Public Enemy och ”det svarta folket”. Populärmusik, hip-hop och identitetspolitik.

I denna essä kommer jag att, ur ett kultur- och politiskt-teoretiskt perspektiv, analysera ett klassiskt hiphopalbum som är känt lika mycket för sin musikaliska innovation och kvalitet som för sina uttalat politiska texter. Det handlar om Public Enemys Fear of a Black Planet från 1990 som är närmast universellt erkänd som en av hip-hopens bästa verk.
     Mitt specifika syfte kan sägas utgå ifrån Richard Middletons artikel ”Locating the People: Music and the Popular” från antologin The Cultural Study of Music. I artikeln diskuterar Middleton olika populärmusikaliska artikulationer av begreppet/subjektet Folk (the People), vilka han menar ofrånkomligen finns immanenta i all musik som uppfattas eller uppfattar sig själv som popular.[1] I populärmusiken återfinns the people alltid, antingen som en addresseringspunkt eller som en inneboende figur i själva musiken eller texten. Där Middleton dock utgår ifrån kommersiell populärmusik som inte medvetet  eller explicit tar politisk ställning, och diskuterar hur denna elaborerar med komplexa konfigurationer av subjektet the People längs klass-, köns- och rasmässiga linjer, så har jag för intresse att diskutera vilka artikulationer av populära subjekt som kan tänkas uppstå inom medvetet politisk musik, dvs. musik som aktivt manar till politisk handling och/eller uttryckligen utgår ifrån någon form av politiskt tänkande. Middleton uttrycker nämligen en relativ pessimism inför den konventionella och kommersiella  popmusikens potential att mobilisera en artikulation av the People som kan tänkas föranleda politisk förändring.[2] Bör denna relativa pessimism gälla också när musikmaterialet i fråga medvetet diskuterar och artikulerar populära och politiska subjekt i syfte att mobilisera dessa för politisk förändring, eller finns det här större möjligheter? Här uppstår en spänning som jag anser intressant att undersöka. Vilka artikulationer av populära subjekt kan uppstå inom en populärmusik som medvetet försöker ingripa i politiska kamper, rörelser och utvecklingar?
     Inom ramarna för denna spänning så anser jag det vara synnerligen intressant att diskutera just artikulationer av populära subjekt inom politisk hiphopmusik eftersom att denna ofta diskuterar, politiserar och kritiserar orättvisor relaterade till ras, etnicitet eller kultur. Detta gäller i synnerhet Public Enemy – gruppen är välkänd för sina politiska texter, som ofta griper in i och berör raspolitiska konflikter och radikalt afroamerikanskt politiskt tänkande. Gruppen utgår ofta ifrån vad som upplevs vara den svarta minoritetens upplevelser och intressen i ljuset av amerikanska sociala och politiska utvecklingar. Det populära subjekt de artikulerar rör sig således i hög grad kring uppfattningar om ett ”svart” folk.
     Givet att begreppet the People genom den västerländska idéhistorien varit överbestämd av betydelser relaterade till nation, etnicitet, kultur och ras så är det särskilt intressant att se hur detta begrepp artikuleras av en populärmusikalisk grupp som alltså medvetet tar ställning mot rasism och eurocentrism.[3] Vilka artikulationer av populära subjekt uppstår inom en populärmusik som medvetet kritiserar och gör motstånd mot rasistiska, eurocentriska och koloniala underbetydelser som varit immanenta i tidigare västerländska artikulationer av just begreppet the People?
     Med Stuart Hall, Gayatri Spivak, Ernest Laclau och Chantal Mouffe, med flera, är det här nödvändigt att upprepa att det aldrig kan finnas något fördiskursivt Folk som direkt ”talar för sig självt” - att tro detta är att reifiera och hegemonisera särskilda berättelser som representativa utan att synliggöra de särskilda diskursiva och maktrelaterade processer genom vilka dessa uppkommer.[4] Istället är varje artikulation av ett populärt subjekt redan från början diskursivt och representativt – det finns inget subjekt som föregår representationen, utan snarare är det så att representationen skapar sitt eget subjekt.

