology" Parrhesia 14 (2012): 23-36

Gopal Balakrishnan (red.), Debating Empire (London: Verso, 2003)

Jean Baudrillard, Simulacra and Simulation (Ann Arbor: University of Michigan Press, 1994 [1981])

Magnus Berg och Fredrik Sunnemark, Politikens riktning och livets gång. Erfarenheter och förståelser av systemskiftet i svensk politik (Stockholm: Carlssons, 2006), 9-100

Sebastian Carassai, ”The Noisy Majority: An Analysis of the Argentine Crisis of December 2001 from the Theoretical Approach of Hardt and Negri, Laclau and Zizek”, Journal of Latin American Cultural Studies 16, no. 1 (2007): 45–62.

Manuel Castells, Informationsåldern. Ekonomi, samhälle och kultur (Göteborg: Daidalos, 1999 [1996])

Gilles Deleuze och Felix Guattari, Anti-Oedipus. Capitalism and Schizophrenia (Minneapolis: University of Minnesota Press, 2000 [1972]).

Nick Dyer-Witheford, ”Hegemony or Multitude? Two Versions of Radical Democracy for the Net”, i Radical Democracy and the Internet, Lincoln Dahlberg och Eugenia Siapera (red.), 191-206 (London: Palgrave Macmillan, 2007)

Javier Entrambasaguas, The Social Movements in Contemporary Spanish Culture (Diss., University of Michigan, 2011)

Victoria Fareld, "Contexts in flux: Textual concerns for the historian of ideas", Ideas in History 2 no. 3 (2007): 45-65.

Michel Foucault, Vetandets arkeologi, 2 uppl. (Lund: Arkiv, 2011 [1969]).

Frances Fukuyama, The End of History and the Last of Man (New York City: Free Press, 1992).

Hans-Georg Gadamer, "Filosofisk hermeneutik och begreppet förstå", i Filosofin genom tiderna. Filosofiska strömningar efter 1950, Konrad Marc-Wogau (red.), 322-325 (Stockholm: Bonniers, 1981)

Hans-Georg Gadamer,  "Om förståelsens cirkel", i Filosofin genom tiderna. Filosofiska strömningar efter 1950, Konrad Marc-Wogau (red.), 326-333 (Stockholm: Bonniers, 1981);

Hans-Georg Gadamer, Sanning och metod i urval, översättning Arne Mellberg (Göteborg: Daidalos, 1997 [1960]).

John Grant, ”Marcuse Remade? Theory and Explanation in Hardt and Negri”, Science & Society 74, no. 1 (2010): 37–62

John. Grant, Dialectics and contemporary politics : critique and transformation from Hegel to post-Marxism (London: Routledge, 2011)

Klas Gustavsson, "Inledning", i Hegemonin och den socialistiska strategin, Ernesto Laclau och Chantal Mouffe (Stockholm/Göteborg: Glänta/Vertigo, 2008 [1985]).

Dan Hancox, "Why Ernesto Laclau is the Intellectual Figurehead of Syriza and Podemos", The Guardian (2015-02-09). https://www.theguardian.com/commentisfree/2015/feb/09/ernesto-laclau-intellectual-figurehead-syriza-podemos [hämtad 2016-12-04].

Michael Hardt och Antonio Negri, Empire (Cambridge: Harvard University Press, 2000).

Michael Hardt och Antonio Negri, Imperiet (Göteborg/Stockholm: Glänta/Vertigo, 2003 [2000])

Oliver Harrison, Revolutionary Subjectivity in Post-Marxist Thought (Diss., The University of Nottingham, 2011).

Colin Hay, "Political Ontology", i The Oxford Handbook of Political Science, Robert E. Goodin (red.), 460-479, 2 uppl., (Oxford: Oxford University Press, 2011 [2009]).

David Held och Anthony McGrew, Den omstridda globaliseringen (Göteborg: Daidalos, 2003 [2002]).

Stefan Jonsson (red.), Samtida politiska teori (Hägersten: Tankekraft, 2015).

