Tacksamhetens regim. Om tacksamhet, medborgarskap, och mångkulturalism i en svensk migrationspolitisk debatt

(ursprungligen skriven som kandidatsuppsats i sociologi, vårterminen 2016)

Årtionden av invandring från olika länder har bidragit till en stor variation av olika kulturella praktiker och identiteter inom Sveriges gränser, och det samtida svenska samhället beskrivs därav ofta som mångkulturellt.
     Detta är dock ingen neutral observation; förekomsten av en mängd av olika kulturella praktiker och identiteter inom ett särskilt samhälle kan beskrivas och begreppsliggöras på en mängd olika sätt. Den särskilda artikulationen av Sverige som just mångkulturellt måste behandlas som sprungen ur en särskild uppfattning om vad kultur är, och således som en av flera möjliga beskrivningar av den svenska kulturella realiteten. Kort sagt måste den särskilda beskrivningen av Sverige som just mångkulturellt beskrivas som ett diskursivt fenomen – d.v.s. som sprungen ur en av flera möjliga uppsättningar av yttranden som producerar och produceras av ett särskilt sätt att tala om och förstå världen och samhället.
     Mångkulturalismen har kritiserats av postkoloniala forskare; Ahmed (2009, 2012), Anthias (2013), Bhabha (1994, 1998, 2000), Spivak (2006), m.fl., kritiserar mångkulturalismen som en motsägelsefull ideologi som riskerar att reproducera koloniala föreställningar om kulturell skillnad, trots att den syftar till att motarbeta rasism och etnonationalism. Mångkulturalismen formulerar enligt dem gränser mellan olika kulturer som fasta och urskiljbara; det är genom att uppmärksamma dessa tydliga gränser som minoritetskulturer kan definieras och tillerkännas rättigheter. Detta innebär en essentialistisk kultursyn, som placerar den "egna" kulturen i normativt centrum. Det ger de andra kulturerna en utanförposition varifrån de måste formulera sina krav på erkännande och jämlikhet.

Tage Lindbom och återupplivandet av de traditionella värdesystemen

(ursprungligen skriven som b-uppsats i idéhistoria, höstterminen 2015)

Konservatismens ställning på det svenska politiska och intellektuella landskapet är speciell. Å ena sidan tituleras Sverige ofta som ”världens mest progressiva land”, å andra sidan hörs med jämna mellanrum röster som talar om konservativa tankegångars frammarsch i samhället.

    Klart är i alla fall att bilden av Sverige som ett rakt igenom icke-konservativt land är falsk. Såväl inom som utanför de etablerade politiska korridorerna har det alltid funnits konservativa personligheter och tänkare som utövat inflytande på svenskt idéklimat.
     En av dessa personligheter var Tage Lindbom. Av biografer och krönikörer benämns han inte sällan som en slags mittpunkt för svensk konservativ idémiljö under 70-, 80- och 90-talen. Tobias Hübinette beskriver i ett kritiskt blogginlägg Lindbom som ”den svenska radikalkonservatismens ’grand old man’”[1] och berättar om Lindboms breda och brokiga beundrarskara – alla ifrån etablerade konservativa akademiker och journalister till radikala islamister till ”intellektuella fascister och nationalsocialister”[2] såg i Lindbom en förebild. Därtill är Lindbom den enda svenska tänkare som överhuvudtaget nämns i Russell Kirks ofta citerade grundverk om konservatismen – The Conservative Mind.[3]
     Men hur ser då Lindboms konservatism ut? Konservatismen benämns inte sällan som en svårsammanfattad ideologi – därmed är det inte från utgångspunkten självklart hur Lindbom tänkte bara för att han betecknas som ”konservativ”. Frågan är av relevans med tanke på ovan nämnda fenomen och företeelser – utreds Lindboms konservativa ideologi kan kanske, med tanke på hans ställning och inflytande, den svårnavigerade frågan kring konservatismens ställning på det politiska och intellektuella landskapet klargöras något.

Kants samhälle och den djuriska multituden

(ursprungligen skriven inom ramarna för b-kurs i idéhistoria, höstterminen 2015)

The Animal That Therefore I Am (2008) är en postumt utgiven bok, skriven av den inflytelserike franska poststrukturalistiska filosofen Jacques Derrida, baserad på en serie föreläsningar som Derrida höll vid en konferens i Cérisy, med namnet ”The Autobiographical Animal”, 1997. Boken är en djupdykning i västerländskt filosofiskt tänkande kring djur och djuriskhet, och undersöker mer specifikt hur ett cartesianskt tankesätt har präglat tänkande kring djuret hos, förutom Descartes, Kant, Levinás, Lacan och Heidegger[1]. 

     Trots de olikheter som finns mellan dessa filosofer är det avgörande att de i Descartes efterföljd, medvetet eller omedvetet, förlitar sig på ett cogito (ett ”jag tänker”) som centralt för definitionen av människan och det mänskliga subjektet. Detta ligger till grund för en tanke på människan som å ena sidan självrefererande, självbiografisk, medveten om det egna varat i sig (i och med ”jag” i ”jag tänker”), å andra sidan tänkande, rationell, med fulländade språkliga förmågor, med förmåga att föreställa sig och tänka ting bortom deras fysiska representationer (i och med ”tänker” i ”jag tänker”).
     Denna subjektsfilosofiska grundsats får en baksida i och med vad som utesluts ur cogito, och som därmed direkt och indirekt tillskrivs djuret (l’animot), ett kollektivt singular som Derrida ser som särskilt våldsamt då det buntar ihop alla icke-mänskliga levnadsformer under en signifikant, som tillskrivs särskilda egenskaper. Dessa egenskaper varierar mellan de olika filosoferna, men något som förenar dem, och som kanske i själva verket konstituerar den cartesianska ådra som Derrida ämnar undersöka, är tanken på djuret som oförmögen till svar (response). Denna oförmåga ses som en konsekvens av att djuret saknar förmåga att lyfta sig ur den omedelbara fysiska verkligheten och tänka sig begrepp, ord och relationer som ting i sig, och därmed som föremål för språk och tänkande.

En radikal miljökämpe? Rachel Carson och marxismen

(ursprungligen skriven inom ramarna för b-kurs i idéhistoria, höstterminen 2015)

1962 släpptes Rachel Carsons banbrytande populärvetenskapliga bok Silent Spring. Carsons huvudpoäng - ett fördömande av hur kemikalieindustrins måttlösa produktion och marknadsföring av, samt den amerikanska allmänheten och diverse amerikanska myndigheters hänsynslösa användning av, diverse miljögifter, fått förödande konsekvenser på naturen, en poäng som i förlängningen innebar ett ifrågasättande av efterkrigstidens antropocentriska, på framstegstanken baserade, vetenskapsoptimism - mötte stöd från delar av det vetenskapliga samfundet och en stor del av allmänheten, men även ett envist motstånd från kemikalieindustrin.

   I ljuset av detta har boken å ena sidan kallats för "the classic that launched the environmental movement",[1] vilket väl sammanfattar dess inflytande på sociala och politiska diskurser kring människans samröre med naturen. Å andra sidan var den framgångsrika kemikalieindustrin inte beredd att låta en kvinnlig forskare, utan doktorsgrad, ifrågasätta dess trovärdighet och integritet.[2]
   Smutskastningskampanjer startades, Carson och hennes förlag fick motta åtaliga hot om stämningar, vissa delar av det vetenskapliga samfundet ifrågasatte Carsons vetenskapliga legitimitet på tveksamma grunder.[3] En del av dessa smutskastningskampanjer och delegitimeringsförsök var att anklaga Carson för att ha kommunistsympatier.