Brister och begär i det politiska. Politisk ontologi i Ernesto Laclau och Chantal Mouffes Hegemony and Socialist Strategy samt Michael Hardt och Antonio Negris Empire.

(ursprungligen skriven som kandidatsuppsats i idé- och lärdomshistoria, höstterminen 2016)

Denna uppsats handlar om politisk ontologi – ett särskilt ämnesområde inom politisk teori som diskuterar vad det innebär att någonting är politiskt och hur detta bör tänkas för att utrymmen för politisk förändring ska kunna skapas.[1] Politisk ontologi kan till viss del sägas ligga till grund för alla politiska ideologier och teorier, men utgör även ett specialiserat teoretiskt fokus för en lös strömning av samtida kontinentala politiska tänkare. Fokus för denna uppsats är att analysera två betydande verk härrörandes ur denna strömning.
     Denna strömning har varit av betydelse dels för särskilda skolbildningar inom diverse samhällsvetenskapliga och humanistiska akademiska discipliner, dels för olika politiska rörelser som påverkat sentida politiska utvecklingar. Framför allt handlar det om oppositionella vänsterpolitiska grupper som hämtat  inspiration från politisk-ontologiska tänkare som Giorgio Agamben, Slavoj Zizek, Alain Badiou, Judith Butler, Ernesto Laclau, Chantal Mouffe, Antonio Negri och Michael Hardt och därefter lyckats få betydande inflytande på vänsterns politiska framgångar. För studiet av samtidens samhällsvetenskapliga, humanistiska och vänsterpolitiska idéhistoria är det därför av stor vikt att denna kontinentala strömning, och det politisk-ontologiska tänkande som utgör själva dess teoretiska hjärta, närstuderas och diskuteras.
     Den valda empirin för studiet av detta politisk-ontologiska tänkande är dels Hegemony and Socialist Strategy (1985) av Ernesto Laclau och Chantal Mouffe, dels Empire (2000) av Antonio Negri och Michael Hardt. [2] Dessa verk har valts då de är centrala för såväl de akademiska som de politisk-praktiska inflytanden som beskrivits ovan. Hegemony beskrivs inte sällan som en huvudsaklig inspiration för sentida vänsterpopulistiska rörelser (spanska Podemos, grekiska Syriza, med flera) samtidigt som den utövat påverkan på diskursanalytiska strömningar inom akademin.[3] Empire har däremot främst haft betydande inverkan på diverse utomparlamentariska vänsterströmningar (främst anti- och alterglobaliseringsrörelserna under tidigt 2000-tal, samt Occupyrörelsen efter 2008) samt på vissa strömningar inom samhällsvetenskapliga och humanistiska globaliseringsstudier.[4] För att ge sig i kast med det ovan beskrivna politisk-ontologiska tänkandet och dess inom- och utomakademiska inflytanden passar det sig därav väl att ta avstamp i just dessa verk.
     Det övergripande syftet med denna uppsats är därför att analysera de politisk-ontologiska ställningstaganden som görs i dessa verk, och därmed studera vilka teoretiska ramverk som produceras i stort, samtidigt som det innebär en analys av de praktiska politiska konsekvenser dessa kan tänkas få. I denna analys använder jag mig av Gadamers hermeneutik i syfte att få förståelse för de politiska teorierna i stort och de politiska ontologierna i synnerhet.
     Uppsatsen är upplagd på följande sätt: efter detta inledande avsnitt klargör jag mitt syfte och mina frågeställningar, för att sedan positionera min uppsats i relation till den tidigare forskning som gjorts kring Laclau och Mouffe och Negri och Hardt. Därefter diskuterar jag politisk ontologi som teoretiskt och idéhistoriskt begrepp samt min hermeneutiska metodologi, för att sedan inleda analysen med övergripande sammanfattningar och kontextualiseringar av de två verken. Sedan analyserar jag verkens politisk-ontologiska innehåll, vilka slutligen sammanfattas och diskuteras i ett avslutande avsnitt.