John B. Judis, "Rethinking Populism", Dissent Magazine 63 no.4 (2016): 116-122

Tony Judt, Postwar. A History of Europe Since 1945 (New York City: Penguin, 2005)

Donald V. Kingsbury, State and Power after Neoliberalism in Bolivarian Venezuela (Diss., University of California, Santa Cruz, 2012).

Alexandros Kioupkiolis och Giorgios Katsambekis (red.), Radical Democracy and Collective Movements Today. The Biopolitics of the Multitude versus the Hegemony of the People (Farnham: Ashgate, 2014).

Andrew Knott, The Multitude and Hegemony (Diss., University of Brighton, 2011).

Ernesto Laclau och Chantal Mouffe, Hegemony and Socialist Strategy. Towards a Radical Democratic Politics, 2 uppl. (London: Verso, 2001 [1985]).

Ernesto Laclau och Chantal Mouffe, Hegemonin och den socialistiska strategin (Stockholm/Göteborg: Glänta/Vertigo, 2008 [1985]).

Adrian Little och Moya Lloyd, The Politics of Radical Democracy (Edinburgh: Edinburgh University Press, 2009)

Jean-Francois Lyotard, The Postmodern Condition. A Report on Knowledge (Minneapolis: University of Minnesota Press, 1984 [1979]).

Oliver Marchart, Post-foundational Political Thought. Political Difference in Nancy, Lefort, Badiou and Laclau (Edinburgh: Edinburgh University Press, 2007);

Norrie McQueen, Colonialism (New York City: Routledge, 2007), 122-155.

Alberto Melucci, Nomader i nuet. Sociala rörelser och individuella behov i dagens samhälle (Göteborg: Daidalos, 1992 [1989]).

Chamsy el-Ojeili, ”Two Post-Marxisms: Beyond Post-Socialism?”, i Globalization and Utopia, Patrick Hayden och Chamsy el-Ojeili (red.), 40-50 (London: Palgrave Macmillan, 2009)

David Payne, "Ernesto Laclau och Chantal Mouffe", i Samtida politisk teori, Stefan Jonsson (red.), 231-263 (Hägersten: Tankekraft, 2015)

Gloria Perelló och Paula Biglieri, ”On the Debate around Immanence and Transcendence”, Cultural Studies 26, no. 2–3 (2012): 319–29

Alvaro Reyes, "The Zapatista Challenge: Politics after Catastrophe", Cultural Dynamics 28, no. 2 (2016): 143–68.

Stuart Sim, Post-Marxism: A Reader (Abingdon: Taylor & Francis, 2000)

Gayatri Chakravorty Spivak, "Kan den subalterna tala?", i Subalterniseringen och den globala utopin, 207-273 (Hägersten: Tankekraft, 2014 [1983]).

Carsten Strathausen. "A Critique of Neo-Left Ontology." Postmodern Culture 16, no. 3 (2006).

Göran Therborn, From marxism to post-marxism? (London: Verso, 2008)

Jacob Torfing, New Theories on Discourse. Laclau, Mouffe and Zizek (Oxford: Blackwell, 1999);

Simon Tormey och Jules Townshend, Key thinkers from critical theory to post-marxism (London: Sage, 2006).,
Lars Tönde och Lasse Thomassen, eds. Radical Democracy:. Politics Between Abundance and Lack (Manchester: Manchester University Press, 2005).

Jan Verwoert, ”What’s Left?”, Frieze, nr 107 (2007): 19.

Magnus Wennerhag, ”Globaliseringsrörelsen – en ny social rörelse eller en klassisk konfliktdimension i nytt sammanhang?”, Sociologisk Forskning 40 no . 3 (2003): 27–35.

David West, Continental Philosophy. An Introduction, 2 uppl. (Cambridge: Polity, 2010 [1996])

Michael Wheeler, "Martin Heidegger", The Stanford Encyclopedia of Philosophy (2011-10-12). https://plato.stanford.edu/entries/heidegger/ [hämtad 2016-11-01].

