Jag funderar lite på det här med vissa band och artister som släppt en mycket bra skiva och sedan splittrats utan att hinna gå på en uppföljare - kan detta vara det perfekta sättet att bedriva musikaliskt artisteri? Du slipper pressen på att skapa en skiva som var ÄNNU BÄTTRE än den första och skapar samtidigt en mystik kring dig själv genom att ställa frågan "vad hade kunnat komma härnäst?" till dina fans.
Det finns två underkategorier inom denna kategori, kan man säga: s.k. collabs och "riktiga" band. I den första kategorin har vi saker som planerade att bara släppa just en skiva från början. Exempel kan vara Clint Ruins och Roli Mosimanns industriella psykopatband Wiseblood som endast släppte den eminenta Dirtdish, eller samarbetet mellan Dan the Automator, Kool Keith och Dj Qbert: Dr. Octagon, vars platta aldrig fick någon värdig uppföljare: precis som det var tänkt.
Den underbara kvaliteten och kreativiteten som uppstår när två eller flera genier möts är alltid överväldigande, men frågan är om inte den andra kategorin är betydligt intressantare, då den är mer mystisk på något sätt: varför gjorde aldrig Propellerheads en andra platta? Hur mycket bidrar faktumet att Sex Pistols splittrades bara några månader efter sitt albumsläpp till att Never Mind the Bollocks anses vara ett av världshistoriens bästa skivor?
Dessa band kan nästan räknas som musikvärldens skolmördare - de kommer fort, lämnar sitt avtryck på ett massivt, överväldigande sätt och försvinner lika snabbt som de kom. En kontroversiell parallell, men tillika passande.
Denna form av band är ju naturligtvis något man föredrar framför de band som gång på gång släpper "comebackplattor", gör återföreningsturnéer eller helt enkelt aldrig splittras med värdigheten i behåll.