Tacksamhetens regim. Om tacksamhet, medborgarskap, och mångkulturalism i en svensk migrationspolitisk debatt

(ursprungligen skriven som kandidatsuppsats i sociologi, vårterminen 2016)

Årtionden av invandring från olika länder har bidragit till en stor variation av olika kulturella praktiker och identiteter inom Sveriges gränser, och det samtida svenska samhället beskrivs därav ofta som mångkulturellt.
     Detta är dock ingen neutral observation; förekomsten av en mängd av olika kulturella praktiker och identiteter inom ett särskilt samhälle kan beskrivas och begreppsliggöras på en mängd olika sätt. Den särskilda artikulationen av Sverige som just mångkulturellt måste behandlas som sprungen ur en särskild uppfattning om vad kultur är, och således som en av flera möjliga beskrivningar av den svenska kulturella realiteten. Kort sagt måste den särskilda beskrivningen av Sverige som just mångkulturellt beskrivas som ett diskursivt fenomen – d.v.s. som sprungen ur en av flera möjliga uppsättningar av yttranden som producerar och produceras av ett särskilt sätt att tala om och förstå världen och samhället.
     Mångkulturalismen har kritiserats av postkoloniala forskare; Ahmed (2009, 2012), Anthias (2013), Bhabha (1994, 1998, 2000), Spivak (2006), m.fl., kritiserar mångkulturalismen som en motsägelsefull ideologi som riskerar att reproducera koloniala föreställningar om kulturell skillnad, trots att den syftar till att motarbeta rasism och etnonationalism. Mångkulturalismen formulerar enligt dem gränser mellan olika kulturer som fasta och urskiljbara; det är genom att uppmärksamma dessa tydliga gränser som minoritetskulturer kan definieras och tillerkännas rättigheter. Detta innebär en essentialistisk kultursyn, som placerar den "egna" kulturen i normativt centrum. Det ger de andra kulturerna en utanförposition varifrån de måste formulera sina krav på erkännande och jämlikhet.

Tage Lindbom och återupplivandet av de traditionella värdesystemen

(ursprungligen skriven som b-uppsats i idéhistoria, höstterminen 2015)

Konservatismens ställning på det svenska politiska och intellektuella landskapet är speciell. Å ena sidan tituleras Sverige ofta som ”världens mest progressiva land”, å andra sidan hörs med jämna mellanrum röster som talar om konservativa tankegångars frammarsch i samhället.

    Klart är i alla fall att bilden av Sverige som ett rakt igenom icke-konservativt land är falsk. Såväl inom som utanför de etablerade politiska korridorerna har det alltid funnits konservativa personligheter och tänkare som utövat inflytande på svenskt idéklimat.
     En av dessa personligheter var Tage Lindbom. Av biografer och krönikörer benämns han inte sällan som en slags mittpunkt för svensk konservativ idémiljö under 70-, 80- och 90-talen. Tobias Hübinette beskriver i ett kritiskt blogginlägg Lindbom som ”den svenska radikalkonservatismens ’grand old man’”[1] och berättar om Lindboms breda och brokiga beundrarskara – alla ifrån etablerade konservativa akademiker och journalister till radikala islamister till ”intellektuella fascister och nationalsocialister”[2] såg i Lindbom en förebild. Därtill är Lindbom den enda svenska tänkare som överhuvudtaget nämns i Russell Kirks ofta citerade grundverk om konservatismen – The Conservative Mind.[3]
     Men hur ser då Lindboms konservatism ut? Konservatismen benämns inte sällan som en svårsammanfattad ideologi – därmed är det inte från utgångspunkten självklart hur Lindbom tänkte bara för att han betecknas som ”konservativ”. Frågan är av relevans med tanke på ovan nämnda fenomen och företeelser – utreds Lindboms konservativa ideologi kan kanske, med tanke på hans ställning och inflytande, den svårnavigerade frågan kring konservatismens ställning på det politiska och intellektuella landskapet klargöras något.