Marianne Winther Jörgensen och Louise Phillips, Diskursanalys som teori och metod, översättning Sven-Erik Thorell (Lund: Studentlitteratur: 2000 [1999]).






[1] Jag diskuterar detta begrepp vidare i 2.1. Se även Matthew Abbott, "No Life is Bare, the Ordinary is Exceptional: Giorgio Agamben and the Question of Political Ontology" Parrhesia 14 (2012): 23-36; Colin Hay, "Political Ontology", i The Oxford Handbook of Political Science, Robert E. Goodin (red.), 460-479, 2 uppl., (Oxford: Oxford University Press, 2011 [2009]); Stefan Jonsson (red.), Samtida politiska teori (Hägersten: Tankekraft, 2015); Oliver Marchart, Post-foundational Political Thought. Political Difference in Nancy, Lefort, Badiou and Laclau (Edinburgh: Edinburgh University Press, 2007); Carsten Strathausen. "A Critique of Neo-Left Ontology." Postmodern Culture 16, no. 3 (2006).
[2] Ernesto Laclau och Chantal Mouffe, Hegemony and Socialist Strategy. Towards a Radical Democratic Politics, 2 uppl. (London: Verso, 2001 [1985]; Michael Hardt och Antonio Negri, Empire (Cambridge: Harvard University Press, 2000).
[3] Dan Hancox, "Why Ernesto Laclau is the Intellectual Figurehead of Syriza and Podemos", The Guardian (2015-02-09). https://www.theguardian.com/commentisfree/2015/feb/09/ernesto-laclau-intellectual-figurehead-syriza-podemos (hämtad 2016-12-04);John B. Judis, "Rethinking Populism", Dissent Magazine 63 no.4 (2016): 116-122; Alexandros Kioupkiolis och Giorgios Katsambekis (red.), Radical Democracy and Collective Movements Today. The Biopolitics of the Multitude versus the Hegemony of the People (Farnham: Ashgate, 2014); Jacob Torfing, New Theories on Discourse. Laclau, Mouffe and Zizek (Oxford: Blackwell, 1999); Marianne Winther Jörgensen och Louise Phillips, Diskursanalys som teori och metod, översättning Sven-Erik Thorell (Lund: Studentlitteratur: 2000 [1999]).
[4] Gopal Balakrishnan (red.), Debating Empire (London: Verso, 2003); Kioupkiolois och Katsambekis (red.), Radical Democracy and Collective Movements Today; Magnus Wennerhag, ”Globaliseringsrörelsen – en ny social rörelse eller en klassisk konfliktdimension i nytt sammanhang?”, Sociologisk Forskning 40 no . 3 (2003): 27–35.
[5] John. Grant, Dialectics and contemporary politics : critique and transformation from Hegel to post-Marxism (London: Routledge, 2011); Adrian Little och Moya Lloyd, The Politics of Radical Democracy (Edinburgh: Edinburgh University Press, 2009); Chamsy el-Ojeili, ”Two Post-Marxisms: Beyond Post-Socialism?”, i Globalization and Utopia, Patrick Hayden och Chamsy el-Ojeili (red.), 40-50 (London: Palgrave Macmillan, 2009); Stuart Sim, Post-Marxism: A Reader (Abingdon: Taylor & Francis, 2000); Göran Therborn, From marxism to post-marxism? (London: Verso, 2008); Simon Tormey och Jules Townshend, Key thinkers from critical theory to post-marxism (London: Sage, 2006).,
[6] Donald V. Kingsbury, State and Power after Neoliberalism in Bolivarian Venezuela (Diss., University of California, Santa Cruz, 2012).
[7] Alvaro Reyes, "The Zapatista Challenge: Politics after Catastrophe", Cultural Dynamics 28, no. 2 (2016): 143–68.
[8] Javier Entrambasaguas, The Social Movements in Contemporary Spanish Culture (Diss., University of Michigan, 2011); Wennerhag, ”Globaliseringsrörelsen".
[9] Nick Dyer-Witheford, ”Hegemony or Multitude? Two Versions of Radical Democracy for the Net”, i Radical Democracy and the Internet, Lincoln Dahlberg och Eugenia Siapera (red.), 191-206 (London: Palgrave Macmillan, 2007).
[10] Sebastian Carassai, ”The Noisy Majority: An Analysis of the Argentine Crisis of December 2001 from the Theoretical Approach of Hardt and Negri, Laclau and Zizek”, Journal of Latin American Cultural Studies 16, no. 1 (2007): 45–62.
[11] Kioupkiolis och Katsambekis (red.), Radical Democracy and Collective Movements Today..
[12] Oliver Harrison, Revolutionary Subjectivity in Post-Marxist Thought (Diss., The University of Nottingham, 2011).
[13] Andrew Knott, The Multitude and Hegemony (Diss., University of Brighton, 2011).
[14] Jan Verwoert, ”What’s Left?”, Frieze, nr 107 (2007): 19.
[15] John Grant, ”Marcuse Remade? Theory and Explanation in Hardt and Negri”, Science & Society 74, no. 1 (2010): 37–62; Gloria Perelló och Paula Biglieri, ”On the Debate around Immanence and Transcendence”, Cultural Studies 26, no. 2–3 (2012): 319–29.
[16] Hay, "Political Ontology".
[17] Hay, "Political Ontology", 460-462.
[18] Michael Wheeler, "Martin Heidegger", The Stanford Encyclopedia of Philosophy (2011-10-12). https://plato.stanford.edu/entries/heidegger/ [hämtad 2016-11-01].
[19] Hay, "Political Ontology", 462-467.
[20] Ibidem, 464.
[21] Se Abbott, "No Life is Bare, the Ordinary is Exceptional";.Jonsson (red.), Samtida politiska teori; Marchart, Post-foundational Political Thought.; Strathausen, "A Critique of Neo-Left Ontology".
[22] Abbott, "No Life is Bare, the Ordinary is Exceptional"; Strathausen, "A Critique of Neo-Left Ontology".
[23] Wheeler, "Martin Heidegger".
[24] Abbott, "No Life is Bare, the Ordinary is Exceptional";.Jonsson (red.), Samtida politiska teori;  Marchart, Post-foundational Political Thought; Strathausen. "A Critique of Neo-Left Ontology".
[25] Strathausen, "A Critique of Neo-Left Ontology", 1-27.
[26] Strathausen, "A Critique of Neo-Left Ontology", 1-33, 46-49.
[27] Ibidem, 23.
[28] Hans-Georg Gadamer, "Filosofisk hermeneutik och begreppet förstå", i Filosofin genom tiderna. Filosofiska strömningar efter 1950, Konrad Marc-Wogau (red.), 322-325 (Stockholm: Bonniers, 1981), 323-325; "Om förståelsens cirkel", i Filosofin genom tiderna. Filosofiska strömningar efter 1950, Konrad Marc-Wogau (red.), 326-333 (Stockholm: Bonniers, 1981), 327-328; Sanning och metod i urval, översättning Arne Mellberg (Göteborg: Daidalos, 1997 [1960]), 137-147.
[29] Gadamer, "Om förståelsens cirkel", 327-328; Sanning och metod i urval, 139-141.
[30] Gadamer, Sanning och metod i urval, 137-147.
[31] Gadamer, "Om förståelsens cirkel", 328-334; Sanning och metod i urval, 139-147.