Kants samhälle och den djuriska multituden

(ursprungligen skriven inom ramarna för b-kurs i idéhistoria, höstterminen 2015)

The Animal That Therefore I Am (2008) är en postumt utgiven bok, skriven av den inflytelserike franska poststrukturalistiska filosofen Jacques Derrida, baserad på en serie föreläsningar som Derrida höll vid en konferens i Cérisy, med namnet ”The Autobiographical Animal”, 1997. Boken är en djupdykning i västerländskt filosofiskt tänkande kring djur och djuriskhet, och undersöker mer specifikt hur ett cartesianskt tankesätt har präglat tänkande kring djuret hos, förutom Descartes, Kant, Levinás, Lacan och Heidegger[1]. 

     Trots de olikheter som finns mellan dessa filosofer är det avgörande att de i Descartes efterföljd, medvetet eller omedvetet, förlitar sig på ett cogito (ett ”jag tänker”) som centralt för definitionen av människan och det mänskliga subjektet. Detta ligger till grund för en tanke på människan som å ena sidan självrefererande, självbiografisk, medveten om det egna varat i sig (i och med ”jag” i ”jag tänker”), å andra sidan tänkande, rationell, med fulländade språkliga förmågor, med förmåga att föreställa sig och tänka ting bortom deras fysiska representationer (i och med ”tänker” i ”jag tänker”).
     Denna subjektsfilosofiska grundsats får en baksida i och med vad som utesluts ur cogito, och som därmed direkt och indirekt tillskrivs djuret (l’animot), ett kollektivt singular som Derrida ser som särskilt våldsamt då det buntar ihop alla icke-mänskliga levnadsformer under en signifikant, som tillskrivs särskilda egenskaper. Dessa egenskaper varierar mellan de olika filosoferna, men något som förenar dem, och som kanske i själva verket konstituerar den cartesianska ådra som Derrida ämnar undersöka, är tanken på djuret som oförmögen till svar (response). Denna oförmåga ses som en konsekvens av att djuret saknar förmåga att lyfta sig ur den omedelbara fysiska verkligheten och tänka sig begrepp, ord och relationer som ting i sig, och därmed som föremål för språk och tänkande.

En radikal miljökämpe? Rachel Carson och marxismen

(ursprungligen skriven inom ramarna för b-kurs i idéhistoria, höstterminen 2015)

1962 släpptes Rachel Carsons banbrytande populärvetenskapliga bok Silent Spring. Carsons huvudpoäng - ett fördömande av hur kemikalieindustrins måttlösa produktion och marknadsföring av, samt den amerikanska allmänheten och diverse amerikanska myndigheters hänsynslösa användning av, diverse miljögifter, fått förödande konsekvenser på naturen, en poäng som i förlängningen innebar ett ifrågasättande av efterkrigstidens antropocentriska, på framstegstanken baserade, vetenskapsoptimism - mötte stöd från delar av det vetenskapliga samfundet och en stor del av allmänheten, men även ett envist motstånd från kemikalieindustrin.

   I ljuset av detta har boken å ena sidan kallats för "the classic that launched the environmental movement",[1] vilket väl sammanfattar dess inflytande på sociala och politiska diskurser kring människans samröre med naturen. Å andra sidan var den framgångsrika kemikalieindustrin inte beredd att låta en kvinnlig forskare, utan doktorsgrad, ifrågasätta dess trovärdighet och integritet.[2]
   Smutskastningskampanjer startades, Carson och hennes förlag fick motta åtaliga hot om stämningar, vissa delar av det vetenskapliga samfundet ifrågasatte Carsons vetenskapliga legitimitet på tveksamma grunder.[3] En del av dessa smutskastningskampanjer och delegitimeringsförsök var att anklaga Carson för att ha kommunistsympatier.