[32] Gadamer, "Filosofisk hermeneutik och begreppet förstå", 322-325.
[33] Ibidem, 323.
[34] Gadamer, Sanning och metod i urval, 147-154.
[35] Victoria Fareld, "Contexts in flux: Textual concerns for the historian of ideas", Ideas in History 2 no. 3 (2007), 58.
[36] Klas Gustavsson, "Inledning", i Hegemonin och den socialistiska strategin, Ernesto Laclau och Chantal Mouffe (Stockholm/Göteborg: Glänta/Vertigo, 2008 [1985]), 7.
[37] Se Gustavsson, "Inledning", 7-12; David Payne, "Ernesto Laclau och Chantal Mouffe", i Samtida politisk teori, Stefan Jonsson (red.), 231-263 (Hägersten: Tankekraft, 2015), 233-240; David West, Continental Philosophy. An Introduction, 2 uppl. (Cambridge: Polity, 2010 [1996]), 179-225
[38] Jean Baudrillard, Simulacra and Simulation (Ann Arbor: University of Michigan Press, 1994 [1981]; Michel Foucault, Vetandets arkeologi, 2 uppl. (Lund: Arkiv, 2011 [1969]; Jean-Francois Lyotard, The Postmodern Condition. A Report on Knowledge (Minneapolis: University of Minnesota Press, 1984 [1979]).
[39] Se Manuel Castells, Informationsåldern. Ekonomi, samhälle och kultur (Göteborg: Daidalos, 1999 [1996]); Gustavsson, "Inledning", 7-12; Tony Judt, Postwar. A History of Europe Since 1945 (New York City: Penguin, 2005), 453-633; Alberto Melucci, Nomader i nuet. Sociala rörelser och individuella behov i dagens samhälle (Göteborg: Daidalos, 1992 [1989]).
[40] Norrie McQueen, Colonialism (New York City: Routledge, 2007), 122-155.
[41] Magnus Berg och Fredrik Sunnemark, Politikens riktning och livets gång. Erfarenheter och förståelser av systemskiftet i svensk politik (Stockholm: Carlssons, 2006), 9-100; Judt, Postwar, 504-558.
[42] Laclau och Mouffe, Hegemony, viii.
[43] ibid. 4.
[44] ibid. xiv.
[45] ibid. x-xix,3-5, 93-193.
[46] ibid. 7-91.
[47] ibid. 8-19
[48] ibid. 12-14, 19-42.
[49] ibid. 12.
[50] ibid. 47-62.
[51] ibid. 48-59.
[52] ibid. 65-71.
[53] ibid. 85-88.
[54] ibid. 85-88, 93-97.
[55] ibid. 111.
[56] ibid. 96-105, 111.
[57] ibid. 107-110
[58] ibid. 105.
[59] ibid. 105-107.
[60] ibid. 110-114.
[61] ibid. 122-127.
[62] ibid. 127-134.
[63] ibid. 134-145.
[64] ibid. 176-193.
[65] Berg och Sunnemark, Politikens riktning och livets gång, 66-98; Judt, Postwar, 585-633, 637-664, 701-771; David Held och Anthony McGrew, Den omstridda globaliseringen (Göteborg: Daidalos, 2003 [2002]).
[66] Negri och Hardt, Empire, xi.
[67] Berg och Sunnemark, Politikens riktning och livets gång, 66-98; Judt, Postwar, 637-664, 736-746.
[68] Frances Fukuyama, The End of History and the Last of Man (New York City: Free Press, 1992).
[69] Judt, Postwar, 736-46.
[70] Berg och Sunnemark, Politikens riktning och livets gång, 66-98; Castells, Informationsåldern; Judt, Postwar, 585-633, 637-664, 701-771; Held och McGrew, Den omstridda globaliseringen.
[71] Negri och Hardt, Empire, xi-xvii.
[72] ibid. 187
[73] Wennerhag, "Globaliseringsrörelsen"
[74] ibid. 29-35.
[75] ibid, 8, 334-336.
[76] ibid. 137-146.
[77] ibid. xi-xvii, 3, 8-21.
[78] ibid. xi-xvii, 304-324.
[79] ibid. xi-xvii, 183-203, 304-324.
[80] ibid. xi-xvii, 22-31, 183-203,289-300, 304-324, 364-367, 401-407.
[81] ibid. 319.
[82] ibid. 22-34, 280-303.
[83] ibid. 221-237, 240-256.
[84] ibid, 22-31, 289-300, 364-367, 401-407.
[85] Michael Hardt och Antonio Negri, Imperiet (Göteborg/Stockholm: Glänta/Vertigo, 2003 [2000]), 14. Detta citat förekommer inte i den ursprungliga engelskspråkiga utgåvan, utan är troligtvis tillagt i senare utgåvor i syfte att klargöra begreppet i fråga.
[86] Negri och Hardt, Empire, 72.
[87] ibid. 74.
[88] ibid. 74-87.
[89] ibid.
[90] ibid. 49-59, 260-279.
[91] ibid. 22-34, 59-66, 353-369.
[92] ibid. 42-46, 343-345.
[93] ibid. 183-190, 205-218
[94] Laclau och Mouffe, Hegemony, 105-114.
[95] ibid. 110-114, 136-137.
[96] ibid. 111.
[97] ibid. 122-127.
[98] ibid. 126.
[99] ibid. 125-127.
[100] Negri och Hardt, Empire, 69-90.
[101] ibid. 83-86.
[102] ibid. 103.
[103] ibid. 103, 356-359
[104] ibid. 164.
[105] ibid. 28, 356-359, 386-389.
[106] ibid. 28, 208-210.
[107] ibid. 28
[108] ibid. 49-59, 74-87, 210-214, 260-279, 356-359, 386-389 .
[109] ibid. 46-59, 260-279, 356-359, 367-369.
[110] ibid. 49-59, 74-87, 210-214, 260-279, 356-359, 386-389 .
[111] ibid. 46-49, 356-359.
[112] ibid. 356.
[113] ibid. 357.
[114] ibid.
[115] ibid. 42-46, 343-345, 356-359.
[116] Laclau och Mouffe, Hegemony, 111.
[117] ibid. 122-135.
[118] ibid. 125-127.
[119] Negri och Hardt, Empire, 356-359, 386-389.
[120] Laclau och Mouffe, Hegemony, 135-145, 176-193.
[121] Negri och Hardt, Empire, 183-190, 205-218.
[122] Strathausen, "A Critique of Neo-Left Ontology", 23.
[123] ibid. 38.
[124] Lars Tönde och Lasse Thomassen, eds. Radical Democracy:. Politics Between Abundance and Lack (Manchester: Manchester University Press, 2005).
[125] Gilles Deleuze och Felix Guattari, Anti-Oedipus. Capitalism and Schizophrenia (Minneapolis: University of Minnesota Press, 2000 [1972]), 22-34.
[126] Deleuze och Guattari, Anti-Oedipus, 22.
[127] Laclau och Mouffe, Hegemony, 8-88.
[128] Se ex. Negri och Hardt, Empire, 188-190, 222-224, 229-231.
[129] ibid.
[130] ibid. 28, 208-210.
[131] West, Continental Philosophy, 54-60, 70-72.
[132] Laclau och Mouffe, Hegemony, 93-145.
[133] Negri och Hardt, Empire, 28, 208-210.
[134] ibid.
[135] Laclau och Mouffe, Hegemony, 93-145.
[136] ibid. 176-193
[137] Negri och Hardt, Empire, 42-46, 183-190, 205-218, 343-345, 356-359.
[138] Balakrishnan (red.), Debating Empire; Hancox, "Why Ernesto Laclau is the Intellectual Figurehead of Syriza and Podemos; Judis, "Rethinking Populism"; Kioupkiolis och Katsambekis (red.), Radical Democracy and Collective Movements Today; Wennerhag, ”Globaliseringsrörelsen".
[139] Negri och Hardt, Empire, 146-150.
[140] ibid. xi.
[141] Gayatri Chakravorty Spivak, "Kan den subalterna tala?", i Subalterniseringen och den globala utopin (Hägersten: Tankekraft, 2014 [1983], 208-215.
[142] ibid. 213.
[143] ibid. 208-215.
[144] ibid. 212.
[145] ibid. 213.
[146] Laclau och Mouffe, Hegemony, 171-175.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar